Lund

I systrarnas spår kom poäng och belöningar

– På 70-talet önskade man nog att Lunds Barnhem kunnat heta Solgläntan istället, säger John Dahlquist.

Han jobbade på barnhemmet under de sista åren, innan det lades ner.

Nu har han skrivit en bok om hemmets behandlingssätt. Och historia.

Det fanns inte så mycket material att gå på, säger John Dahlquist. Författare till boken Berättelsen om Lunds Barnhem ¿ historia och behandlingsmodell. Den stora, något sönderrivna, bilden han hittat är från slutet av 1800-talet. Där julpysslar ett antal gossar närmast nitiskt. Byggnaden är densamma som John Dahlquist arbetade i.Bild: Foto: Anna Bank
Lund. Den börjar för 140 år sedan med en syförening: syföreningen Lunds Barnhem. Startad av biskop Thomanders döttrar Ida och Emma.
– Syföreningen består av ett antal välbeställda kvinnor i Lund som auktionerar ut sina arbeten och skänker pengarna till barnhemmet, säger John Dahlquist.
Han är socionom och jobbade på Lunds Barnhem mellan 2003 och 2006.
2006 slutar historien. Då är det inte längre ekonomiskt hållbart för Lunds Barnhem, som blivit ett stiftelsedrivet behandlingshem, att fortsätta.
– Förr ”räddade man barnen” från fattigdom på Lunds Barnhem. Men vi räddade inga barn i modern tid, vi behandlade dem. Det är en fundamental skillnad, säger han.
På Biskopsgatan 4 ligger idag Lunds barnahus, ett hus för barn som utsatts för brott. Lunds Barnhem låg där under större delen av sitt 140-åriga liv. Innergården, med rosor, sandlåda och gungor, ser precis likadan ut nu som när barnhemmet lämnade byggnaden.
– Förutom att här är tomt nu, säger John Dahlquist. Innan sprang barn omkring här. Och klättrade i stuprören.
Hans arbete med boken har krävt många slagningar i böcker som Svensk Kyrkohistoria. Men också rotande i barnhemmets lådor, skåp och hyllor.
– Det fanns väldigt lite material sparat om Lunds Barnhem. Jag har hittat räkenskaper och dagboksanteckningar. Men några journaler finns knappt, det är någonting man började med på senare tid. Därför har jag också försökt att sätta det lilla huset i ett större sammanhang.
Syftet med boken var först och främst att samla och sätta ihop de dokument som fanns, att bevara behandlingsstrategier efter att barnhemmet gick i graven. Metoder som var speciella för Lunds Barnhem.
– Men det utvecklades under tiden jag höll på med det. Det som skulle bli en sammanställning blev en bok. Första delen är historisk och andra delen handlar om Lunds Barnhems behandlingsmodell som den såg ut då vi lade ner.
En modell som inte är helt enkel att sätta på pränt.
– Den bygger på att ge barnen en fast struktur och en kontinuitet. De ska bli trygga genom en tydlig och förutsägbar vardag. Men själva arbetssätten utvärderades och reviderades i stort sett varje vecka. Här fanns en ständig utveckling framåt.
Vid barnhemmets början togs bara flickor emot. Av diakonissor från Ersta i Stockholm, som också var föreståndarinnor, skulle de få ”vård och kristlig fostran i en hemlik miljö”.
Barnhemmet hade rykte om sig att producera mycket duktiga pigor.
I modern tid har både flickor och pojkar bott på Lunds Barnhem. Från sex till tolv år, max sex barn i taget.
– Behandlingstänket kom in i verksamheten i mitten av 70-talet, säger John Dahlquist. I mitten av 80-talet kom den lösningsfokuserade metoden och arbetet började likna det vi utförde här på senare år. Lunds Barnhem var unikt på sitt sätt. Här fanns extra mycket av allt och en hög personal­täthet.
Barnen som behandlades på Lunds Barnhem hade olika svårigheter. Men gemensamt för dem var svåra sociala problem och inte sällan flera misslyckade placeringar bakom sig.
– Här hittade man precis var varje barn befann sig och vilken utmaning barnet var redo för. Det är en känsla man får och den känslan tror jag är väldigt speciell. Ofta finns inte tillräckligt med resurser för att lyckas hitta den. Det är därför skolgången kanske kraschar för de här barnen.
I boken redogör John Dahlquist för hur man rent praktiskt möter och behandlar barn i sociala svårigheter.
– Vårt mål här var att lägga en bra dag till en annan. Att sätta upp mål som barnen kunde nå och berömma istället för att skälla. Många av barnen hade väldigt låg tilltro till relationer. De hade blivit svikna, antingen symboliskt eller verkligt. När de kom hit fick vi bygga en relation från grunden. Man fick lägga pyttesmå byggstenar till varandra. Minsta framsteg var positivt.
Boken är ett förevigande av Lunds Barnhem och arbetssättet som fanns där. John Dahlquist hoppas att andra människor som jobbar professionellt med barn kan ha användning av boken.
– Kommunen tyckte till slut att det var för dyrt att placera barn här. Personal kostar pengar. I mitt tycke valde de kortsiktigare alternativ istället. Jag har, genom mitt arbete med barnen här, fått en tilltro till att också de med dåliga förutsättningar kan göra jätte-
stora framsteg. Om de bara får chansen. Jag hoppas att de strategier och arbetssätt som användes här i huset förvaltas och förs vidare genom boken.
FAKTA/ Problemet var problemet – inte barnet
Den lösningsfokuserade metoden är central. Där försöker man lösa problem utan att rota så mycket i varför de har uppstått. På Lunds Barnhem arbetade man bland annat med positiv förstärkning genom poänglistor, ett nedskrivet mål som barnet ska uppnå ett visst antal gånger och belöningar.
Begreppet ”val”, var viktigt. Barnet hade i nästan alla situationer ett val, antingen ett gott eller ett dåligt sådant.
Behandlarna, ofta socionomer, använde sig också av externalisering att överföra ett problem till en påhittad figur till exempel. Utgångspunkten var att barnet inte var problemet, det var problemet som var problemet.
Alla dagar såg ungefär likadana ut, enligt ett schema, för att ge barnen trygghet. Viktigt var att formulera mål som var så tydliga att också barnet självt kunde se sina framsteg. Lunds Barnhem gjorde också evidensbaserade utvärderingar. I dem visades barnets utveckling i siffror.
Gå till toppen