Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Vi i villa

Pseudonymen Hans Koppels ”Vi i villa” är en svart parodi över livet i villaförorten. Det är underhållande att läsa om den frustrerade mannens hemliga revolt, tycker Malena Rydell.

Vi i villa

Author: Hans Koppel. Publisher: Wahlström & Widstrand. PublishYear: 2008.
I villaförorten styrs tillvaron av oskrivna lagar. Huvudpersonen i ¿Vi i villa¿ bryter mot alla regler utan att våga stå för vad han gör. Arkiv: Lloyd Sutton 1970
Så fort jag slagit ihop pärmarna på pseudonymen Hans Koppels roman ”Vi i villa” besöker jag bokens namne, villaägartidningen Vi i villas sajt. Den har över två miljoner i upplaga och handlar om sådant som villaklassen brukar förknippas med: sågteknik, rädsla för vattenskador och oväntade utgifter.
Så är fallet även i Koppels bok – fast där är villavärlden också skildrad som aningen mer parodisk och gastkramande. Anders är en villaman på gränsen till sammanbrott. Hans fortfarande fräscha fru Filippa tycker att han har blivit sorglig, hans dotter mobbas på utstuderat tio-åringssadistiskt vis. Innebandypolarna är trista, han själv trist, jobbet trist.
I hobbyrummet har han bara lågkvalitetsverktyg, som han ändå inte vet hur man hanterar. Han får alltid låna bättre utrustning av granngrabbarna, och det är förnedrande för hans manlighet. Det blir en snabb utförsbacke till de antidepressiva preparatens trygga famn. Ingen ska kunna tvivla på att vi har att göra med en mycket ställd man. En man som bär hela den senkapitalistiska manlighetens krisande på sina axlar.
På Villaägarnas riksförbunds hemsida frontar man med livsråd för att undvika att ”drömmen om att bo i hus förvandlas till en mardröm”. Var ödmjuk och tolerant. Tala med grannarna. Informera i förväg om fester och störande reparationsarbeten. Hämnas inte. Var inte långsint.
Det är en lista i punktform som innehåller allt som Anders raseri tar spjärn emot. Anders är en lönndomsrevolutionär som gör allt tvärtom mot regelverket utan att våga stå för det. Han börjar ägna sig åt vardagsterrorism i kvarteret för att lätta på trycket. Lägger en hundbajsbomb under snygga grannfruns bil. Repar nyrika grannmannens billack. Bus-sms:ar ”Knulla” till chefen från en annan grannes telefon.
Anders är så tappad att författaren känner sig manad att prata barnspråk med honom, i du-form. En slags effektiv pekboksprosa, som i Totteböckerna.
I snart ett halvsekel har kvinnliga författare skildrat hemmet som samhällets farligaste plats, förstaden som ett fängelse. Vi kan antagligen förbereda oss på motsvarande våg från manliga författare nu. Från mannen som varken kan snickra eller vara queer.
1963 skrev Betty Friedan ”Den feminina mystiken”. Den fick ett enormt genomslag, och uppmuntrade otaliga medelklasskvinnor att skriva vidare om hur familjelivet dödade livsvilja och identiteter. Ungefär samtidigt, som Barbara Ehrenreich visat i en klassisk 80-talsbok (”The Hearts of Men. American Dreams and the Flight from Commitment), befriade konsumtionssamhället mannen. Som beatnikarna och livsstilsbibeln på den tiden – Playboy – berättade, behövde en man inte vara familjeförsörjare för att få ett gott liv. Tvärtom, det var dags att förverkliga sig själv i stället.
Nu när han deltar lite mer i den, börjar innebandymannen vantrivas i förstaden. Den är hans koppel, det som tyglar hans frihet.
Den symbolikälskande Hans Koppel, som satt ett ironiskt, könsstereotypt Sköna Hem-citat på försättsbladet, skriver in sig i vad som blivit en genre: den suggestiva villastadsskildringen där de vuxna ständigt är redo att lyncha varandra.
Sedan medelklassmännen gett upp sitt frihetsideal för ett jämställdhetsdito har villastadsskildringen fått en än mer nattsvart ton, som i filmerna ”The Ice Storm” och ”American Beauty” för tio år sedan, eller i Tom Perrottas nyligen filmatiserade roman ”Little Children”. Hos Koppel är den svart parodisk.
Attacker mot medelklassen kommer oftast från de egna leden – det är en slags skam över privilegierna man ändå upplever sig ha.
Hans Koppel är ett underhållande exempel på detta. Lika gärna som en etablerad författare, skulle det kunna vara en redaktionschef på typ Sköna Hem som skrivit boken.
Gå till toppen