Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Collageartad pjäs bådar gott för framtiden

Båda pjäserna är mycket bra, men jag imponeras mest av ”Terrorism” – som både är mest komplex och ger skådespelarna störst svängrum, skriver Fredrik Pålsson om Teaterhögskolans två uppsättningar.

Teater. Den fule. Av Marius von Mayenburg. Regi: Fredrik Haller. Medverkande: Jesper Feldt, Ida Wallfelt, Erik Holmström, Rikard Lekander.
Teater. Terrorism. Av Vladimir & Oleg Presnjakov. Regi: Henrik Dahl. Medverkande: Sarah Appelberg, Henrik Danielsson, Eleanora DeLoughery Nordin, Mattias Lech, David Rangborg, Sandra Stojiljkovic, Anders Svensson.
Teaterhögskolans avgångsklass 2008, Bryggeriteatern, Malmö 11.4.
Jesper Feldt spelar den outhärdligt fule Lette. När han låter operera sig blir han så snygg att alla vill se ut som han – vilket får absurda konsekvenser i den här satiren som väcker frågan vad som skulle hända om fulhet och snygghet var absoluta begrepp.
”Terrorism” är lika humoristisk men mer collageartad: den börjar och slutar på en bombhotad flygplats och visar däremellan upp scener från ett samhälle präglat av våld, mobbing och en ständig ambition att dra en tydlig gräns mot det som inte uppfattas som normalt.
Båda pjäserna är mycket bra, men jag imponeras mest av ”Terrorism” – som både är mest komplex och ger skådespelarna störst svängrum. Regissören Henrik Dahl låter skådespelarna kasta sig mellan många register i olika roller och varje karaktär är obetalbar på sitt vis: från Sarah Appelbergs hysteriska resenär som vacklar omkring i päls och uppknäppt skärp, till Anders Svenssons kontrollerade kontorsråtta.
”Terrorism” är en lika drastisk som tänkvärd pjäs om ett samhälle där man dels idealiserar kriser som ett drivmedel i ekonomin, dels strävar efter att blunda för alla kriser som uppstår. Budskapet framförs genom att skådespelarna sjunger direkta citat av ekonomen Milton Friedman och George W Bush, tonsatta med balkaninspirerad dansbandsmusik.
Allt slutar med en underbar scen där skådespelarna tävlar om vem som kan sitta och titta rakt ut på den gapskrattande publiken längst utan att själv börja skratta. En avgångsklass som förenar komisk självironi med djupgående samtidsanalys – det bådar gott för framtiden. Och som publik är det bara att tacka och ta emot.
Gå till toppen