
På sträckan mellan Centralstationen och Triangeln i Malmö går det inte mer
än 100 meter mellan varje caffe latte-ställe. Störst är Espresso House, men
här finns även andra kedjor och lokala aktörer. Espresso House, som
startades i Malmö, ägs numera av ett brittiskt investmentbolag. De siktar på
att snabbt gå från 65 till 150 kaféer i hela landet och fyrdubbla
omsättningen till en miljard. Och på Kastrup har Starbucks, med 15 000
kaféer i 44 länder, öppnat en utkikspost mot Norden.
Hur ska man förklara den caffe latte-våg som fortsätter att skölja över
västvärlden? Jag skulle vilja säga att den drivs av konversationstörst
snarare än koffeinsug. Man kan se den som uttryck för ett samhälle som
längtar efter att umgås och prata.
Kaffehusen kom till Europa på 700-talet via det muslimska Spanien. De slog
rot på allvar i Storbritannien på 1700-talet och blev de platser där en rad
kulturella, kommersiella och politiska initiativ föddes (några av dem
fortfarande verksamma) – i samtal över en kopp kaffe.
I boken ”The Great Good Place” myntade den amerikanske sociologen Ray
Oldenburg 1989 uttrycket ”tredje platsen”, mellan hemmet och arbetet.
Den tredje platsen ger möjlighet för individen att befria sig från de
inrutade livsmönster som kan prägla både hemmet och arbetet. De ger den
enskilde friheten att välja sitt umgänge och vara sig själv. Det är också en
plats där det samhälle som vi är en del av kan gestaltas och göras gripbart.
Många typer av platser och lokaler har spelat och spelar denna roll:
kyrkorna, lanthandeln och postkontoren, liksom pubar, frisörsalonger,
konditorier och inte minst bibliotek.
Enligt Ray Oldenburg utmärks den tredje platsen av att den är neutral,
jämlik och tillgänglig med konversationen som samlande aktivitet. Det växer
också fram en sorts tredje platser på nätet: Youtube, Facebook, Flickr och
alla möjliga communities.
Caffe latte-vågen kan ses som en manifestation av krafterna bakom
bloggosfären och cyberumgänget, fast IRL – In Real Life. På så sätt är den
tredje platsen en sammanhållande kraft i samhället, som motverkar den
samhällsutveckling som Robert Putnam skrev om i ”Bowling Alone”, där han
lyfte fram nedgången i ”socialt kapital”, att antalet personer som engagerar
sig socialt och politiskt avtar. I sin bok (från år 2000) diskuterar han
också ”medborgarandans förnyelse”.
Allt detta har stora implikationer för samhällsplanering och stadsbyggnad,
inte minst i en segregerad stad som Malmö. För att försöka ingjuta nytt liv
i de problematiska stadsdelsnämnderna vill Malmö stad nu bygga en hel rad
nya ”mötesplatser” och ”demokratirum”, som ska få en både fysisk och
nätbaserad form. De jordnära mötesplatserna ska byggas kring en
sammanslagning av medborgarkontoren och de tio stadsdelsbiblioteken. Tanken
är att skapa ett offentligt rum som kan öka interaktionen både mellan
medborgarna och mellan dessa och stadsdelsnämnderna. Hur dessa mötesplatser
ska se ut utreds nu och ska redovisas i slutet av året.
Med detta har Malmö stad tagit på sig en formidabel utmaning. Dessa nya
mötesplatser måste få en utformning som gör att de kan stå sig i
konkurrensen med många andra, kommersiellt utformade, samlingspunkter. Både
stadsdelsbibliotek och medborgarkontor ligger idag, i många fall, felaktigt
placerade och har under lång tid lidit av stadsdelsnämndernas bristande
kompetens och intresse.
Ändå är det stadsdelsbiblioteken som kan ge dessa nya ”mötesplatser” ett
innehåll som är både attraktivt och uthålligt. Ända sedan det första
avgiftsfria och offentligt finansierade biblioteket invigdes i Manchester
1852, med Charles Dickens som talare, har de i många länder utvecklats till
starka varumärken med stor folklig förankring.
I början av det nya millenniet finansierade Bertelsmann Stiftung, den
stiftelse som äger världens största förlag, en studie om biblioteken som
kulturella och demokratiska kaféer. Några av nyckelorden i denna studie var
”stämning”, ”plattform”, ”teater”, ”kulturell upplevelse”, ”egen förmåga”
och ”understödjande personal.” Uppgiften här blev att integrera bibliotek
och andra verksamheter i ett kulturellt kafé – inte tvärtom.
En förebild för den verksamhet som nu drar igång i Malmö är hämtad från
Londons East End och stadsdelen Tower Hamlets med 220 000 invånare, varav
nästan 50 procent med utländsk bakgrund. Stadsdelen beslöt 1999 att satsa
drygt 300 miljoner kronor över tio år för en fullständig renovering och
modernisering av sina då tolv biblioteksfilialer. De flyttades i många fall
och byggdes om till mötesplaster för personlig utveckling, med ett
moderniserat bibliotekskoncept i botten.
Det som imponerar med Tower Hamlets är två saker. För det första den
ihärdiga energi med vilken stadsdelen drev ett rådslag med sina invånare om
de nya bibliotekens utformning. Alla boende, både de som använde och de som
inte använde biblioteken, kontaktades på en rad olika vägar; enkäter via
posten, dörrknackning, mobila team ute på stan och så vidare. För det andra
de avsevärda budgetanslag som under lång tid slussades, och fortsätter att
slussas, in i de nya bibliotek/mötesplatser som byggts upp.
Det ger en fingervisning om den ambitionsnivå som Malmö stad behöver lägga
sig på för att de nya mötesplatserna ska fungera i praktiken och på allvar
förvandla Malmö till en konverserande stad – In Real Life.
BJARNE STENQUIST
journalist