Under loppet av ett halvår i mitten av åttiotalet förändrades Sverige. Tre händelser, med ett par månaders mellanrum, krossade för evigt bilden av Sverige som en folkhemsidyll.

I oktober 1985 dog Tage Danielsson i hudcancer. I februari 1986 mördades Olof Palme på öppen gata i Stockholm. I april 1986 exploderade Tjernobyl och syraregnet föll över svensk änglamark.

Det som inte var sannolikt hade – för att citera Tage Danielssons monolog om kärnkraft – plötsligt blivit sannolikt.

Lilla Sverige var ett blåbär som inte gick att äta längre. Mors lilla Olle var tvungen att lämna skogen med sin radioaktiva korg och förbereda sig på tanken att världen blivit global och att Sverige inte längre var en inhägnad hage utan ett litet landskap i norra Europa.

I dag skulle Tage Danielsson ha fyllt 80 år. För varje år som gått har han blivit snällare och snällare och snällare och framställs på detta bokomslag som en genomgod sagofigur. Det växer till och med blommor runt hans ansikte. Mors lilla Tage gjorde aldrig en människa något ont.

Även Klas Gustafsons biografi tassar vidare på den barfotastigen. Det är sida upp och ned med grabben och gänget, studentspex och goda vänners lag, påhitt och upptåg, och inga fula ord förutom det förlösande pitt – pitt, pitt, pitt! – i den där sketchen från ”Gula hund” med Gösta Ekman.

Men problemet när man lindar in Tage Danielsson i bomull är att ingen längre ser eller känner udden i hans gärning. Filip & Fredrik satt häromveckan i en bur i ”På spåret” och sade att Hasse & Tage är överskattade.

De är inte ensamma. Få under fyrtio har längre en relation till Hasse & Tage. Det skulle därför behövas en bok som hissar upp dem med räddningshelikopter från den sjunkande folkhemsskutan, där folk fortfarande sitter i salongen på bakre däck och skrattar åt Lindeman, och placerar dem mitt i samtiden. Och förklarar likheterna mellan Hasse & Tage och till exempel ”Little Britain”.

Börja med ”Svenska bilder”, deras briljanta debutfilm. I denna svartvita film, sällan visad på tv, finns en svärta, en skärpa och ett kreativt kaos som aldrig åldras. Och sketcherna är varken oskuldsfulla eller snälla.

En man och en kvinna, briljant spelade av Lars Ekborg och Birgitta Andersson, vaknar upp i samma säng och stirrar förvånat på varandra. Till slut finner sig mannen och sträcker fram handen: "Björkman”.

Eller sketchen inspelad i Gamla Linköping, Tages hemstad, där de fullkomligt avrättar småstadsidyllen. Fröken Bloms sybehörsaffär visar sig vara en täckmantel för en bordell. Handelsmannen langar kokain. Och en bonde piskar sin familj som han spänt för plogen.

Klas Gustafsons ”Tage Danielssons tid” är inte den bok som placerar Tage Danielsson i 2000-talet, och det vore inte heller rimligt eller rättvist att anklaga den för att inte vara det.

Det är en gedigen, utomordentligt välresearchad och faktaspäckad bok som, precis som Klas Gustafsons fina biografier om Beppe Wolgers och Cornelis Vreeswijk, placerar sig i hyllan som ett framtida referensverk.

Men om man själv lägger pussel med utspridda bitar växer det fram en bild av Tage Danielsson som en mer komplex person. En person som var både intellektuell och temperamentsfull och inte gick att placera in i ett fack.

Som ung såg han Alf Sjöbergs Dramatenuppsättning av T S Eliots ”Släktmötet”. Pjäsen gjorde så stort intryck att Tage Danielsson skrev en uppsats i litteraturhistoria, ”Villkor och vägar hos T S Eliot”.

Han älskade champagne, åt grodlår på franska Rivieran och reste ofta till New York. Hasse & Tage hade till och med en arbetslägenhet på 50:e våningen på Hotel America på Manhattan.

Han hade en hjärna som inte gick att stänga av. ”Mina arbetsdagar blir ofta långa. Det går ju liksom inte att skruva av huvet när klockan blir fem, lämna det på jobbet och gå hem och ta på sig ett fritidshuvud”.

Han släppte aldrig in en enda fotograf i sitt hem.

Och han bröt med den socialdemokrati som i dag ofta citerar honom.

Historien om Tage Danielsson löper parallellt med socialdemokratins historia. Bara någon vecka innan Tage Danielsson föddes 1928 presenterade Per-Albin Hansson sin vision om folkhemmet.

Arbetarsonen Tage Danielsson växte upp i ett socialdemokratiskt hem och glömde aldrig sina rötter. Men han hamnade i ett vägskäl 1975 då han började skriva krönikor i syndikalisttidningen Arbetaren. Och den sväng han till slut valde var inte åt höger utan ytterligare åt vänster.

”Om man är socialist måste man göra klart för sig vilken form av socialism som den svenska socialdemokratin bör vara på väg mot. Då tycker jag att den socialism som syndikalisterna förespråkar, med ett minimum med maktkoncentration och med bibehållna mänskliga fri- och rättigheter, är betydligt intressantare än de vanliga formerna av socialism.”

När Tage Danielsson sedan skrev ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” till revyn ”Svea hund” hade Monica Zetterlund, som var vän med Tage Erlander och Olof Palme, mycket svårt att sjunga den. Men hon gjorde det till slut för Tages skull.

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord?

ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?

Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar