Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Den iskalla marschen

Tåget över Bälten var en vild chansning.

Hösten 1657 släpade sig fram. Blixtkriget mot Danmark hade gått i baklås. Det ockuperade Jylland skulle snart vara tömt på proviant och den svenska armén riskera att stå utan försörjning. På kontinenten slöt Sveriges fiender sig samman.
I december kom frosten med nytt hopp. Kölden var den värsta i mannaminne och den bet sig kvar vecka efter vecka. I slutet av januari kom rapporter om att isen höll hela vägen över Lilla Bält.
I soluppgången den 30 januari 1658 började armén den livsfarliga marschen. Isen låg visserligen tjock. Men vindkantring och ändrade strömmar kunde på några timmar förvandla bärkraftig is till öppet vatten.
Förbanden och de enskilda soldaterna gick med stora mellanrum för att minska belastningen. Under marscherande fötter, hovar och slädar bågnade och knäppte och knakade isen olycksbådande.
Ett bit väster om Fyn brast isen plötsligt och minst tvåhundra tyska ryttare försvann i djupet. Kung Karl X Gustav undgick samma öde med en hårsmån när hans tunga släde med kusk och tre hästar sjönk genom isen ögonblicket efter att han själv stigit ur.
Tidigt på förmiddagen nådde de första svenska förbanden fast mark på Fyn. Efter en kort strid fördrevs de danska försvarstrupperna. Under dagen nådde även resten av armén fast mark.
Men äventyret var inte över. Ännu återstod att korsa Stora Bält.
Medan trupper, artilleri och förnödenheter fördes över till Fyn kom motsägelsefulla rapporter om isens bärkraft i det bredare sundet.
Den 4 februari slog vädret om. Det började töa. Ute på Stora Bält blåste det upp till storm och isen började bryta upp. Allt stod och vägde. Om isen gick upp skulle armén var fångad på Fyn och kriget sannolikt förlorat.
I det läget valde Karl X Gustav åter att riskera allt. Vid midnatt den femte februari började trupperna ännu en gång att röra sig ut på den bedrägliga isen.
Mildvädret hade nu täckt den frusna havsytan med flera decimeter djupt vatten. Soldater och hästar vadade fram i mörkret livrädda att varje steg skulle avslöja en osynlig vak under fötterna.
Ett franskt sändebud som var med berättar:
”Det var något förskräckligt att tåga om natten över detta tillfrusna hav varest trampet av hästarna upptinat snön, så att vattnet stod alnshögt på isen och man varje ögonblick måste frukta att på något ställe finna havet öppet.”
Ett antal soldater, kanske omkring ett hundratal, försvann i djupet, liksom en del slädar och hästar. Andra gick vilse i mörkret.
Dagen efter var kylan tillbaka. Från Langeland fortsatte marschen över det arton kilometer breda sundet mot Lolland. På eftermiddagen gick de första svenskarna i land på Lolland efter att ha korsat Stora Bält.
Framryckningen fortsatte över de betydligt smalare sunden mellan Lolland, Falster och Själland och vidare på land norrut mot Köpenhamn. Med stadens kyrkspiror inom synhåll beordrades halt och armén blev stående.
Sedan inleddes spelet om freden.

Kung Fredrik trodde på snabb seger

I juni 1657 förklarade Danmark krig mot Sverige. Kung Fredrik III räknade med en lättköpt seger. Sverige var invecklat i krig med Polen. Med den svenska armén uppbunden på kontinenten skulle danskarna lätt kunna ta tillbaka Halland, Gotland, Ösel, Jämtland och Härjedalen som förlorats vid freden i Brömsebro 1645.
Problemet var att Danmark inte var redo för krig. Staten var nära bankrutt och den danska byråkratin så outvecklad att inte mycket av krigsförberedelserna fungerade.
För Sveriges kung kom det danska fredsbrottet som en möjlighet. Kriget i Polen gick allt sämre. Nu fanns möjligheten att dra sig ur och skicka den erfarna svenska yrkesarmén mot en svagare fiende. På några veckor förvandlades den danska drömmen om revansch till en kamp för rikets existens.

Tur med vädret avgjorde kriget

Hur kallt var det egentligen när havet frös i januari 1658? Ingen vet. Men med hjälp av uppgifter om trafiken i holländska kanaler har forskarna gissat att medeltemperaturen låg fyra grader under den genomsnittliga för vår tid.

Det är mycket men inte extremt.

SMHI har uppgifter om fem vintrar sedan 1950 då det varit så kallt att det bildats mycket is kring de danska öarna: 1963/64, -69/70, -85/86, -87/88, -95/96.

En sak är säker. Svenskarna hade tur med vädret. Med en normal vinter hade Skåne kanske förblivit danskt.

Den svenska armén kom från halva Europa

1600-talets arméer var ofta internationella. Karl X Gustavs armé bestod 1658 till största delen av tvångsutskrivna svenskar, finnar och danskar. Dessutom fanns tyska och sannolikt skotska, polska, baltiska och holländska legosoldater.

Ryttaren tio gånger dyrare än fotsoldaten

Soldaternas ekonomiska villkor skiftade. Svenska och finska bondsöner var ofta tvångsutskrivna och hade ingen eller låg lön, värvade yrkessoldater fick kontantlön. En ryttare med häst kostade tio gånger mer än en fotsoldat. Ibland utgjorde möjligheten till plundring en del av lönen.

Källor: Den oövervinnlige (Peter Englund), Kampen om Skåne (Alf Åberg), Göran Larsson på Malmö museer, Intergovernmental Panel of Climate Change och SMHI.

Gå till toppen