Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Ensamhetens vin

I spåren av den postumt utgivna storsäljaren ”Storm över Frankrike” har flera av Irène Némirovskys böcker kommit i nyöversättningar. Jan Aghed har läst den senaste, den självbiografiskt färgade romanen ”Ensamhetens vin”.

Ensamhetens vin

Author: Irène Némirovsky. Translators: Dagmar Olsson. Publisher: Albert Bonniers Förlag. PublishYear: 2008.
Sextiosex år efter Irène Némirovskys död i Auschwitz fortsätter den återupptäckt av ett rikt författarskap i 1930-talets Frankrike som inleddes då det upphittade och rekonstruerade manuset till den ofullbordade romanen ”Suite française” blev en stormande litterär succé i hennes hemland 2004.
Framgången upprepades internationellt. Den svenska utgåvan, ”Storm över Frankrike” från 2006 har följts av Némirovskys kortromaner ”Balen” och ”Höstflugorna” i nyöversättning – och nu också av ”Ensamhetens vin”.
Hon var dotter till en förmögen judisk bankir i Ukraina. En nyutkommen fransk biografi, Olivier Philipponnats och Patrick Lienhardts ”La vie d’Irène Némirovsky”, utmålar modern som extremt egenkär och självupptagen och ointresserad av dottern, som aldrig förlät henne. Ansvarig för Irènes uppfostran blev i stället en fransk guvernant, vars modersmål blev hennes första språk. Familjen flydde från revolutionens Ryssland i april 1918, tillbringade ett år i Finland och slog sig i juli 1919 ner i Frankrike.
”Ensamhetens vin” återspeglar dessa och andra markörer i Némirovskys eget liv. Då berättelsen börjar är huvudpersonen Hélène Karol åtta år gammal. Läsaren följer henne fram till artonårsåldern, i en utvecklingsroman där en ömsom syrlig, ömsom giftig, slående ciselerad prosa porträtterar en traumatiserad flicka som drabbas av en beundrad fars frånvaro och likgiltighet och en egocentrisk och tyrannisk mors brutala känslokyla. Sakta men säkert bygger hennes inre upp ett cyniskt revanschbegär som ger skildringen drag av en mörk och inträngande studie i hatets psykopatologi.
Känslan av självbiografi i fiktionens förklädnad stärks av Hélènes tankar och iakttagelser. De är genomskådande, bittra och vuxna på ett vis som länge klingar onaturligt, är oförenligt med hennes ålder och skvallrar om att det är Némirovsky själv som litterärt utstuderat formulerar sig genom flickan.
En anmärkningsvärd sida av ”Ensamhetens vin” är judinnan Irène Némirovskys interiörer från en rysk judisk borgarklass som utnyttjar samhällsomvälvningar och krig för att berika sig själv. I beskrivningar av de besuttna judiska miljöer där hennes lidande hjältinna växer upp i emotionell isolering grasserar klasshögfärden; föraktade är ”obskyra små judar i den tarvliga delen av staden” vid Dnjepr. Endast pengar intresserar männen kring Hélène. Alla blir förmögna, guldet rinner i floder. I sin omgivning ser hon ”bara giriga blickar”.
När oktoberrevolutionen utbryter hörs ”ett stilla prassel från buntarna med dollar och pund som sytts in i fåtöljerna.” I första världskrigets Frankrike sitter de judiska hotellgästerna i exil på samma sätt och syr febrilt in värdepapper och utländska pengar i bälten och klädfoder.
Praktiskt taget hela Némirovskys författarskap kastar kyliga och grymma blickar på hennes familj. Romankaraktärerna är djupt delaktiga i en korrupt värld, förrevolutionens Ryssland, mellankrigstidens Frankrike, som rusar mot sin egen undergång. En vrede, ett hat, en cynism i bilder av en uppväxtmiljö som i flera avseenden överensstämmer med hennes egen och porträtt av judar som dyrkar penningen och ofta framstår som amoraliska och frånstötande – detta har fått somliga bedömare, eller belackare, att tala om litteratur av en antisemitisk judisk författare.
Särskilt misstänkligjord och attackerad i den vägen har hon blivit för ”David Golder”, hennes andra roman, som kom ut 1929 och två år senare var tillgänglig på svenska. Här tycks Némirovskys föräldrar ha reinkarnerats i form av en skrupelfri judisk finansmagnat och invandrare i Paris, som driver en affärskompanjon till självmord, och hans monstruöst snikna och vulgära hustru.
Bland de dåtida franska kritiker som hyllade boken märktes Robert Brasillach, författare, poet, filmhistoriker, ökänd fascistsympatisör och antisemit, efter Paris befrielse arkebuserad för samarbete med nazismen. Beskyllningarna för antisemitism tillbakavisade Némirovsky med argumentet att hon enbart återgett vad hon själv iakttagit och upplevt.
Andra bedömare har uppfattat hennes osympatiska judiska romankaraktärer som uttryck för ett ursinnigt etniskt självhat. Dock inte den kvinnliga skribent som recenserade förra årets engelska nyöversättning av ”David Golder” i den ansedda amerikanska tidskriften New Republic. ”Vore det inte för denna grälla intrigs judiska dimension skulle ’David Golder’ endast vara en halvtragisk historia om penninglystnad och familjegrymhet. De judiska karikatyrerna är ärligt talat chockerande.”
Tre år innan franska gendarmer arresterade henne i juli 1942 för vidarebefordran till förintelselägret i Polen hade författaren till ”Storm över Frankrike” omvänt sig till katolicismen. Vid en sökning på ovärderliga Google kan man läsa att hon under 1930-talet och till och med under de inledande ockupationsåren medarbetade med berättelser i den franska extremhögerns pressorgan Gringoire, La Revue des Deux Mondes och Candide. Samtliga stödde Hitlers lydregering i Vichy och hade en antisemitisk profil. Till hennes kolleger i Candide hörde Brasillach och hans fascistiska stinkbomb till kumpan, Lucien Rebatet.
Det fanns gåtfulla mörka zoner i Irène Némirovskys korta liv.
Gå till toppen