Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Salome sprängde tabugränserna

På lördag är det premiär för Malmöoperans uppsättning av Richard Strauss ”Salome” med text av Oscar Wilde. Vid urpremiären för drygt hundra år sedan var den utmanande operan sprängstoff i debatten, skriver Johan Stenström.

”Salome” är berättelsen om sexuell besatthet, den manliga blicken och den unga kvinnokroppen, om vuxenblivandets kompromisslöshet, om orimliga begär, om död, brutalitet och perversion.
Knappheten i den bibliska ursprungstexten har alltsedan 1400-talet suggererat konstnärer att återge motivet med Salome som dansar för Herodes och hans gäster och som begär Johannes döparens huvud på ett fat. I det sena 1800-talets Frankrike återkom ämnet gång på gång: inom bildkonsten hos Moreau, i litteraturen hos Flaubert, Huysmans och Mallarmé.
Kosmopoliten Oscar Wilde tog intryck och gav 1892 ut sin version: dramat ”Salome”. Det skrevs på franska och tillägnades tidens stora aktris, Sarah Bernhardt. Wildes porträtt av den bortskämda prinsessan, som för att få sin vilja fram bjuder ut sin kropp för alla betraktare, förbjöds i England och sattes upp endast en gång i Paris – men då utan den gudomliga Sarah.
I Tyskland blev framgången desto större. Efter att ha sett ”Salome” i Berlin i en uppsättning av Max Reinhardt bestämde sig Richard Strauss att detta skulle vara ämnet för hans nästa opera. Hos tonsättaren skedde vid den tiden en omorientering från en postwagneriansk operaestetik till en högt driven musikdramatisk modernism.
Strauss hade nu funnit ett passande stoff för det tonspråk han efter hand hade utvecklat. Det var det överdådiga temat och orientalismen som fängslat honom. Långt senare har han uttalat att han i andra ”orient- och judeoperor” hade ”saknat den sanna orientaliska koloriten och den brännande solen”.
Strauss var naturligtvis medveten om vilket sprängstoff han ämnade introducera i operavärlden. Förutom att ämnet var provocerande var upphovsmannen till dramat belastad genom den dom för grov osedlighet som några åt tidigare hade avkunnats mot honom. Tyska tidningar följde processen i London och rapporterade i detalj. I debatten som följde intog socialistiska och konservativa skribenter motsatta ställningar om domen mot Wilde och om homosexualitet.
En begynnande tysk gay-rörelse med läkaren och debattören Magnus Hirschfeld i spetsen sporrades att verka för en förändring av den tyska lagstiftningen och för en legalisering av homosexuella förbindelser. Samtidigt lästes Wildes böcker som aldrig förr. Efter Shakespeare var han den mest sålda engelska författaren i Tyskland i början av förra seklet.
Mot bakgrund av den förhöjda temperatur som rådde i ”Salome”-frågan kunde Strauss förvänta sig det värsta vid premiären i Dresden 1905. Men publiken reagerade i stället med begeistring. Trettioåtta gånger ropades artisterna fram till rampen!
Men framgången var inte lika stor på alla håll. I Wien vägrade ledningen sätta upp ”Salome” trots stora ansträngningar av Gustav Mahler, hovoperans konstnärlige ledare. Premiären på Metropolitan i New York var så skandalartad att verket praktiskt taget omedelbart togs bort från spelplanen.
Den 14 april 1908 inföll premiären i Stockholm. Den unge Harald André regisserade, Anna Hellström-Oscàr framträdde som Salome och operacharmören John Forssell hördes i rollen som Jochanaan (Johannes döparen). Den festklädda publiken – inklusive Gustaf V och Prins Eugen i den kungliga logen – beskrivs av en kritiker som ”ovillig, skrämd, konfunderad” men applåderade ändå entusiastiskt vid ridåfallet.
Merparten av recensenterna var avvaktande, precis som om de inte ville visa sig så avståndstagande som man kunde förvänta sig. Sensationen kring Oscar Wildes och hans sköna men dekadenta drama hade de naturligtvis tagit intryck av. Hans text beskrivs som ”en hallucination, ett haschischrus”, en ”dityramb till den excentriska sexualiteten”.
Efter 1908 var det tyst kring ”Salome”. På 20-talet blåste man liv i den gamla isceneringen, men det skulle dröja ända till 1954 innan en ny uppsättning kom till stånd. Regissör den gången var Göran Gentele och som Salome uppträdde Birgit Nilsson för första gången. I ”Mina minnesbilder” berättar hon hur Genteles personinstruktion förlöste hennes skådespelartalang: ”Vi arbetade som djur. Han övade varje steg, varje gest, och till slut hade jag lyckats identifiera mig med den perverst grymma prinsessan Salome.”
Intensiteten är hög under de cirka hundra minuterna operan varar. Wildes yppiga prosa tillintetgörs lätt av orkesterns brutala prakt. Spektakulär i alla avseenden är ”De sju slöjornas dans”, som har kallats operakonstens första striptease.
Sopranpartiet är svårsjunget och kräver en sångerska med betydande uthållighet och resurser. Det är heller ingen tillfällighet att Salome blev en av glansrollerna för Birgit Nilsson. liksom för Gwyneth Jones.
På lördag framträder Gwyneth Jones som Herodias i Malmöoperans uppsättning av ”Salome”. Med ålderns rätt har hon upphöjts från prinsessa till drottning. Hundra år har gått sedan Sverigepremiären. Hundra år av passerade tabugränser gör att ingen längre reagerar över den blodtörstande Salome i denna fin de siècle-klassiker av Richard Strauss.
JOHAN STENSTRÖM
docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet
Gå till toppen