På sträckan mellan Centralstationen och Triangeln i Malmö går det inte mer än 100 meter mellan varje caffe latte-ställe. Störst är Espresso House, men här finns även andra kedjor och lokala aktörer. Espresso House, som startades i Malmö, ägs numera av ett brittiskt investmentbolag. De siktar på att snabbt gå från 65 till 150 kaféer i hela landet och fyrdubbla omsättningen till en miljard. Och på Kastrup har Starbucks, med 15 000 kaféer i 44 länder, öppnat en utkikspost mot Norden.

Hur ska man förklara den caffe latte-våg som fortsätter att skölja över västvärlden? Jag skulle vilja säga att den drivs av konversationstörst snarare än koffeinsug. Man kan se den som uttryck för ett samhälle som längtar efter att umgås och prata.

Kaffehusen kom till Europa på 700-talet via det muslimska Spanien. De slog rot på allvar i Storbritannien på 1700-talet och blev de platser där en rad kulturella, kommersiella och politiska initiativ föddes (några av dem fortfarande verksamma) – i samtal över en kopp kaffe.

I boken ”The Great Good Place” myntade den amerikanske sociologen Ray Oldenburg 1989 uttrycket ”tredje platsen”, mellan hemmet och arbetet.

Den tredje platsen ger möjlighet för individen att befria sig från de inrutade livsmönster som kan prägla både hemmet och arbetet. De ger den enskilde friheten att välja sitt umgänge och vara sig själv. Det är också en plats där det samhälle som vi är en del av kan gestaltas och göras gripbart. Många typer av platser och lokaler har spelat och spelar denna roll: kyrkorna, lanthandeln och postkontoren, liksom pubar, frisörsalonger, konditorier och inte minst bibliotek.

Enligt Ray Oldenburg utmärks den tredje platsen av att den är neutral, jämlik och tillgänglig med konversationen som samlande aktivitet. Det växer också fram en sorts tredje platser på nätet: Youtube, Facebook, Flickr och alla möjliga communities.

Caffe latte-vågen kan ses som en manifestation av krafterna bakom bloggosfären och cyberumgänget, fast IRL – In Real Life. På så sätt är den tredje platsen en sammanhållande kraft i samhället, som motverkar den samhällsutveckling som Robert Putnam skrev om i ”Bowling Alone”, där han lyfte fram nedgången i ”socialt kapital”, att antalet personer som engagerar sig socialt och politiskt avtar. I sin bok (från år 2000) diskuterar han också ”medborgarandans förnyelse”.

Allt detta har stora implikationer för samhällsplanering och stadsbyggnad, inte minst i en segregerad stad som Malmö. För att försöka ingjuta nytt liv i de problematiska stadsdelsnämnderna vill Malmö stad nu bygga en hel rad nya ”mötesplatser” och ”demokratirum”, som ska få en både fysisk och nätbaserad form. De jordnära mötesplatserna ska byggas kring en sammanslagning av medborgarkontoren och de tio stadsdelsbiblioteken. Tanken är att skapa ett offentligt rum som kan öka interaktionen både mellan medborgarna och mellan dessa och stadsdelsnämnderna. Hur dessa mötesplatser ska se ut utreds nu och ska redovisas i slutet av året.

Med detta har Malmö stad tagit på sig en formidabel utmaning. Dessa nya mötesplatser måste få en utformning som gör att de kan stå sig i konkurrensen med många andra, kommersiellt utformade, samlingspunkter. Både stadsdelsbibliotek och medborgarkontor ligger idag, i många fall, felaktigt placerade och har under lång tid lidit av stadsdelsnämndernas bristande kompetens och intresse.

Ändå är det stadsdelsbiblioteken som kan ge dessa nya ”mötesplatser” ett innehåll som är både attraktivt och uthålligt. Ända sedan det första avgiftsfria och offentligt finansierade biblioteket invigdes i Manchester 1852, med Charles Dickens som talare, har de i många länder utvecklats till starka varumärken med stor folklig förankring.

I början av det nya millenniet finansierade Bertelsmann Stiftung, den stiftelse som äger världens största förlag, en studie om biblioteken som kulturella och demokratiska kaféer. Några av nyckelorden i denna studie var ”stämning”, ”plattform”, ”teater”, ”kulturell upplevelse”, ”egen förmåga” och ”understödjande personal.” Uppgiften här blev att integrera bibliotek och andra verksamheter i ett kulturellt kafé – inte tvärtom.

En förebild för den verksamhet som nu drar igång i Malmö är hämtad från Londons East End och stadsdelen Tower Hamlets med 220 000 invånare, varav nästan 50 procent med utländsk bakgrund. Stadsdelen beslöt 1999 att satsa drygt 300 miljoner kronor över tio år för en fullständig renovering och modernisering av sina då tolv biblioteksfilialer. De flyttades i många fall och byggdes om till mötesplaster för personlig utveckling, med ett moderniserat bibliotekskoncept i botten.

Det som imponerar med Tower Hamlets är två saker. För det första den ihärdiga energi med vilken stadsdelen drev ett rådslag med sina invånare om de nya bibliotekens utformning. Alla boende, både de som använde och de som inte använde biblioteken, kontaktades på en rad olika vägar; enkäter via posten, dörrknackning, mobila team ute på stan och så vidare. För det andra de avsevärda budgetanslag som under lång tid slussades, och fortsätter att slussas, in i de nya bibliotek/mötesplatser som byggts upp.

Det ger en fingervisning om den ambitionsnivå som Malmö stad behöver lägga sig på för att de nya mötesplatserna ska fungera i praktiken och på allvar förvandla Malmö till en konverserande stad – In Real Life.

BJARNE STENQUIST