Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Krigsfotografen

Den legendariske fotografen Robert Capas krigsmemoarer från 1947 har för första gången getts ut på svenska. Jan Aghed ser en fotograf med ett genuint engagemang för sina medmänniskor och imponeras av Capas skildring av fasorna vid landstigningen i Normandie.

Krigsfotografen

Author: Robert Capa. Translators: Margareta Eklöf. Publisher: Albert Bonniers Förlag. PublishYear: 2008.
Robert Capa – född i Budapest år 1913 – var sin generations främste krigsfotograf. Två av hans bilder har fått en särskild legendarisk aura och publicerats tusentals gånger. I den ena släpper en republikansk milisman i Spanien sitt gevär och faller baklänges i det ögonblick då en dödande kula träffar honom. Den andra visar en amerikansk soldats totala skyddslöshet, och underförstått fotografens egen, i vattenbrynet på Omaha Beach. Ett foto som trots sin oskärpa förblivit den definitiva visuella symbolen för de första minuterna av D-dagens blodiga landstigning i Normandie.
Det är också omslagsbilden till ”Krigsfotografen”, den svenska översättningen av en memoarbok som Capa gav ut våren 1947, sju år innan han utsänd av tidskriften Life dog av en landmina i Vietnam under fransmännens återtåg efter nederlaget vid Dien Bien Phu. Tidigare hade han fotograferat kriget mellan Japan och Kina och spanska inbördeskriget, skildrat blitzen i London, följt de allierades styrkor genom Nordafrika, Italien och Frankrike fram till befrielsen av Paris och hjälpt till att grunda det inflytelserika fotokooperativet Magnum.
På en slängig, humoristisk, ironisk, poängrik prosa, skriven eller dikterad av en driven historieberättare, klargör memoarerna att han hann med en massa annat också. Capa förkroppsligade den romantiska myten om krigskorrespondenten, ständigt på språng från pokerbord, hästkapplöpningar, nattklubbar, bardiskar, baksmällor och övergivna älskarinnor – efter kriget ingen mindre än Ingrid Bergman, att döma av bägges levnadstecknare – mot nya äventyr och riskabla uppdrag.
En annan av förra seklets färgstarka handelsresanden i branschen, ivrig att personifiera samma Hollywoodbefrämjade schablonföreställning, men långt mindre villig än Capa att utsätta sig för livsfara, var Ernest Hemingway. Mycket riktigt blev de goda vänner, författaren och den judiske ungrare med alla kamerorna i remmar om halsen som egentligen hette Endre Friedmann innan han – enligt en av otaliga sägner om honom – tog ett nytt förnamn efter filmstjärnan Robert Taylor och ett nytt efternamn efter filmregissören Frank Capra.
Hans redogörelse för sin upplevelse av fasorna på Omaha Beach, där han av amerikanska arméns sex ackrediterade fotografer var först ut bland de kulpiskade bränningarnas döda kroppar, är ett dramatiskt mästerstycke, den ofattbara prosaversionen av landstigningsscenerna i Steven Spielbergs ”Rädda menige Ryan”.
”Om dina bilder inte är tillräckligt bra beror det på att du själv inte är tillräckligt nära”, löd ett råd till kolleger som han själv följde till punkt och pricka. Efter invasionsinfernot såg en klantig laboratorieassistent till att av de sjuttiotvå foton Capa hunnit knäppa med akut fara för livhanken, så kunde bara elva – eller inte fler än åtta enligt honom själv – bevaras åt eftervärlden: ett knappt dussin snapshots som i all sin skakighet vittnar om både extremt mod i dödens närhet och en i krigsfotohistorien unik förmåga att koncentrera ett slagfälts våld, förödelse och dödsskräck i en enda ögonblicksbild.
Bland Magnums övriga grundare, 35 mm-formatets och småbildskamerans – Leicans – stora pionjärer och artister, märktes Henri Cartier-Bresson (1908–2004), likt Capa själv med likaså Budapestfödde André Kertész (1894–1985) som en betydelsefull mentor.
Jämförelser mellan Capa och den fem år äldre Cartier-Bresson har ofta påtalat inbördes likheter. Men precis som biografen Richard Wheelans omfattande samlingsvolym ”Robert Capa: Photographs”, med sina exempel på ett mångsidigt människointresse, visar rikedomen på bilder i ”Krigsfotografen” som skildrar civilbefolkning och soldater som inte är inbegripna i krigshandlingar på viktiga olikheter.
Medan fransmannen hade en virtuos blick för slumpartade ironiska eller absurda sammanträffanden, inte sällan i stil med Lautréamonts möte mellan paraplyet och symaskinen, fångade i sekundsnabba, geometriskt raffinerade kompositioner, kunde han också framstå som en distanserad och kylig iakttagare. Ungraren profilerade sig i stället som en varm och passionerad deltagare, en fotograf med ett genuint engagemang för alla sorters människor och en medkänsla – även med fienden – som lät omsorgen om estetik komma i andra hand.
Det intrycket är påtagligt i ett annat av Capas berömda foton från andra världskrigets Frankrike, det av den unga kollaboratrisen med rakat huvud som hämnd för att hon fått barn med en tysk soldat och som med babyn på armen och sin likadant straffade mor vid sin sida leds genom gatorna i Chartres av en hånfullt skränande folkhop.
I slutet av förra året väckte en upptäckt sensation i fotovärlden: tre kartonger med några tusen negativ från spanska inbördeskriget som Capa lämnat efter sig i Paris när han flydde till USA undan nazisternas invasion och som sedan dess trotts förlorade för alltid men på underliga vägar hamnat i Mexico City.
Tidsramen i ”Krigsfotografen” har uteslutit bilden av den spanske milisman som föll nära Córdoba år 1936. Under 1970-talet dök anklagelser upp om att den i själva verket var arrangerad. I och för sig har Wheelan i sin biografi om Capa från 1985 och en republikansk frontveterans memoarer tio år senare gett detaljerade belägg för motsatsen, inklusive uppgifter om den stupades identitet, Federico Borrell Garcia.
De upphittade negativen har förts till International Center of Photography, en högt respekterad institution på Manhattan som grundats av Robert Capas bror Cornell. Och där studeras de nu, i förhoppning om att få slut på tvivlen på det ikoniska inbördeskrigsfotots äkthet en gång för alla.
Gå till toppen