Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

En klippa bland nerviga genier

55 år inom filmen, varav 30 som Bergmans nära medarbetare. Katinka Faragó har skrivit en bok om sitt dramatiska liv.

Bild: Foto: Kent Hult
Kanske är det så att det är lättare att ta skit från ett geni än från en dumbom.
– Ja, det tror jag, säger Katinka Faragó som bör veta en del om saken.
Under trettio år som Ingmar Bergmans nära medarbetare fick hon utstå fler utskällningar och oförskämdheter än de flesta av oss får göra under ett liv. Men hon godtog alltid Mästarens fumliga ursäkter och förblev honom trogen – hans organisatoriska klippa och en trygghetens röst när hans självtvivel löpte amok.
Bergmans tacksamhet finns uttryckt i en dedikation i bokversionen av ”Fanny och Alexander”: ”Till KATINKA med KÄRLEK (Utan dig hade den här filmen aldrig blivit av. Så är det, helt enkelt!)”. Invid ordet kärlek har demonregissören ritat ett hjärta.
Katinka Faragó, i dag en vackert grånad och ganska pensionerad dam på 71, är en legend i filmbranschen. I femtiofem år arbetade hon i den svenska filmproduktionens centrum, som scripta, produktionsledare, producent och produktionschef, inte bara med Bergman, utan med mängder av svenska regissörer och en och annan utländsk.
Det blev ungefär 175 filmer, från ”Vägen till Klockrike” 1951 till ”Populärmusik från Vittula” 2004 och där emellan allt från Jönssonligan till ”Nattvardsgästerna”.
I dagarna har hon släppt sin livshistoria som bok, ”Katinka och regissörerna”. Mångåriga väninnan Birgitta Kristoffersson, tidigare bland annat marknadschef på Dramaten, har skrivit lejonparten, med vissa inpass av Katinka Faragó själv.
Det är en vänlig volym. För Katinka Faragó har lugnat ner sig med åren. Som flicka var hon ett vandrande Sturm und Drang, och som vuxen gjorde hon sig känd för att kunna säga ifrån på skarpen. Men nu vill hon inte såra någon.
– Jag är ju ingen Norén, säger hon. Jag tycker inte att det finns någon anledning att häva ur sig.
Att Katinka Faragó hamnade i filmbranschen var hennes fars förtjänst. Alexander Faragó var journalist och författare och skrev bland annat manus till tre filmer med Elof Ahrle.
Under inspelningen av ”Loffe blir polis” sommaren 1949 behövdes en hundvakt. Katinka, 12, ställde upp. Året därpå fick hon vakta både barn och hundar under inspelningen av ”Anderssonskans Kalle”. Och ytterligare ett år senare ansågs hon mogen att rycka in som ersättare för en förlupen scripta.
– Min mamma blev vansinnig över att jag gick till filmen, för hon ville att jag skulle bli en fin akademiker. Och, vet du vad? Hon såg aldrig en enda Bergmanfilm, trots att jag jobbade på nästan allihop. Jag tycker det var taskigt.
Att vara scripta är att sitta med under inspelningen och ha järnkoll på alla tagningar, så att de passar ihop när filmen ska klippas – att saker står på rätt plats, blickriktningar klaffar och kragar och frisyrer ligger likadant, även om scenerna har spelats in på olika dagar.
Om Sickan Carlsson står och talar i telefon iklädd en brun dräkt och i nästa bild plötsligt är klädd i grönt, har scriptan begått en seriös blunder. Det var just vad som hände under inspelningen av Hasse Ekmans ”Med glorian på sned” 1956.
– Hasse Ekman kunde vara ganska elak och sarkastisk. Men den här gången skrattade han bara och sa ”Vi klipper bort det. Det blir bättre så här”.
Rewind till ett politiskt turbulent 1930-tal. Katinka Faragó är ungerska till börden. Hennes föräldrar var judar och dessutom brinnande kommunister. Först flydde de undan fascistregeringen i Budapest. Sedan flydde de undan Hitler från Wien och Prag. Via Warszawa, Helsingfors och Haparanda hamnade de i Solna utanför Stockholm 1940.
Katinka föddes under Wiensejouren och tillbringade alltså sina första år på flykt. När familjen kom till Finland pågick vinterkriget som värst.
– Jag minns hur vi satt i ett dike runt en åker utanför Helsingfors, och mitt på åkern satt militär och sköt rakt upp i luften, berättar hon. Mamma grät och en tant i diket på andra sidan gjorde gubbar till mig.
Integreringen i den svenska kulturen tog sin tid. Länge kände sig Katinka som en främmande fågel. Svensk medborgare blev hon först när hon var 21 och hennes far hade dött.
– Han trodde ju hela tiden att vi skulle flytta ”hem” igen. När han förstod att det inte skulle bli så, gav han upp. Han var bara 58 när han dog.
Av alla de inspelningar Katinka Faragó har deltagit i är antagligen mjukporrfilmen ”Swedish Wildcats” den mest udda.
– Vi hade just avslutat ”Viskningar och rop”, och inte ett jobb i sikte, berättar hon. Jag var frilans och skild och hade två små barn som tittade förhoppningsfullt på mig och sa ”Snart är det jul”. Klart jag tackade ja.
Om hon var generad när hon reste till inspelningsplatsen, lättade det när hon fick möta resten av teamet – idel bekanta från ”Viskningar och rop”.
Med skräckblandad förtjusning minns hon primadonnan, den högbarmade och platinablonderade engelskan Diana Dors.
– Hon vägrade läsa manus. ”Läs upp skiten för mig, så går jag in och säger det”, sa hon.
Ett väsentligt stoltare minne är Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander”.
– Att vi överhuvudtaget fick ihop den! säger Faragó förundrat.
Bergman hade bland annat beordrat produktionsledare Faragó att åka till Ungern och leta fram några lämpliga 1800-tals torg för en viktig scen. Men hon lirkade med Uppsalas kommunpolitiker och fick dem att dra om busslinjer och plocka ner gatuskyltar så att inspelningen kunde ske på hemmaplan.
– Det var bara biskopen som var litet trött på oss. Hans tv-antenn åkte upp och ner några gånger för mycket.
Men frågar man Katinka Faragó vilken film som har betytt mest för henne, är det inte Bergman som hamnar i topp, utan Kjell Gredes ”God afton, herr Wallenberg”, inspelad i Budapest 1989. Att se vilket öppet sår minnet av kriget fortfarande var hos de ungerska judarna gjorde djupt intryck på henne.
Jämsides med inspelningen pågick den stora politiska omvälvningen i Europa.
– En kväll ställde sig det ungerska teamet i en ring på torget där vi filmade. I mitten stod ett tänt stearinljus. Om ljuset fortsatte brinna skulle det gå bra med Europas omvandling och murens fall, om det slocknade skulle det gå åt skogen. Där stod fyrtio vuxna människor och stirrade på ett ljus. Det var starkt.
Mycket har förändrats sedan Katinka Faragó började i filmbranschen. Inte minst tekniken. På hennes tid satt scriptorna med manuset i knäet och antecknade och skissade för hand, och inspelningsledarna fick börja varje exteriördag med att leta reda på närmaste telefonkiosk. I dag har man datorer, digitalkameror och mobiler. Så mycket enklare, konstaterar hon.
Att inspelningsteamen har börjat svälla ut till nästan amerikanska proportioner fägnar henne mindre.
– När vi gjorde ”Utvandrarna” var vi sexton i teamet. I dag kan ingen göra någonting om de inte har en assistent. Det blir väldigt tungrott, som att vända en ångbåt varje gång du ska ändra ett beslut.
2002 gick Katinka Faragó i pension, med viss vånda. I dag har hon funnit sig väl tillrätta i sin nya tillvaro. Hon har kvar en fot i branschen. Sitter i både Guldbaggens vinnarjury och Gotlands filmfond. Men hon skulle aldrig klara av att lägga en inspelningsplan i dag, med det tempo som gäller, säger hon.
Hemma i Vaxholm har hon sina båda döttrar och barnbarnen på hanterligt avstånd. Hon gillar att vara mormor. Tycker att hon ”har en viss funktion”.
– Det måste ju vara någon hemma när Oskar, femton, kliver in och säger ”Tja!” och går raka vägen till kylskåpet för att kolla läget.

Katinka Faragó

Namn: Katherina Hermine Faragó, kallad Katinka.
Född: 16.12 1936 i Wien.
Bor: I Vaxholm.
Familj: Maken Måns Reuterswärd, döttrarna Sophie och Clea från tidigare äktenskap, barnbarnen Oskar, Paula, Johanna och Julia.
Karriär: Scripta 1951–1965, fast anställd på SF från 1955. Frilansande scripta 1965–1975. Produktionsledare på Ingmar Bergmans Cinematograph 1975–1984. Produktionschef/producent på Svenska Filminstitutet 1985–1990 och på Sandrews 1990–2002.

Några tankar om:

Ingmar Bergman.

– Vi gjorde nitton filmer tillsammans. I början var jag livrädd för honom. Men man gillade ju honom också. Man såg ju att det så att säga var någon hemma. Och han hade en väldig värme när han var på det humöret.

Daniel Bergman.

– Hans ”Söndagsbarn” var en ganska stormig inspelning. Men våra gräl slutade alltid med ett ”Ge mig en puss!”.

Jan Troell.

– Inspelningen av ”Utvandrarna” är ett av mina käraste minnen. Vi höll på i ett helt år och blev som en familj. Troell är en oerhört mild person, men envis och når sina mål.

Andrej Tarkovskij.

– Jag var produktionsledare när han gjorde ”Offret” på Gotland. Det var en väldigt rolig inspelning, men en stor kulturkrock. Tyvärr blev det hans sista film.

Kjell Grede.

– Vi gjorde fem filmer tillsammans. Men under ”Kommer du med mig då?” skar det sig. Vi har inte haft någon kontakt sedan dess, men jag tycker fortfarande att han är en av de mest begåvade regissörer vi haft.

Gå till toppen