AMSTETTEN. De fem returtunnorna är placerade mittemot ingången till huset på
Ybbstrasse 40 i Österrikiska Amstetten, där 42-åriga Elisabeth Fritzl
hållits fången av sin far i 24 år.
Ytterdörren till huset är lite sliten. Där bakom har fem människor, bland
annat Elisabeth Fritzls egen mor Rosmarie Fritzl, levt sina liv på
ovanvåningen samtidigt som hennes egen dotter och tre barnbarn varit
inspärrade i källaren några trappor ner. Det är ut och in genom denna dörr
som Josef Fritzl burit inredning för att torftigt möblera källarutrymmet med
fyra sängar och lite till. Det är genom den här dörren som han släpat in en
tv. Och i 24 år burit mat och dryck och babysaker till de sju barnen som
fötts i fångenskap, toapapper, kläder, och medicin när någon av hans fångar
varit sjuka.
Utan att någon har märkt det.
Baksidan av huset vetter mot ett grannhus med stor trädgård och en lekhörna
med rutschkana och sandlåda. En grön mur av växter stänger ute insyn från
gatan. Fasaden på den sidan av huset är grå och anfrätt av mossa. En trasig
persienn syns i ett fönster.
Högt och ihärdigt tutar en grannkvinna i silvrig sportbil när hon försöker
sjasa bort klungorna av journalister som står i vägen för henne. Hon får
stiga ur och flytta några soptunnor som fungerar som avspärrningar, för att
komma fram till sitt hus. Det ligger tjugo meter bort från familjen Fritzls.
Hon är en av alla dem som levt alldeles inpå familjen och huset, som aldrig
vetat. Som ingenting märkt.
Under ett paraply står två kvinnor och tittar nyfiket mot presskonferensen
en bit bort, där kommundirektören förklarar att myndigheterna aldrig fattat
några misstankar mot mannen. Trots att Elisabeth Fritzl anmäldes försvunnen
när hon var 18, utan att lämna mer än några rader i ett brev efter sig.
Trots att ett av hennes barn plötsligt dykt upp tillsammans med ett brev där
Elisabeth Fritzl ber sina föräldrar ta hand om det. Trots att ännu ett barn
dykt upp på samma vis. Och ännu ett. Och de tre placerats formellt i hemmet
hos paret Fritzl av de social myndigheterna.
Kvinnorna på gatan är mer sysselsatta med tankarna på Elisabeth Fritzls
mamma, Rosmarie. På sannolikheten i att hon under alla år inget vetat. Hon
är den, rapporterar de lokala tidningarna, som är i allra sämst skick
psykiskt, nu när hon på ett sjukhus återförenats med sin dotter och de sex
barnen. De tas alla om hand av olika expertteam.
- Man vet inte vilken tanke som är värst att stå ut med, säger den ena
kvinnan under paraplyet; att Rosmarie inte vetat, vilket verkar helt
omöjligt. Eller att hon vetat, och inte varit förmögen att göra något åt
det. Att också hon plågats svårt av sin man.
Huvudgatan, Ybbstrasse, med huset där Elisabeth Fritzl och hennes barn varit
inspärrade, är hårt trafikerad. Den som korsar vägen utan att se sig för
ordentligt riskerar sitt liv.
Vad skulle hänt ifall Josef Fritzl blivit påkörd här och omkommit när
Elisabeth Fritzl och hennes barn fortfarande satt inspärrade i källaren?
Måndag kväll sände den stora regionala tv-kanalen ett längre studiosamtal om
det som hänt, om alla frågor som väckts. Inbjudna tyckare diskuterade bland
annat uppgifter som florerat om att Josef Fritzl skulle vara psykiskt sjuk.
Något som en av de medverkande i programmet, en psykiatriker, inte tyckte
var troligt. Det har varit allt för noga planerat, allt för väl genomfört
under allt för lång tid, menade han, för att en psykiskt sjuk människa
skulle kunna genomdriva det. Vi har svårt att stå ut med att ondska finns,
säger han. Att en människa utan synbara förklaringar kan utföra riktigt onda
handlingar.
Kanske är det allt det vardagliga runt om huset som gör det så svårt att ta
in vad som hänt; bageriet i husets hörna, som sprider dofter av nybakat
brötchen, småbarnsmamman som stoppar ett juicepaket i handen på sitt barn
samtidigt som hon drar in barnvagnen i grannporten. De två farbröderna som
står i vägkorsningen och pratar. Blomsterhandlaren mitt emot som lockar med
färgsprakande blommor till vårplanteringen.
Hur är det möjligt att människor levt vardagsliv i detta hus medan fyra
andra hållits fångna i husets källare? I ett hus som ligger på en välbesökt
huvudgata i ett livligt samhälle, med grannar alldeles inpå sig.
Utan att någon märkt något.
Text: Katia Wagner
Foto: Johan Bävman
