Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ett spel om makten

På lördag avslutar teatergruppen Institutet sin Romsvit med den sista föreställningen. Det omdebatterade projektet har avslöjat hur förutsättningarna för teater i Sverige egentligen ser ut, menar Markus Karlsson.

Teatergruppen Institutet utmanar svensk teaters konventioner med sina föreställningar. Arkiv: Sydsvenskan 2008
Teatergruppen Institutet i Malmö fick onekligen en knepig start. Teaterrecensenten Rikard Loman gavs ett helt uppslag i Dagens Nyheter för att måla ut dem som företrädare för ”postdramatisk teater” och så plöjde han ner alla sina fördomar om sådan teater i en argumentation som gick ut på att Institutet var på helt fel väg, en väg som skulle vara skadlig för svensk teater.
Artikeln hade rubriken ” Åh nej, ska vi ha publik? ” och skrevs innan Institutet haft sin första föreställning. De pekades ut som publikfientliga, onyttiga och som en belastning för statskassan.
Nu tror jag inte att den utsatta positionen var helt obekväm för Institutets medlemmar, men Lomans artikel pekar på förutsättningarna för teater i Sverige. Och det är intressant. Liksom hur Institutets Romsvit, som på lördag når sin upplösning i och med sista föreställningen, hela tiden har förhållit sig till sin omgivning, vare sig det är recensenter, publik eller myndigheter.
Sällan har en teaterföreställning känts så aktuell eftersom den ständigt rört vid gränserna för sin egen existens. De framförda texterna har innefattat nedgörande recensioner och utlåtanden från bland andra Kultur Malmö som ifrågasätter verksamheten. Mellan föreställningarna har medierna rapporterat om indragna bidrag och signaler om att Institutet lever på lånad tid.
Men hur har föreställningarna faktiskt fungerat? Är Institutet ett hot mot svensk teater, eller är de, som de själva säger, kuren?
En kort resumé... ”The Rise and Fall of the Roman Empire” innehåller fem föreställningar och hämtar inspiration från Romarrikets historia och kultur. Varje uppsättning är unik och spelas en enda gång. Upplägget är sådant att man inte vet när föreställningen slutar. Den börjar vid åtta och kan hålla på till klockan ett på natten.
Varje föreställning har haft ett nytt förhållningsätt till publiken vilket gjort att man osäkrat relationen skådespelare-åskådare. Vid flera tillfällen har individer i publiken spelat avgörande roller för kvällens förlopp. Om de varit engagerade på förhand eller inte har varit omöjligt att veta. Dessutom har uppdelningen i akter och pauser otydliggjorts och publiken har suttit och sorlat under pågående föreställning. Mot slutet av kvällarna har scenrummet mer liknat en klubb där både skådespelare och besökare kan röra sig till musik.
Lomans argumentation följde tre huvudspår. Det första var att det finns goda skäl för teaterns tröga utveckling i förhållande till andra konstformer eftersom ”detta medium alltid levt av och för publiken. Teatern måste appellera till många människor samtidigt, annars går den inte runt.” Men en ganska stor publik har faktiskt intresserat sig för Institutets ”nya” teater, snittet har legat runt 150 besökare. Och vilken konstnärligt ambitiös teater i Sverige ”går runt” utan bidrag?
Institutets hållning är att de inte försöker appellera till så många som möjligt. Istället är deras uttalade ambition att få nya grupper till teatern. En ytlig besiktning av publiken som varit på föreställningarna säger att de lyckats, om än i blygsam skala. (Jag har exempelvis aldrig sett latexkalsonger på Hipp.)
Lomans andra spår handlar om att det slags teater som Institutet producerar vill ”frigöra teatern från kravet att dela angelägna erfarenheter med sin publik”, samt ”skapa och bevaka ett estetiskt försprång” gentemot betraktarna. Här finns möjligen ett dilemma för Institutet då många nog känner sig bortstötta av vad som ter sig obegripligt.
Men tittar man på det första påståendet så kunde inget passa sämre in på Romsviten. Att ”dela erfarenheter med sin publik” har tagits ett steg till då man faktiskt har skapat erfarenheter med sin publik. Vi som såg andra föreställningen, ”Gladiatorernas uppror”, fick vara med om att publiken tog pjäsen i egna händer, tog skådespelare i egna händer, och rev sönder deras manus.
I föreställning nummer fyra på temat orgier hjälpte jag själv till med att vispa grädde till den stora tårtan. Jämfört med den vanliga envägskommunikationen mellan scen och åskådarplats har Institutet verkligen tagit ordet ”dela” på största allvar. Dela erfarenheter.
Det tredje och sista spåret var nyttan. Loman säger att teatern alltid varit ”en samhällsnyttig inrättning” men att ordet ”nyttigt” skulle vara ett ”fy-ord” för sådana som Institutet. Rom-sviten har syftat till att belysa makten. Om det görs på ett sätt som inte är lika bekvämt som på valfri institutionsteater så är väl det uppfriskande? Vill man verka inom svenskt kulturliv är man oftast beroende av stöd från offentligt håll. Det skapar en ängslighet: ”Vad ska vi spela, och hur, för att få bidrag?” Det är en ängslighet som Institutet vänder ryggen, kanske med följd att de tappar stödet och möjligheten att fortsätta.
Det finns hur mycket som helst att diskutera utifrån Institutets första serie föreställningar – det är en kvalitet i sig, menar jag. En odiskutabel förtjänst är att de visar på gränserna för vad som anses vara bra teater i Sverige idag. Följer du inte mallen för igenkännbar teater kommer ett nästan unisont ifrågasättande från myndigheter och medier.
Ett par dåliga recensioner från journalister med ideal (och analysverktyg?) från 1800-talet och en myndighet som inte förstår vad du gör och stenen är i rullning. Fler myndigheter kommer frågande. Det handlar om makt.
MARKUS KARLSSON
frilansjournalist

FAKTA: Detta har hänt

Den 15 januari skriver Sydsvenskan om att Institutet, före detta Teater Terrier, vill starta studiecirklar för de egna skådespelarna i strippstångsdans och i hur man skär sig själv i armarna på ett säkert sätt.
Nästa dag presenteras idén med ”The Rise and Fall of the Roman Empire”, hela romarrikets historia i fem engångsföreställningar. ”Vi vill återskapa festen som kollektiv handling”, säger regissören Anders Carlsson.
”Framförallt är det tomt, banalt, privat och pubertalt”, skriver teaterkritikern Fredrik Pålsson efter första delen ”Romarriket föds i blod”. Men efter den senaste föreställningen ”De galna orgiernas era”, den fjärde delen, tycker han att något hänt: ”Jag upplever det som en befrielse att Institutetslutar sin något tröttsamma skuggboxning med en teater de inte tror på, och istället använder sin frihet för att uttrycka något”.
På lördag kväll visas sista delen ”Allting går under – civilisationens död!”
Gå till toppen