Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Världen

Frågorna är många men ingen kan svara

En äldre man med lite kutig rygg går fram till återvinningsbehållarna och slänger ner några tomma mineralflaskor. Han tittar mot huset på andra sidan gatan, det ljust gröna, som för tillfället väcker uppståndelse i en hel värld.

AMSTETTEN. De fem returtunnorna är placerade mittemot ingången till huset på Ybbstrasse 40 i Österrikiska Amstetten, där 42-åriga Elisabeth Fritzl hållits fången av sin far i 24 år.
Ytterdörren till huset är lite sliten. Där bakom har fem människor, bland annat Elisabeth Fritzls egen mor Rosmarie Fritzl, levt sina liv på ovanvåningen samtidigt som hennes egen dotter och tre barnbarn varit inspärrade i källaren några trappor ner. Det är ut och in genom denna dörr som Josef Fritzl burit inredning för att torftigt möblera källarutrymmet med fyra sängar och lite till. Det är genom den här dörren som han släpat in en tv. Och i 24 år burit mat och dryck och babysaker till de sju barnen som fötts i fångenskap, toapapper, kläder, och medicin när någon av hans fångar varit sjuka.
Utan att någon har märkt det.
Baksidan av huset vetter mot ett grannhus med stor trädgård och en lekhörna med rutschkana och sandlåda. En grön mur av växter stänger ute insyn från gatan. Fasaden på den sidan av huset är grå och anfrätt av mossa. En trasig persienn syns i ett fönster.
Högt och ihärdigt tutar en grannkvinna i silvrig sportbil när hon försöker sjasa bort klungorna av journalister som står i vägen för henne. Hon får stiga ur och flytta några soptunnor som fungerar som avspärrningar, för att komma fram till sitt hus. Det ligger tjugo meter bort från familjen Fritzls. Hon är en av alla dem som levt alldeles inpå familjen och huset, som aldrig vetat. Som ingenting märkt.
Under ett paraply står två kvinnor och tittar nyfiket mot presskonferensen en bit bort, där kommundirektören förklarar att myndigheterna aldrig fattat några misstankar mot mannen. Trots att Elisabeth Fritzl anmäldes försvunnen när hon var 18, utan att lämna mer än några rader i ett brev efter sig. Trots att ett av hennes barn plötsligt dykt upp tillsammans med ett brev där Elisabeth Fritzl ber sina föräldrar ta hand om det. Trots att ännu ett barn dykt upp på samma vis. Och ännu ett. Och de tre placerats formellt i hemmet hos paret Fritzl av de social myndigheterna.
Kvinnorna på gatan är mer sysselsatta med tankarna på Elisabeth Fritzls mamma, Rosmarie. På sannolikheten i att hon under alla år inget vetat. Hon är den, rapporterar de lokala tidningarna, som är i allra sämst skick psykiskt, nu när hon på ett sjukhus återförenats med sin dotter och de sex barnen. De tas alla om hand av olika expertteam.
- Man vet inte vilken tanke som är värst att stå ut med, säger den ena kvinnan under paraplyet; att Rosmarie inte vetat, vilket verkar helt omöjligt. Eller att hon vetat, och inte varit förmögen att göra något åt det. Att också hon plågats svårt av sin man.
Huvudgatan, Ybbstrasse, med huset där Elisabeth Fritzl och hennes barn varit inspärrade, är hårt trafikerad. Den som korsar vägen utan att se sig för ordentligt riskerar sitt liv.
Vad skulle hänt ifall Josef Fritzl blivit påkörd här och omkommit när Elisabeth Fritzl och hennes barn fortfarande satt inspärrade i källaren?
Måndag kväll sände den stora regionala tv-kanalen ett längre studiosamtal om det som hänt, om alla frågor som väckts. Inbjudna tyckare diskuterade bland annat uppgifter som florerat om att Josef Fritzl skulle vara psykiskt sjuk. Något som en av de medverkande i programmet, en psykiatriker, inte tyckte var troligt. Det har varit allt för noga planerat, allt för väl genomfört under allt för lång tid, menade han, för att en psykiskt sjuk människa skulle kunna genomdriva det. Vi har svårt att stå ut med att ondska finns, säger han. Att en människa utan synbara förklaringar kan utföra riktigt onda handlingar.
Kanske är det allt det vardagliga runt om huset som gör det så svårt att ta in vad som hänt; bageriet i husets hörna, som sprider dofter av nybakat brötchen, småbarnsmamman som stoppar ett juicepaket i handen på sitt barn samtidigt som hon drar in barnvagnen i grannporten. De två farbröderna som står i vägkorsningen och pratar. Blomsterhandlaren mitt emot som lockar med färgsprakande blommor till vårplanteringen.
Hur är det möjligt att människor levt vardagsliv i detta hus medan fyra andra hållits fångna i husets källare? I ett hus som ligger på en välbesökt huvudgata i ett livligt samhälle, med grannar alldeles inpå sig.
Utan att någon märkt något.
Text: Katia Wagner
Foto: Johan Bävman
Gå till toppen