Himma

Starka färger i konstnärshem

Under sommaren tar Ronny Hård ledigt från måleriet och lägger all tid på renoveringen av huset.

Samtidigt är huset arbetsplats för konstnärerna Katarina och Ronny Hård, som har flera ateljéer på både entréplan, ovanvåning och i källaren.
– Huset är på 500 kvadratmeter, så du förstår att vi kan gå här och leta efter varandra, säger de.
För 15 år sedan köpte de Nordahemmet i Nordanå, mellan Malmö och Staffanstorp.
– Sedan dess är det ett ständigt pågående renoveringsprojekt både inne och ute, säger Ronny Hård.
Huset är byggt 1901. 1950 köpte Malmö kommun det och gjorde om det först till ett pojkhem, sedan till hem för narkomaner.
– På slutet bodde här sex missbrukare och femton vårdare. Det var massor av små rum, kommunalgula masonitdörrar, orange linoleummattor och neonblå väggar. Vi körde iväg femton containrar med avfall.
Av det gamla pojkhemmet syns inga spår i dag.
I hallen finns en dörr av grova plankor. Vid första anblicken ser den mest bara svart ut, men tittar man närmare ser man gamla dekormålningar i det svarta.
– Det är en gammal ekkista med originalmålning som jag har rätat ut och gjort en dörr av. Jag gillar dörrar, och köper gärna gamla lås och nycklar. De går från rum till rum, som symboler för livet, säger Ronny Hård.
Rummen har olika karaktär. Ett gästrum har ett närmast sakralt uttryck, med Kristusbild på väggen och en gammal svart gungstol.
Rummet har en egen historia, berättar Ronny Hård.
– Sonen i grannhuset, Baltiska villan, var förälskad i dottern som bodde i det här huset, men föräldrarna var emot förbindelsen. Dottern hängde sig i det här rummet och sonen i Baltiska villan gasade ihjäl sig. Därför har jag försökt ge det här rummet en särskild stämning.
Över ett avlångt matsalsbord i svartmålat trä hänger en märklig lampskärm.
– Den har varit en lykta i en av Malmös parker. Bordet är en kopia av ett bord i Burlövs gamla prästgård. Plankorna kommer från en brädgård i Osby, och jag har fogat samman dem med rälsspik som jag tog hand om när man bröt upp en gammal järnväg.
Ronny Hård är en man som tar tillvara saker.
– Jag kryper omkring som en arkeolog och plockar rostigt järn som bönderna slänger, skrattar han, och visar på en svart-orangemålad skulptur i trädgården: Ett före detta, sönderrostat gammalt avloppsrör.
En Chesterfieldsoffa och två fåtöljer i brunt skinn från 1930-talet har fräschats upp och ger trivsel i ett rum med ljusgröna väggar. Ett bibliotek/skrivrum med vinröda väggar har ett mahognyfärgat brädgolv.
– För att få fram brädgolvet fick jag slita bort masonit och tre lager linoleummatta. Det blev bra till sist, även om allt mest liknade rödbetssoppa efter första strykningen.
I det rummet står en möbel som aldrig kommer att röras av en pensel med målarfärg: En gammal sliten, grå pinnstol.
– Den kommer från mitt barndomshem. Den ska vara precis som den är.
Den 3 000 kvadratmeter stora trädgården är Katarina Hårds domän, till största delen fylld av rosor. Från ett platt ingenting, egentligen bara en gräsmatta och en fotbollsplan, har hon på tio år skapat en doftande oas för människor, katter, fåglar och igelkottar.
Till de senaste inköpen hör några Rosa ’Viridiflora’, med små fyllda, grönbruna blommor.
– Den är väl inte direkt vacker, men intressant, säger hon. Sortnamnen tillrar fram under rundvandringen: vita ’Gråsten’, rosa ’Fantin-Latour’, den starkt doftande rosa Ispahan ...
– Inte så mycket gult och rött, säger Katarina Hård.
Vill man dra sig undan finns ett par bersåliknande sittplatser, en av dem i ett buskage som flätats samman till ett tak.
Huset är inte färdigrenoverat. Köket står på tur. Det ska bli i fransk stil.
– Jag tar ledigt från måleriet hela sommaren och ägnar all tid åt huset, och Katarina sköter om trädgården. När sedan sommarens projekt är klart är jag alldeles urlakad. Då kan jag börja måla igen, säger Ronny Hård.
Gå till toppen