1728 anlitade greve von Hessen-Kassel konstnären J M Roos att måla av sitt imponerande menageri. 2007 lade EvaMarie Lindahl sju månader på att teckna av samma målning, bland annat för att undersöka hur imponerande menageriet egentligen var. Detta är inte helt lätt att veta, eftersom en av poängerna med den här typen av dokumentationsmåleri var att skapa en positiv bild av den välborne beställaren.

Genom att utelämna vissa detaljer så att andra förstärks, lyckas Lindahl belysa ett antal frågor. Hur troligt är det till exempel att greven verkligen hade ett lejon? Djuret som Roos har målat liknar nämligen mer ett sagovidunder – med anatomiskt omöjliga bakben, dessutom. Och sångsvanens näbb tycks ha transplanterats från en albatross. Är det Roos oförmåga vi ser här? Eller hans konstnärliga självständighet? Eller måhända grevens vilja att framstå som mäktigare än vad han egentligen var?

Originalen finns inte att tillgå i galleriet, så det är svårt att se vad mer Lindahl kan ha kommit fram till under processen, men eftersom hon själv är närvarande går det ju bra att fråga. Teckningarna är bara början på en betydligt större berättelse.

I rummet bredvid har Jens Henricson återskapat en bild av sin barndom. Med kameran i hand han har besökt skådeplatserna för de sorglösa strövtågen och lekarna i skogarna kring slottet Kulla Gunnarstorp utanför Helsingborg. Fotografierna av barndomens gömställen ackompanjeras av textremsor med minnesfragment och Tranströmerska naturskildringar där ”trädens gröna lockar fladdrar i vinden”. Nostalgin värmer ända in i märgen.

Filmsekvensen ”Speglingar” är en stillbild av en höstskog, över vilken det då och då singlar ett animerat löv. Verket är som en kommentar till hur minnet fungerar. Man lägger till och drar ifrån, skeendena går in i varandra och blir som djuren i Lindahls teckning. De kanske fanns, men inte samtidigt, och såg förmodligen inte ut precis så som de framställs i verket. Men det är bilden som räknas.

TOR BILLGREN

kritiker

KONST