Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Farfar upp i graven

Med Sasa Stanisic har den tyska prosan fått ett nytt stort löfte. Det skriver Eva Ström efter att ha läst StaniSics debutroman ”Farfar upp i graven”, om en barndom i krigets skugga.

Farfar upp i gravenFarfar upp i graven

Author: Sasa Stanisic. Translators: Christine Bredenkamp. Publisher: Norstedts. PublishYear: 2008.
Sasa Stanisic föddes 1978 i Visegrad. 1992 flydde han tillsammans med sina föräldrar till Heidelberg i Tyskland. Foto: Peter von Felbert
Sasa Staniscs debutroman ”Farfar upp i graven” öppnar magnifikt med en begravning där en hel släkt samlas, även de som redan är döda. Här begravs Aleksandars älskade farfar Slavko, han som skänkt pojken en trollstav med orden: den största rikedomen är fantasin.
Med hjälp av sådana gåvor trollar Aleksandar fram ett myllrande och livligt förkrigs-Bosnien i småstaden Visegrad, redan berömd i litterära sammanhang för sin bro över floden Drina, central i Nobelpristagaren Ivo Andrics historiska krönika. Men Stani_ics prosa för snarare tankarna till en magisk realism med tragikomiska inslag eller en bångstyrig film av Emir Kusturica.
Inledningens myller med sina ibland groteska skrönor dränkta i plommonbrännvin skildrar en varm familjesammanhållning i en bosnisk-serbisk familj. Dess ibland nästan balkankitschiga inslag bildar fond mot vad som komma skall: inbördeskriget, flykten till ett Tyskland och det nya livet i ett grått Essen i Ruhrområdet.
Stanisics roman bygger på självupplevt material. Liksom Aleksandar upplevde författaren kriget i Bosnien som fjortonåring 1992, när serbiska trupper besatte hemstaden Visegrad. Tillsammans med sina föräldrar flydde han till Tyskland, där hans litterära talang så småningom uppmärksammades.
När kriget bryter in avbryts fotbollslekar, fisket i Drina, skolgången och hela väven av vardagliga händelser krossas. Föräldrarna inser att de är hotade, med en bosnisk mor i familjen. Stanisic skildrar kriget ur barnets perspektiv, en till synes nyckfull redovisning av skrämmande, obegripliga bilder. ”Hur soldaten reparerar grammofonen”, som bokens titel lyder på det tyska originalet, är en sådan bild av hur en soldat bryter sig in och stjäl en grammofon som han sätter igång till soldaternas skrål. Vore jag en talangtrollkarl, tänker Aleksandar, skulle jag kunna trotsa grammofoner och gevär.
Och det är just vad Stanisic gör med sin berättelse, upprättar en motsång med minnets och fantasins hjälp. I Tyskland skriver han med en nostalgiskt rik detaljfixering om tiden då allt var bra i hans barndomsparadis, när farfar levde, när han kunde äta älsklingsglassen Stela i blå bägare, när han fångade en jättelik fisk med glasögon och mustasch ur Drinas djup.
Samtidigt skrivs brevet till flickan med det blonda håret och det arabiska förnamnet Asija. Vad blev det av henne, flickan som han mötte i skyddsrummet? Kom hon någonsin till Sarajevo? Hon är berättelsens Eurydike, och både Aleksandar och läsaren anar hennes öde.
Det är med en beundransvärd språklig fräschör som Stani_cs roman beskriver tragiken i det postjugoslaviska inbördeskriget. Minnesbilderna kommer aldrig lugnt sorterade utan bryter sig in i ett splittrat minnesarbete som kan påminna om en psykoanalys.
Virtuost, med olika språkliga tekniker som aldrig känns som sökta uppvisningstycken, vidgas berättelsen alltmer, när barnet växer upp och blir vuxet. I romanens sista del återvänder pojken på ett besök till sin farmor i Visegrad. Han återser några av sina barndomsvänner, eller gör han det? Krigserfarenheterna har förändrat dem alla, historien är liksom floden Drina irreversibel, kan inte flyta tillbaka i sitt lopp, lika litet som gevärskulan kan återvända in i geväret. Resan hem blir ett avsked.
Sasa Stanisics debutroman är på väg att bli en välförtjänt internationell succé för en blott 29-årig författare. Den vitala och fräscha översättningen av Christine Bredenkamp måste ha varit ett önskeuppdrag, frånsett titeln, som inte blivit lyckad på svenska.
Det ska inte avhålla någon från att läsa om Aleksandars europeiska öde. Den tyska prosan har fått ett nytt stort löfte och floden Drina har åter skrivits in litteraturen.
Gå till toppen