Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Lusten och dämonerna – Boken om Bergman

Styrkan med Mikael Timms digra biografi om Ingmar Bergman är inblicken som ges i Bergmans arbetsmetoder, ett resultat av författarens goda relation till bokens huvudperson. Ännu återstår den stora kritiska Bergman-biografin att skriva, konstaterar Jan Aghed.

Lusten och dämonerna – Boken om Bergman

Author: Mikael Timm. Publisher: Norstedts. PublishYear: 2008.
”Har jag gjort honom rättvisa?”, frågar sig Mikael Timm i slutet av ”Lusten och dämonerna”, den digra biografi om Ingmar Bergman som nu kommer ut nio månader efter hans bortgång. I varje fall vad gäller hans kreativitet och produktivitet måste svaret bli ett tveklöst ja.
Bägge egenskaperna saknar motstycken på de områden, bioduken, teaterscenen och tv-rutan, där han utövade sitt konstnärskap. Stor både inom filmen och teatern – jämförelser med kolleger som Luchino Visconti och Elia Kazan inställer sig. Men varken de eller någon annan flerstämmig regissör har hittills kunnat mäta sig med Bergman i fråga om skapande energi. Den slutsatsen inpräntar Timms bok med imponerande grundlighet och detaljskärpa.
Bergmans liv och karriär skildras från A till Ö, från barndomen i prästhemmet i Stockholm till de sista veckorna på Fårö i juli förra året. Här är det såriga förhållandet till föräldrarna, de första trevande stegen på teaterbanan, chefsåren vid Helsingborgs stadsteater och på Dramaten och däremellan den legendariska Malmöepoken, här är alla filmerna, raden av scenuppsättningar, kvinnorna, äktenskapen, skatteaffären, landsflykten, neuroserna och diarréerna.
Väldigt mycket av detta stoff är känt sedan åratal tillbaka och täcker redan snart sagt hyllmetrar, tröskat och ältat av andra skribenter och presenterat av huvudpersonen själv, både i memoarform och som mer eller mindre genomskinligt självbiografiska inslag i filmerna.
Hos Timm tar det ytterligare några varv runt manegen, sporrat av en medryckande skrivstil och ibland utökat och fördjupat på ett intressant sätt tack vare dagböcker, arbetsanteckningar och brev som författaren fått tillgång till. Han tycks dessutom ha åtnjutit stöd och uppmuntran under många intervjusamtal med en generöst och unikt samarbetsvillig Bergman.
Biografins styrka och värde ligger framför allt i resultatet av Timms ingående bekantskap med detta arkiverade arbetsmaterial: fascinerande inblickar i Bergmans arbetsmetoder och i hur hans filmuppslag och scenuppsättningar föds och vidareutvecklas. Timm framstår som beundransvärt insatt i teaterarbetet och skicklig på att visualisera de många uppsättningar han sett.
Utan egna erfarenheter i den vägen kan jag bara hoppas att hans iakttagelser saknar de missförstånd han undslipper sig på filmens gebit, när han skriver att Elizabeth Taylor var Marlon Brandos motspelerska i Kazans ”Linje Lusta” eller tillskriver Michelangelo Antonioni uttalandet att ”kamerans placering är en fråga om etik”. Taylor hade ingen roll i det förra fallet, i motsats till Vivien Leigh och Kim Hunter, och i det andra myntades den princip som blev så central för 1960-talets filmdebatt inte av italienaren utan av Jean-Luc Godard med orden: ”Le travelling est affaire de morale” – ”kameraåkningen är en moralisk angelägenhet”.
Visserligen marginella fel i det stora hela. Men tillsammans med en lite egendomlig, poänglös hantering av referenser bidrar de till ett visst intryck av förströddhet och bristande skärpa då Timm avhandlar Bergmans filmer. Exempelvis när han konstaterar att ”Hets” slutar med att Alf Kjellin i huvudrollen ”vandrar bort ensam. James Dean skulle göra detsamma drygt tio år senare” eller, apropå ”En lektion i kärlek”, att ”Davids föräldrar bor på ett skånskt slott, lika avlägsna som någonsin familjen i ’Philadelphia Story’.”
Åsyftas Dean i Kazans ”Öster om Eden” eller Dean i Nicholas Rays ”Ung rebell”, och varför inte, som ännu en upplysning till behövande läsare, nämna att det rör sig om familjen i George Cukors ”En skön historia”?
Filmdiskussionerna i ”Lusten och dämonerna” är ofta innehållsrika och stilistiskt välformulerade, men kan också frappera genom frånvaron av överraskande infallsvinklar och aspekter, djup och analys – karakteristiska beståndsdelar i de senaste tio, femton årens strida ström av biografier över stora amerikanska, europeiska och asiatiska filmskapare. Riktigt nog påpekar Timm att François Truffaut och dennes generationskamrater och medkritiker i franska Nya vågen välkomnade en ny estetik i ”Sommaren med Monika”. Men det förvånar att han inte alls berör den upptäckt som de fann mest revolutionerande och som påverkade dem mest i det Bergmanska formspråkets demonstrativa frihetskänsla: det djärva, radikala tabubrott som bestod i Harriet Anderssons nästan minutlånga, utmanande slutblick rätt in i kameran.
På det hela taget vittnar Timms nästan 600-sidiga text om en i hög grad respektingivande utforskning av Bergmans motiv, teman, underliggande upplevelser och arbetsteknik. Samtidigt bäddar den förtroliga tonen i relationen mellan de båda – forskaren/berättaren är på förnamnsbasis, det är ”Ingmar” hit och dit – oundvikligen för frågor om kritisk distans.
”Lusten och dämonerna” måste betecknas som en auktoriserad biografi. Den kritiska biografin om Ingmar Bergman, som också skärskådar hur det maktbegär och kontrollbehov han själv vidgår beträffande privatliv och äktenskap yttrade sig i ett större, samhälleligt och kulturellt sammanhang, film- och teaterlivets – den biografin återstår att skriva.
Direkt och indirekt hade han i decennier ett enormt inflytande över svensk kulturproduktion, med säkerhet långtifrån alltid av positivt, objektivt och osjälviskt slag. De vaga antydningar – i stil med ”den dolde makthavaren i Filmsverige” – som Timms perspektiv stannar vid kan enbart väcka aptit på den ocensurerade belysning av Bergmans makt över kulturen som borde komma någon gång.
”Har jag fått fram sanningen?”, är en annan undran från författarens sida i slutet av boken. ”I vart fall inte hela”, medger han. Timm riskerar inte att möta några invändningar.
Bara som ett exempel: i ett hyperspekulativt resonemang med motsägelsefulla indicier på antinazism avfärdar han Bergmans egna bekännelser om sin ungdoms nazistsvärmeri och tioåriga Hitlerbeundran som uppdiktade självförebråelser. ”Kanske spetsade han sin självbiografi med nazistsympatier för att göra den mer spännande.” Hallå?
Gå till toppen