Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Film

Funny Games

Två oklanderligt artiga unga män i vit tennisklädsel, Paul och Peter, nästlar sig in hos familjen Farber med svepskälet att låna ägg till en grannes frukost. ”Funny Games” är en mardrömslik studie i motivlös grymhet och mordlust.

OriginalTitle: Funny Games. Genre: Drama. DirectedBy: Michael Haneke. Actors: Naomi Watts, Tim Roth, Michael Pitt, Brady Corbet. Country: USA/Frankrike/England/Tyskland/Italien/Österrike. PublishYear: 2007.
Österrikaren Michael Haneke har gjort en remake av sin egen film från 1997. Miljön är nu amerikanska östkusten. Tim Roth och Naomi Watts spelar George och Ann Farber, ett välbärgat äkta par som med sonen Georgie just håller på att installera sig i sin sommarvilla vid en idyllisk insjö, då två oklanderligt artiga unga män i vit tennisklädsel, Paul och Peter, nästlar sig in i huset med svepskälet att låna ägg till en grannes frukost.
Snart krossar de Georges ena ben med en golfklubba och slår ihjäl familjens golden retriever för att sedan i all förbindlighet – två muntra, iskalla psykopater – övergå till en metodiskt upptrappad terror och tortyr, där utgången för offrens del är given på förhand.
På rak arm kan jag inte komma på något annat exempel i filmhistorien där en regissör nästan bild för bild och replik för replik kopierat sitt eget original efter ett antal år. Några skillnader sticker dock i ögonen. I den första ”Funny Games” hade mannen inte en lika undergiven och passiv funktion. Roths porträtt av George är ett extremt attentat från Hanekes sida på Hollywoodfilmens traditionella mansbild när familjen är hotad.
Watts medverkan – hon är också verkställande producent – lär ha varit ett av villkoren för regissörens intresse av en amerikansk remake. Ann är mer dominant än sin österrikiska syster, och Watts spel i rollen ger den en frapperande nervös energi och intensitet. Med en slug blick på USA-marknaden, där originalet drog minimal publik, låter Haneke henne dessutom hoppa omkring bakbunden i bara trosor och behå. I Österrike behöll hustrun hela tiden kläderna på.
Samtidigt skapar det faktum att Roth och Watts är kända stjärnor en emotionell distans till det fängslade parets lidande. Med relativt okända österrikiska skådespelare i samma roller blev terrorn mer påtaglig och skrämmande.
Ändå är ”Funny Games” en mardrömslik studie i motivlös grymhet och mordlust som blir särskilt obehaglig av känslan att även regissören ägnar sig åt manipulativ sadism. Paradoxalt nog suggererar han snarare än visar våldet. Själva chockerna äger oftast rum utanför bild. I den strama, koncentrerade berättarstil som är Hanekes särmärke – aldrig en överflödig scen eller bildkomposition – fäster man sig vid en oklippt tiominuterstagning som i oerhörd förtätning skildrar de båda föräldrarnas traumatiska belägenhet.
Då och då kommer menande blinkningar och repliker från de båda mordiska psykopaterna rakt in i kameran och avbrott i det realistiska berättandet som i en fjärrkontrolls tillbakaspolningar. Nu som tidigare syftar Haneke till en metakritisk reflektion, där åskådaren både blir ”delaktig” i det ohyggliga våldet på bioduken och provoceras att ifrågasätta drivkrafterna för sin egen voyeurism.
I engelsk språkdräkt vänder sig dessa grepp än mer explicit mot Hollywoods underhållningsvåld och dess blindhet för verklighetens effekter. Men upprepade ett drygt årtionde senare gör de på samma gång ett mestadels retoriskt intryck. ”Funny Games” ändrar knappast amerikansk biopubliks syn på sin våldskonsumtion. Så otäckt som förfrågan om frukostägg utvecklar sig är det troligare att filmen leder till en köprush efter handeldvapen.
Gå till toppen