Kultur

Sektbarn – ett reportage om de utvalda för paradiset

I avvägningen mellan föräldrars religionsfrihet och barns rättigheter får barnen ofta stryka på foten. Charlotte Essén har skrivit en bok om barn i religiösa sekter. Karin Rebas har läst den.

Sektbarn – ett reportage om de utvalda för paradiset

Author: Charlotte Essén. Publisher: Albert Bonniers Förlag. PublishYear: 2008.
Charlotte Essén är journalist. Hon gav 2003 ut boken Samtal i självhjäpsgrupp. Foto: Ulla Montan
Var går gränsen för föräldrars rättigheter? Har en förälder rätt att uppfostra sina barn i en sluten, extrem, starkt religiös miljö – även om det betyder att de far illa?
Frågor som dessa ligger till grund för ”Sektbarn”, skriven av journalisten Charlotte Essén.
Essén har under flera år följt och rapporterat om personer som har vuxit upp i sekter och extrema samfund. ”Sektbarn” är dels en reportagebok av klassiskt snitt, där en rad avhoppare får komma till tals, dels en debattbok där Essén intervjuar myndighetspersoner och experter.
Samfunden i boken skiljer sig åt när det gäller ideologisk grund, antal anhängare och grad av extremism. Vissa är välkända, som Jehovas vittnen och Filadelfiaförsamlingen i Knutby, medan andra verkar mer i skymundan, som Familjen och Finlands förebedjare.
Samtidigt finns det faktorer som binder dem samman – som synen på barn. Essén är noga med att poängtera att inte alla barn tar skada av sektlivet. Men många gör det, och de blir i stort sett ignorerade av samhället utanför.
De intervjuade avhopparna har alla utsatts för skräckinjagande uppfostringsmetoder, på en skala från hot och manipulationer till aga och sexuellt utnyttjande. Gemensamt har de också att de har fått lära sig att känna både förakt och rädsla för världen utanför, allt för att de ska stanna inom den rätta läran.
Essén riktar skarp kritik mot hur skolor, socialtjänst och politiker hanterar sektproblematiken. I avvägningen mellan föräldrars religionsfrihet och barns rättigheter får barnen ofta stryka på foten – också i barnvänliga Sverige.
Och de som väl lämnar sektlivet får sällan det stöd de behöver för att återanpassas. Kunskapen om sekter är begränsad i Myndighetssverige, vilket innebär att många avhoppare inte ser någon annan utväg än att återvända till förtrycket.
”Sektbarn” är skriven med driv och ett stort engagemang. Det visar sig vara både en styrka och en svaghet.
Den inledande reportagedelen är fängslande och övertygande – men när Essén går över till att diskutera forskning och lagtexter är det så mycket hon vill berätta, ett så stort område hon vill täcka in, att resultatet blir osammanhängande.
Mot slutet växlar hon snabbt mellan sekter i Sverige och utlandet, terrornätverk och madrasas, internationella utredningar och svenska forskningsrapporter. Mycket är intressant, och självfallet kan det finnas en poäng i att placera sektbarnsproblematiken i ett större sammanhang. Men till sist tappar jag ändå tråden: Vad hände egentligen med de svenska sektbarnen och deras situation?
De avslutande kapitlen hade tjänat på att författaren – eller en redaktör – hade vågat prioritera bort en del av materialet. ”Sektbarn” är en uppfordrande och angelägen bok, men en hårdare sållning hade kunnat göra den ännu skarpare i konturerna.
Gå till toppen