Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

En film noir-profil har gått ur tiden

Få skådespelare har gjort en lika säregen och minnesvärd Hollywooddebut som Richard Widmark. Nyrekryterad från radiodramatik och Broadwayscenen hade han sin första filmroll i Henry Hathaways gangsterdrama ”Angivaren” (”Kiss of Death”), 1947, där han spelade en psykopatisk ligaledare, som fnittrande knuffar en gammal dam i rullstol utför en brant trappa.

Fler uppmärksammade porträtt av neurotiska, sadistiska och undergångsdömda skurkar följde, restaurangägaren i Jean Negulescos ”Jeftys bar” (”Road House”), 1948, ligaledaren i William Keighleys ”Gatan utan namn”, 1949, en iskall rånare i William Wellmans briljanta västernfilm ”Desperados” (”Yellow Sky”), 1949, och den hysteriske rasisten Ray Biddle i Joseph Mankiewicz ”Ingen väg ut”, 1950.
Den senare filmen är en för sin tids Hollywood anmärkningsvärt rättfram och uppriktig dramatisering av den amerikanska rasfobin, och Biddle är den mest remarkable och komplexe av Widmarks tidiga kriminaltyper, en ”nigger”-hatande småförbrytare som behandlas för en skottskada av en svart sjukhusläkare spelad av Sidney Poitier, vars omsorg om patienten hälsas av glåpord yttrade med den sarkastiska inlevelse som bara Widmark kunde leverera.
Hans första notabla insatser i Hollywood och flera av dem som kom senare hörde hemma i film noir. Han blev en av denna filmstils ikoniska profiler, inklusive de udda tillfällen då han spelade hjälten, såsom i Elia Kazans ”Panik på öppen gata” (”Panic in the Streets”), 1950, där hans läkare ger sig in i New Orleans undre värld efter gangsters som bär på kolerasmitta. Jämte ”Angivaren” och ”Gatan utan namn” representerade Kazans film en halvdokumentär gren av noir, under det att Jules Dassins ”Natten och staden” (”Night and the City”), 1950, en av de mörkaste av alla noirfilmer, genomsyrades av febrig expressionism.
I sin fyrtioåriga filmkarriärs sannolikt bästa rollgestaltning spelade Widmark den patetiske småskojaren Harry Fabian som trampar på alltför många tår när han försöker bli boxningspromotor, får ett pris på sitt huvud och flyr som ett jagat djur med Londons samlade brottsvärld efter sig, medan hotfulla djupa skuggor och klaustrofobiskt filmade miljöer tränger sig allt tätare inpå honom. Denna klassiska rollstudie var själva inbegreppet av film noirs ångest och paranoia, och det var bara logiskt att de båda franska filmhistorikerna Raymond Borde och Étienne Chaumeton valde Widmark med Fabians desperata blick till omslagsbild då de 1955 gav ut sitt pionjärverk ”Panorama du film noir américain”).
Under efterkrigsåren framträdde en ny generation regissörer i Hollywoods kriminal-, action- och westerngenrer. Widmark blev en av deras favoriter och filmade för Delmer Daves, Edward Dmytryk, Samuel Fuller (”Ficktjuven”/”Pickup on South Street”, 1953, och ”Havets demoner”/”Hell and High Water”, 1954) och John Sturges – senare också för Don Siegel (”Brottsplats – Manhattan”/”Madigan”, 1968) och Robert Aldrich (”Raketbas 3”/”Twilights Last Gleaming”, 1977). 1950-talet såg en genomgripande förändring av västernfilmen, som nu koncentrerade sig på introspektiva hjältars psykologiska och moraliska problematik snarare än på traditionens episka och poetiska arketyper, och med sin image som var intimt förknippad med inre konflikter och knappt återhållet våld, med en störd individ på gränsen till sammanbrott eller explosion, passade Widmark in i denna nyorientering som hand i handske.
Bland hans filmer från denna period märks starka westerns som Sturges ”Förrädaren” (”Backlash”), 1956, Daves ”Jagad” (”The Last Wagon”), samma år, Sturges ”De tysta husens dal” (”The Law and Jake Wade”), 1958, och Dmytryks ”Våldet och lagen” (”Warlock”), 1959. Gång på gång spelade han en fysiskt och psykiskt ramponerad västerngestalt till den grad att han bredvid James Stewart i Anthony Manns filmer kan sägas ha varit en av vägröjarna i det masochistiska cowboyfacket. Följande årtionde upphöjde genrens äldre statsman John Ford honom i stället till en idealistisk hjälte i ”Två red tillsammans”, 1961, ”Så vanns Vilda Västern”, 1962, och ”Indianerna” (”Cheyenne Autumn”), 1964.
Om dikten överensstämt med verkligheten skulle Widmark på basis av en rad mycket uttrycksfulla och suggestiva rollporträtt – extrema antikommunister, superpatrioter, marinkårshökar och kalla krigare – ha tillhört samma ideologiska och politiska läger som John Wayne. Kusligast bland dessa porträtt är hans jagarkapten och paranoide rysshatare i den egna produktionen ”Jakt på främmande ubåt” (”The Bedford Incident”), 1965, en variant av Stanley Kubricks undergångsvision ”Dr Strangelove”, minus humorn, och regisserad med otäck effektivitet och slagkraft av dennes producent James B. Harris.
Tolkningen av rollen som kapten Finlander på den kärnvapenbestyckade jagaren Bedford var direkt inspirerad av Widmarks avsky för republikanernas och Waynes presidentkandidat, Arizonasenatorn Barry Goldwater. Privat var han en hängiven Roosevelt-demokrat, känd och respekterad i Hollywood för ofta närmast vänsterliberala ställningstaganden. I intervjuer under årens lopp attackerade han skarpt USA:s högerpolitiker, John Birch Society, nationens Vietnamkrig och presidenterna Richard Nixon, Ronald Reagan och George Bush.

FAKTA/ Richard Widmark

Född 1914 i Sunrise, Minnesota. Började med teater på college. Medverkade i över 70 filmer och tv-produktioner. Oscarnominerad för bästa manliga biroll i sin debutfilm ”Angivaren” 1947
Gå till toppen