Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Antihjälten övertygar inte

Evert Bäckström har med sin säregna kombination av sexism, rasism, alkoholism (och några –ismer till) plus en stor portion dumslughet och överlevnadsförmåga trasslat till det förr i Leif GW Perssons polisromaner.

Den som dödar draken.

Author: Leif G W Persson. Publisher: Albert Bonniers förlag.. PublishYear: 2008.
Så också här, där han som förundersökningsledare vid Solnapolisen, omgiven av ett team som han karakteriserar som ”en ryska, en yngre sothöna, en attackflata, en knätofsdansare, en Träskalle”, reder ut vad som ser ut som ett vanligt trist fyllemord med ett grytlock av gjutjärn.
Det är det förstås inte alls, även om det inte som några andra mord i LGWP:s senare romaner har storpolitiska eller internationella förgreningar utan håller sig inom vardagsrutinens rimliga gränser. Inom de gränserna går det dock vilt och mycket roande till. Bäckström hinner bli folkhjälte – givetvis på helt orimliga grunder – och mordoffret uppgraderat från gammalt fyllo till pengatvättare i mästarklass. Kommissariens arma kolleger svär och svettas, men man kan ana något slags motvillig ömhet både från deras och från författarens sida.
Men så är ju också Bäckström ett fynd för en humorist och satiriker som Persson. Invektiven står som ett spöregn när han tänker, han gör ideligen fel saker av rätt skäl eller tvärtom och måste vara ett nöje att skriva om: så mycket antihjälte, så fullkomligt hopplös, så självklar att ta totalt avstånd ifrån att alla svängar kan tas ut maximalt.
Men dum är han alltså inte, den olyckan, och om vardagens verklighetsdetaljer vet han en hel del, när han ids tänka efter och när inte annan verklighet, till exempel ett grovt väpnat rån med en mördad väktare, ställer sig i vägen för hans ytterst personliga logik. Bokstavskombinationerna HT, AFS och FI kan betyda både det ena och det andra, liksom kons­ten att bära ut morgontidningar i ur och skur.
Det är kul, ofta jättekul, men jag kan tycka att den förträfflige Persson siktar lite lågt med sin satir den här gången, hur underhållande hans stilkonst än är när han till synes i förbigående dräper företrädare för ordningsmakten till höger och vänster, noterar utbredd korruption utan att höja ett ögonbryn eller skojar välvilligt med den där polisprofessorn som ser trött ut i tv på torsdagarna. Visst är han bra, väldigt bra, men han kan ännu bättre.
Gå till toppen