När världens växande medel- och överklass vill fortsätta att transportera sin kropp i en bil av 1 500 kilo stål, plast och aluminium så är råoljebaserat drivmedel inte acceptabelt. Växthuseffekten kräver att vi tar ansvar och köper miljövänliga fordon.

Och den tillförlitliga marknaden levererar till dem som kan betala. Bilarna får nya motorer och snabbt dyker det upp bensinmackar med etanolbränsle i varje del av landet. Globala agroföretag ändrar sig snabbt efter de rikaste kundernas önskemål. Nu handlas det med och odlas grödor för våra nya miljötransporter världen över. Richard Bransons Virgin Atlantic Airlines har redan provkört ett flygplan med ekobränsle.

Men just när man köpt och provkört den nya bilen så kommer det varningar om att allt inte står rätt till. Folkliga uppror i Mexiko, Indien och andra delar av världen där fattigdomen är stor beror på ökade matvarupriser. Basfödan som de fattigaste lever av stiger kraftigt i pris när köpstarka kunder vill ha annat bränsle i tanken. Företagen producerar där vinsten kan maximeras och just nu är etanol bra för aktieägarna. Jorden dammsugs på jakt efter möjliga råvaror. Och priserna stiger.

Mina vänner i Chiapas har inte längre råd att köpa den majs som behövs för att familjen ska kunna äta sig mätt på tortillas. I Indien har priset på ris nästan dubblats på ett år. I afrikanska länder ökar svälten bland dem som inte har mer än två dollar om dagen att leva på. Den brutala sanningen är att folk dör i förtid när etanolförsäljningen ökar i världen.

Detta är med andra ord en ny form av våldsverkan. Vi fredsforskare brukar dela in våldet i två huvudformer. Det ena är ”direkt våld”, det vill säga når någon dödas eller skadas med intention. Krig, kvinnomisshandel och mord är typiska exempel på detta. Det är cirka 300 000–400 000 om året som dödas av sådant våld.

Långt allvarligare är de vi kallar ”strukturellt våld”. Detta våld är det som utövas mot de många som inte får tillgång till livsnödvändiga varor som rent vatten, mat, medicin, kläder och boende. De senaste åren har antalet dödsfall på grund av det strukturella våldet varit ungefär 125 000 per dygn, det vill säga runt 45 miljoner per år. Nu ser det ut som om vår miljövänliga transportpolitik kommer att höja denna siffra betänkligt.

Mycket av det vi gör, även med de bästa intentioner, kan få enorma konsekvenser i ett globalt perspektiv. Vår regering ger bidrag till varje ny etanolbil och marknaden jobbar envist på för att maximera vinsten. Vårt miljöbränsle skördar på detta vis många liv. Någon moralisk röst som säger att ”vi får kolla så att ingen lider skada av det här” hörs inte på årsstämmorna i Volvo, i valrörelserna eller på agroföretagen.

Det sägs ofta att det bästa är en ”fri” marknad. Detta system är världsbäst på att få ekonomierna att växa. Men den saknar totalt mekanismer för att fördela överskottet. Problemet är alltså att den fria marknaden också är fri från ansvar, moral och konsekvensetik.

Att de som inte finns bland vinnarna när vi tankar etanol, och tvärt om svälter när matpriserna stiger, skulle räknas i sammanhanget tycks vara en fjärran tanke för dem som håvar in vinsten och för många av oss konsumenter.

JØRGEN JOHANSEN