Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Film

Flyga drake

Största förtjänsten med filmen ”Flyga Drake” är den bild som ges av muslimer, skriver Jan Aghed, som ger filmen en trea.

OriginalTitle: Flyga drake. Genre: Drama. DirectedBy: Marc Forster. Actors: Khalid Abdalla, Zekiria Ebrahimi, Homayoun Ershadi, Atossa Leoni. Country: USA. PublishYear: 2007.
Bild: Foto: Phil Bray
Strax efter Sean Penns ”Into the Wild” kommer här ännu en amerikansk film som bygger på en internationell bestseller, en roman från 2003 av Khaled Hosseini, född i Kabul i Afghanistan men sedan länge bosatt i Kalifornien.
Där börjar också regissören Marc Forsters filmversion år 2001, en berättelse som förenar scener från en idyllisk uppväxt i ett fredligt muslimskt samhälle med en symboliskt ganska överlastad och inte alltid fullt ut engagerande story om ett svek som efterlämnat ett förblivande skuldtrauma.


Huvudpersonen Amir har just blivit en publicerad författare efter att många år tidigare ha flytt till USA med sin far undan den sovjetiska invasionen av deras gamla hemland. I San Francisco får han ett telefonsamtal från Afghanistan, en desperat vädjan om att försöka rädda sonen till hans bäste vän Hassan i pojkårens Kabul ur de styrande talibanernas klor.
En lång flashback följer, till en afghansk barndom där Amirs far Baba – porträtterad av den utomordentlige iranske skådespelaren Homayoun Ershadi, känd från Abbas Kiarostamis egenartade mästerverk ”Smak av körsbär” (1997) – är en militant sekulär intellektuell ur den sunnimuslimska överklassen. Familjens tjänare är Hassans far, i stället en socialt underlägsen shiamuslim. Trots den skarpa klasskillnaden leker de båda pojkarna dagligen med varandra i ett klasslöst vänskapsförhållande förstärkt av deras framgångar i stadens återkommande turneringar – sannskyldiga folkfester – mellan duellerande högtflygande pappersdrakar. Sekvenser som skulle ha tjänat på ett mindre tydligt drag av datoriserade specialeffekter.
Filmens centrala konflikt bottnar i episoden där Amir blir ögonvittne till hur Hassan misshandlas och våldtas av Assef, ledaren för ett rivaliserande gäng tonårsgrabbar. Han ser vad som händer, men ingriper inte, och skammen över den egna fegheten och passiviteten inte bara övergår i en fientlig skyddsmekanism som definitivt distanserar honom från vännen utan ger också upphov till skuldkänslor som fortfarande jagar hans psyke i Kalifornien.
Det är för att sona detta svek och återupprätta sin moraliska självrespekt som han återvänder till Afghanistan, nu härjat av ryssars och talibaners våld och med den forne barndomsvännen försvunnen i krigets dimmor. Filmens afghanska miljöskildring (delvis inspelad i Kina), både före och efter stadslandskapets förstörelse, är tillräckligt övertygande, olikt de amerikanska avsnitten, som knappast överglänser konventionella turistvyer.
I filmens mönster av konstruerade tillfälligheter måste Amir förhandla om Hassans son med ingen mindre än Assef, i storyns nutid avancerad till en högt uppsatt taliban. Detta möte, filmens dramatiska kulmen, har både en nervig, kuslig laddning och ett fortsatt förlopp som för tanken till Hollywoodaction av det mest mediokra och otrovärdiga slag. Styrkan i ”Flyga drake” ligger framför allt i mycket av spelet och i det faktum att handlingen, sympatiskt nog, framhäver muslimer som till skillnad från Hollywoods Bush-trogna föreställningsvärld inte bär bombbälten virade runt midjan.
Gå till toppen