Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Hotet från djupet

I John Ajvide Lindqvist värld är vatten skräck. Men också skörheten hos ett barn eller en het vit vägg. Björn af Kleen har träffat skräckförfattaren som har sina tre kommande böcker nästan klara i huvudet.

John Alvide Lindqvist var ståuppare i tolv år och när han ska prata om sina böcker inför publik kan han vara allvarlig bara i fem minuter, sedan måste han trolla eller sjunga en kuplett. Jaså, han skriver skräck, tänker nog folk, säger John Alvide Lindqvist, men det är nog inte så otäckt, han är ju en sån pellejöns. Foto: Linus Meyer
– Min pappa drunknade för tio år sedan. Jag vill inte gå in på hur. Men ja, han drunknade när han var ute med båten.
Havet fick en fördjupad innebörd för många svenskar julen 2004, när bottenplattorna rörde på sig under Indiska oceanen.
En stigande vattenlinje vid horisonten är också själva sinnesbilden för klimatkrisen.
Även i John Ajvide Lindqvists nya skräckroman ”Människohamn” slukar havet människoliv. I det fiktiva Domarö i Stockholms skärgård har det pågått i flera hundra år. I begynnelsen offrade öbefolkningen ett människoliv varje år. Nu väljer havet urskillningslöst.
Romanen är dock ingen kommentar till varken flodvågen eller issmältningen, försäkrar John Ajvide Lindqvist när jag träffar honom på Gräddö lanthandels espressogrill. Den ligger två timmars rusningstrafik från Stockholm. Det är varm och sen fredagseftermiddag.
– Förlusten av min pappa har jag redan bearbetat. Men jag inser att det har påverkat mina berättelser. Havet är ett slags fiende. Jag är inte rädd för havet, vi åker jättemycket båt. Men havets storhet skrämmer mig på ett känslomässigt plan. Det faktum att vi inte betyder någonting för havet. Får det lust till det, så tar det oss. Vi är ingenting i förhållande till havet.
+++
Han bor här ute. I ett hus på en klippa. Det är pappans hus. I dag är det 23 maj och något av lugnet före stormen. Sommargästernas båtar är ilagda i småbåtshamnen men Gräddös lanthandel är fortfarande tom på folk. För ett sekel sedan var det här lantbruksbygd. Bönder sålde mark till mäklare för åkerlappspris, och mäklarna kunde göra extraordinära klipp genom att stycka upp marken till tomter för semesterfirare. En bil med taket nedrullat svänger höger vid hamnen. Badgäst, bedömer John Ajvide Lindqvist.
– Pappa bodde ju här i hela mitt liv. De flyttade isär när jag var pytteliten. Så jag har varit här på somrar och vintrar. Boken är tillägnad honom.
John växte upp hos mamman i Stockholmsförorten Blackeberg. Han känner sig ännu inte integrerad i öbefolkningen.
– Jag känner ju många här sedan jag var liten, men jag har ju ett sådant yrke... jag är inte mycket för bysamfälligheten. Jag är inte så pigg på sociala sammanhang överhuvudtaget.
Espressogrillen där vi sitter är en egenartad blandning av travspelshall, post, kiosk och videobutik. En kund trivselpratar med John Ajvide Lindqvist och beklagar att de skärgårdsavsnitt som förekommer i filmatiseringen av hans debutroman ”Låt den rätte komma in” – som går upp på de svenska biograferna i oktober – inte spelades in här ute i Roslagen.
Han är en internationell författare nu. Och nog för att den tyska publiken kan ta till sig Mankells Ystad eller Läckbergs Bohuslän – men den svåråtkomliga skärgården i Roslagen, är den internationellt gångbar?
– Ingen aning. I nästa bok kommer ”Allsång på Skansen” att ha en väldigt framträdande roll. ”Låt den rätte komma in” är ju så otroligt knuten till Blackeberg och svenskt 80-tal och den är ju en jättesuccé i Australien! Det är ingen idé att försöka vara smart. Men jag vet att det är många översättare som har problem med att det är så många flakmoppar i alla mina berättelser. Flakmoppar finns tydligen bara i Norden.
+++
Filmen, ja. Filmatiseringen av ”Låt den rätte komma in” är gjord av Tomas Alfredson efter manus av John Ajvide Lindqvist. Likt ”Människohamn” målar filmen skräckscenarier kring barns utsatthet. ”Låt den rätte komma in” utspelar sig i en stiliserad Stockholmsförort 1981 och den mobbade enslingen Oskar möter en jämnårig vampyr, söt men livsfarlig, ute på piskställningen på höghusgården. Det är lite ”Karlsson på taket” för ”World of Warcraft”-generationen.
– Ett mästerverk. Den är som ett enda tillstånd, som ”En kärlekshistoria” eller ”Mitt liv som hund”, säger manusförfattaren.
Jag frågar författaren hur tidsbundna skräckmotiv är. Vi kommer överens om att barn, föräldrars omsorg och starka ängslan, nog är ett tidstypiskt skräcktema. I ”Människohamn” försvinner sexåriga Maja spårlöst under en familjeutflykt på isen.
– Det där är ju så fantastiskt. Som jag skriver i ”Hanteringen av odöda”.
Vi har flyttat ut till ett picknickbord utanför grillen, så att han kan röka sina Camel Blue i solen. Han reciterar:
– Bräckliga är barnen, bär så många liv på sina späda axlar. Bräcklig är deras värld, bestämd av vuxna. Bräckligt är allt.
– En av de få formuleringar jag själv har skrivit som jag kommer ihåg. De små barnen kan inte bestämma något i sin tillvaro. Ändå vilar allting på dem. Om barnen dör eller försvinner, då skulle livet rasa för mor och far och farmor och farfar och mormor och morfar. Livet skulle bli grått, kanske för alltid, på grund av att denna lilla varelse försvinner. Och det kanske var annorlunda förr, när man fick fler barn.
Då var väl barnadöd något man nästan kunde få räkna med.
– Mm, och nu är liksom alla förhoppningar och känslor knutna till barnen. Jag har själv en son som är elva nu och jag är bekant med känslan. Det är ju min egen skräck som jag beskriver såklart. När han gått bort sig vid något tillfälle. Då kommer känslan: tänk om han försvunnit. Upplösts. Aldrig funnits.
Oh, det är så upprivande. Bara tanken. I en sådan död finns inget utrymme för bearbetning.
– Det är ju det. Det visade Engla. Att tv-sända begravningen, jag tycker det var ett klokt beslut. Det var inget trauma för mig personligen, jag var inte så engagerad. Men jag tror det blev det för många och därför tror jag det var klokt att också göra avslutningen till en nationell angelägenhet.
+++
Du var ståuppare i tolv år. Finns det någon röd tråd mellan att skriva humor och skräck?
– Ja, så till vida att man använder väldigt likartade metoder. Man börjar med att etablera ett normalläge. Så här ser verkligheten ut. Där ligger Ica-butiken, här står en piskställning. Sedan för vi in något väldigt avvikande i det här. En vampyr.
Eller Mr Bean?
– Ja, exakt samma sak. Först de vanliga kyrkobesökarna här. Sedan Mr Bean. Och hur reagerar besökarna? Det roliga kommer ju ofta i människors reaktioner. Även om de inte gör någonting. Bara tittar.
Hur vet man när det är dags att smyga in vampyren?
– Det är väl en känsla. Nu har jag hållit på att gulla länge nog, nu måste det bli något otäckt. Det kan bli otroligt tröttsamt med fantastisk litteratur, om man skildrar en värld som är uppfuckad redan från början. I mycket fantasy har man känslan av att vad som helst kan hända. Då är det inget kul. Det är bara om tillvaron är relativt stabil som det blir obehagligt när den rubbas.
Han utgår från ett knippe bilder när han skriver, scener som legat och skavt i bakhuvudet.
– Jag läste en biografi om Jerry Lee Lewis som heter ”Hellfire”, där det berättas i förbigående att han hade en moster som slutade prata med människor och bara pratade med väggar. Då fick jag den här idén: en vägg...
Han börjar prata sakta.
– Vad otäck en vägg kan vara. Om den är helt vit, inga dekorationer. Den är så där äckligt solid. Vad är det för en vägg? Varför är den där? Vad kan den göra?, säger John Ajvide Lindqvist och tanken vandrar för ett ögonblick till Josef Fritzls underjordiska kammare i Amstetten.
Han har sina tre kommande böcker mer eller mindre klara i huvudet.
Fungerar man socialt om man har dessa bilder i bakhuvudet i flera år?
– Nej. Det gör jag verkligen inte.
Han garvar.
+++
Den är kul att sitta utanför lanthandeln och lyssna till John Ajvide Lindqvist. Han är scenvan, skiftar tempo när han pratar, gestikulerar med cigaretten och spekulerar i vad som verkligen göms i de där jordsäckarna som ligger staplade för försäljning utanför lanthandeln. Spexandet ligger honom i fatet, tror han.
– Det är många som vill att jag ska prata i olika sammanhang. Men jag tycker det är för långt att åka och sedan är jag egentligen en dålig ambassadör för mina egna böcker. Om jag ska prata om mina böcker inför publik kan jag vara allvarlig i fem minuter, sedan måste jag trolla eller sjunga en kuplett. Jaså, han skriver skräck, tänker nog folk, men det är nog inte så otäckt, han är ju en sån pellejöns.
Hans förhållningssätt till den litterära offentlighet som med allt jämnare mellanrum tilldelar honom priser och bemärkelser, tycks likartat.
– Jag blev så kopiöst jävla asförvånad när jag fick det här Selma Lagerlöf-priset. Jag fick ett brev från Svenska Akademien med guldkant om att de skulle tilldela mig årets Harry Martinson-stipendium. Här får du jättemycket pengar, vilket konto ska vi sätta in dem på?
– Det var ett pris till Harry Martinsons minne. Jag skrev tillbaka och sade att ni kan sätta in dem på det här kontot, nu kommer i alla fall inte jag att glömma Harry Martinson.
Han är väldigt förvånad, säger han, att det ”gått på det här viset”.
– ”Människohamn” har jag faktiskt ansträngt mig med. Där läste jag ”Gösta Berlings saga” innan och försökte anpassa stilen efter precis det jag skulle berätta. Och visst är jag stilmedveten.
När han skrivit tjugo–trettio sidor läser han dem högt för sin fru Mia Ajvide, som just debuterat som poet på Bonniers. Namnet Ajvide kommer från henne, hon tog det när hon som arkeolog grävde ut stenåldersboplatsen Ajvide på Gotland. Nu sitter de i huset om kvällarna, Bonnierpoeten och Harry Martinson-pristagaren, och kivas om vem som är mest finkulturell.
Du kan ju alltid anföra att du blivit hyllad av Horace.
– Jorå, det gör jag, när hon kommer och stöddar sig.

FAKTA/John Ajvide Lindqvist

Ålder: 39 år.
Böcker: Romanerna ”Låt den rätta komma in” (2004), ”Hanteringen av odöda” (2005), ”Människohamn” (2008) och novellsamlingen ”Pappersväggar” (2006).
Priser: Filmatiseringen av debuten ”Låt den rätte komma in” fick 25 000 dollar på den amerikanska Tribecafilmfestivalen. Vid Göteborgs filmfestival belönades filmen med Nordiska filmpriset. Den går upp på svenska biografer den 24 oktober.
I år får John Ajvide Lindqvist Selma Lagerlöfs litteraturpris för sin ”känsla för skräckens och inbillningens djupa krafter”. I sitt tacktal planerar han knyta an till Lagerlöfs ”Bannlyst”, en berättelse han är väldigt förtjust i.
Han får också 60000 kronor av Svenska Akademiens stipendium till Harry Martinsons minne.
Utbildning: På Svenska Akademiens hemsida står att John Ajvide Lindqvist bedrivit studier i bland annat hebreiska. Det rör sig om kurser på Medborgarskolan. Författaren kan rabbla hela hebreiska alfabetet och säga ”Jag har en röra i huvudet” på hebreiska. Han har också studerat litteraturvetenskap.
Passioner: Familjen ser aldrig på tv, förutom melodifestivalen. Nästnästa bok kommer att innehålla mycket schlager. Istället för tv kör familjen ”Singstar” – ett tv-spel man sjunger till. Det finns en hel skiva svenska schlagers.
Författarskapets tema: Hur vi hanterar ”det annorlunda”, till exempel döda som återkommer till livet. Syftet har aldrig varit att bedriva systemkritik, säger han, men eftersom vi inte klarar av det avvikande kan böckerna framstå som samhällskritiska.

Om John Ajvide Lindqvist:

Som författare är John Ajvide Lindqvist inte helt enkel att bedöma. Vi får ge oss till tåls. Och se om det som berör oss så starkt är en godtycklig effekt eller en medveten konstnärlig strategi.

Horace Engdahl i Tidningen Vi, mars 2007

Gå till toppen