Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Pictures at a Revolution

Fem filmer från 1967 kom att förändra Hollywoods historia. Journalisten Mark Harris skildrar i boken ”Pictures at a Revolution” hur friheten och kreativiteten tog över ett förstenat studiosystem. Harris bjuder på en lysande och fängslande studie, skriver Jan Aghed.

Pictures at a Revolution

Author: Mark Harris. Publisher: Penguin Press. PublishYear: 2008. ExtraInformation: På engelska.
Vid Oscarsutdelningen i april 1968 tävlade ”Bonnie och Clyde”, ”Mandomsprovet”, ”I nattens hetta”, ”Gissa vem som kommer på middag” och ”Doktor Dolittle” om priset till föregående års bästa film.
Kvintettens tillkomsthistoria och inflytande på Hollwoodfilmens utveckling är ämnet för en nyutkommen bok, journalisten Mark Harris ”Pictures at a Revolution”. En lysande, oavbrutet fängslande studie av amerikanskt filmskapande mittemellan gammalt och nytt, där de fem titlarna representerar Hollywood i en brytningsstid mellan ett senilt studiosystem som med sin puritanska, förstockade självcensur, ”the Production Code”, överlevt sig självt och de första tecknen på en ökad kreativ och estetisk frihet som skulle bära full frukt – och sedan förvandlas till sin motsats – under nästa årtionde.
Denna senare process var ämnet för kritikern Peter Biskinds ”Easy Riders, Raging Bulls”, det polemiskt tendentiösa grupp-porträttet av en ung generation rebeller och ”auteurer” – Martin Scorsese, Peter Bogdanovich, Hal Ashby, Dennis Hopper och andra – som under 1970-talet stormade Hollywoods barrikader med nya radikala idéer och former, innan den till stor del oskadliggjordes av sin egen kokainspetsade hybris och tvangs se männen i direktörsrummen återta sin traditionella artistiska kontroll.
”Pictures at a Revolution” kommer exakt tio år efter Biskinds bestseller, men beskriver alltså ett skeende som ligger precis vägg i vägg före i tiden.
Inledningskapitlet frammanar en era i modern filmhistoria och filmdistribution som kan ge varje hängiven biobesökare med minnen från den perioden svårartade nostalgiska kval.
Robert Benton, då trettioårig designchef på tidskriften Esquire, var passionerat förtjust i europeisk film och framför allt franska Nya vågens verk. Våren 1963 har François Truffauts ”Jules och Jim” just nått repertoaren i New York och han ser dess poetiska, dömda kärlekstriangel om och om igen. Det tidiga 1960-talet hade med Harris ord fört ”en nästan ofattbar rikedom på utländsk film till USA”. Federico Fellinis ”Det ljuva livet” och Michelangelo Antonionis ”Äventyret” hade anlänt nästan samtidigt, den sistnämndes ”Natten” och ”Feber” följde hack i häl, och bland premiärerna dessa vårveckor på Manhattan fanns också Fellinis ”8 1/2”.
Publikframgången för västernfilmen ”Sju vågade livet”, som var en nyinspelning av Akira Kurosawas ”De sju samurajerna”, hade lett till importen av flera andra av den japanske mästarens filmer – ”Blodets tron”, ”Den vilda flykten”, ”Yojimbo” och ”Sanjuro”. Filmintresserade New Yorkbor kunde fortfarande se Jean-Luc Godards ”Till sista andetaget” två år efter dess amerikanska premiär och talade alltjämt om Ingmar Bergmans ”Såsom i en spegel”och ”Nattvardsgästerna”, Alain Resnais ”I fjol i Marienbad” samt britterna Karel Reisz och Tony Richardsons ”Lördagskväll och söndagsmorgon” respektive ”Långdistanslöparen”. Och om Benton hade velat sitta kvar på bion kunde han även sett om Luis Buñuels ”Viridiana”.
Påminner denna blick på filmutbudet i New York om den dåtida importsituationen i Sverige? Javisst. Den såg likadan ut, och det är därför dessa och liknande retrospektiva sidor i Harris bok, särskilt när man tittar upp från dem på dagens bioannonser, kan inge en smärtsam saknad.
Nya vågen-entusiasten Benton och en likasinnad kollega på Esquire, David Newman, skrev nu ett filmmanus om ett beryktat rånarpar under depressionsåren i USA, Clyde Barrow och Bonnie Parker, som de försökte få först Truffaut och sedan Godard att regissera. Båda var intresserade, men i den förres fall kom ”Fahrenheit 451” i vägen, medan den andre ställde omöjliga villkor.
Resultatet blev att skådespelaren Warren Beatty, nytänd stjärna från Elia Kazans publiksuccé ”Feber i blodet”, köpte manuset till ”Bonnie och Clyde”, bestämde sig för att både producera och spela ena huvudrollen och i slutet av 1966 övertalade sin vän och mentor Arthur Penn, som året innan byggt sitt originella mörka nattklubbsdrama ”Mickey One” kring Beattys medverkan, att ta hand om regin.
Penn var starkt influerad av europeisk konstfilm, och hans uppfinningsrika, självironiska formspråk, karakteristiska intresse för outsiders, samhällskritik och djärva balansgång mellan burlesk komedi och explosivt våld med underförstådda associationer till Vietnamkriget gjorde ”Bonnie och Clyde” till den ena av de två filmer i den Oscarnominerade gruppen som förebådade nästa årtiondes auteurdrivna, tematiska och estetiska omvälvning. Den andra var, om än i långt mindre grad, Mike Nichols ”Mandomsprovet”, en social satir som jämte regissörens föregående opus ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” mördade produktionskodens moraliska och sexuella tabun. Richard Fleischers uppblåsta musicalspektakel ”Doktor Dolittle” hade inspirerats av succén för ”Mary Poppins” och ”Sound of Music” men blev ett kommersiellt fiasko.
I en tid då amerikanska storstäder härjades av rasupplopp trodde sig liberalen Stanley Kramer bidra till tolerans mellan raserna genom att i ”Gissa vem som kommer på middag” gifta ihop en familjeflicka ur den vita övre medelklassen med en svart läkare i Nobelprisklass, ett monument av perfektion. Han spelades av Sidney Poitier, heroisk detektiv trakasserad av sydstatsrasister i Norman Jewisons visserligen konventionellt berättade men slagkraftiga, likaså liberala thriller ”I nattens hetta”.
Harris bok imponerar genom grundlig research, mängden av intervjuer och skarpt belysande anekdoter, en både djuplodande och medryckande skrivstil och sin överblick över ett vidsträckt filmlandskap.
Den rymmer också en känslig diskussion av Hollwoodfilmens rasperspektiv i förhållande till verkligheten bortom bioduken. I dessa avsnitt har Poitier en central roll, samtidigt på sätt och vis tragisk. Med sin obestridliga karisma var han fången i en exklusiv stjärnstatus som å ena sidan förutsatte att han gång på gång lät sig utnyttjas till en orealistisk, men för den vita biopubliken acceptabel idealbild av den svarte amerikanen och å andra sidan, trots ett aktivt engagemang i medborgarrättskampen, renderade honom epitetet ”Onkel Tom” från dess radikaler.
Gå till toppen