En gång för länge sedan intervjuade jag en mild och vänlig imam. Han skulle försöka förklara för mig vad islam enligt honom gick ut på, att det handlade om regler för att leva och vara människa. Kanske tack vare bristande språkkunskaper lyckades han formulera det väldigt fint: Man måste ordna sig lite.

Jag kommer att tänka på den där meningen när jag läser etikforskaren och teologen Ann Heberleins bok ”Det var inte mitt fel”. Den har i förhandsinformationen utmålats som en rasande uppgörelse med den svenska offermentaliteten, den beskriver ett land där det sker en massflykt från ansvar. Ett land där ingen längre behöver känna någon skuld; skulden är bortrationaliserad för det finns ju alltid någon annan att skylla sina felaktiga handlingar på på.

Detta mönster kan enligt Ann Heberlein ses i skolan, i arbetslivet, i våra familjerelationer och förmåga att hantera privata problem. Det har, menar hon, lett till att vi har ett samhälle där man omhuldar mobbarna och försummar de mobbade.

Vi har fått en skola som helt styrs av bråkmakarna, ett utbildningssystem där studenter känner sig kränkta och skyller på lärarna för att de har dåligt resultat på sina tentor, när sanningen är att de inte har pluggat tillräckligt mycket. Slöa människor i arbetslivet premieras för att de behöver det för att motiveras till bättre insatser, medan de flitiga och plikttrogna får stå tillbaka.

Argumentationen ligger minst sagt rätt i tiden, vi har just nu en regering som till stora delar bygger sin politik på liknande tankegångar. Maciej Zaremba byggde nyligen en kontroversiell och mycket omdiskuterad artikelserie i Dagens Nyheter kring de kränkta svenskarna. Ann Heberlein har i intervjuer sagt att hon väntar sig att boken kommer att provocera många, att den kommer att bli rejält ifrågasatt.

Själv reser jag först rent instinktivt ragg när jag får boken och ser vad den skall handla om; och blir sedan nästan förvånad när jag finner en bok som till stora delar är klokt och nyanserat argumenterad, och där jag dessutom upptäcker att jag håller med om en hel del av resonemangen.

Ann Heberlein skriver framför allt om att ta ansvar för sina handlingar, oavsett vad som har lett fram till dem. Att Kalle har haft en taskig barndom gör inte att han är mindre skyldig till att ha klått upp Lisa. Att dalta med Kalle gör bara att vi tenderar att behandla honom som ett barn i stället för den ansvarspliktiga människa han är. Även om man har haft en pappa som slår en betyder inte det att man är predestinerad att bli våldsverkare själv.

Livet är orättvist (ett av kapitlen handlar just om att acceptera detta faktum) och vi har alla olika förutsättningar, men vi har alltid ett val. Jag gissar att en del lärare i klasser med trasiga ungar tycker att det resonemanget håller aningen bättre i teorin än i praktiken, men det är inte min sak att här gå i svaromål mot Heberleins påståenden.

För oavsett om man håller med henne eller inte, Ann Heberleins bok kan ses som en ypperligt lättläst och samtidsförankrad grundkurs i hur man praktiserar etiskt och moraliskt tänkande. Den stimulerar tankar, får en att reagera och titta på sin egen omgivning den sätter helt enkelt lite fart på hjärnverksamheten.