Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

När det fula blir det fina

Vad är det egentligen som händer när en stads småbutiker byts ut mot kafékedjor? När de med mindre pengar plötsligt inte längre får plats? Med fyra olika städer som utgångspunkt inleder vi i dag en artikelserie om stadens förändring.

Först ut är Julia Svensson som ser Malmös kulturverksamheter flyttas till industriområdena i periferin.

Länge leve Möllevången! Eller är Möllevången som vi känner det snart förbi?
Hur som helst. Redan innan Citytunnelstationen vid Triangeln har satt sista spiken i kistan för småbutikerna har konstnärerna tagit sitt pick och pack och dragit – från torget mot periferin.
Det är inget konstigt med det: kulturverksamheter och så kallat kreativa industrier är alltid de första att inta orörda och ur affärssynpunkt oattraktiva områden. Som i fallet Malmö just nu handlar om de halvt nedlagda gamla industriområdena sydost om stadskärnan.
På Industrigatan i Norra Sorgenfri i Malmö ligger sedan länge gallerikollektivet Addo. Designduon Apocalypse flyttade in i gamla korvskinnsfabriken Tripasin i våras och vid Hydromacken på Nobelvägen delar Cirkulationscentralen ett rött tegelhus med tre andra konstverksamheter. I den gamla spinnerifabriken på Bragegatan i Södra Sofielund har ett helt konstkluster vuxit fram sedan 2005 – bland annat Lilith Performance studio, Skånes konstförening, Malmö Art Academy Gallery och Gallery Elastic.
Generellt är det när kulturverksamheterna väl etablerat sig som den oattraktiva platsens status höjs och andra mer kommersiella aktörer vill flytta dit. Näringslivet i USA och Tyskland har länge använt sig av tricket och i Sverige börjar företagen fatta grejen – att deras verksamheter får högre attraktionskraft om de hyser ett hippt konstgalleri för en billig peng. Bragegatan är ett exempel: här hyr alla lokaler av fastighetsbolaget Svenska hus. Liliths hyra subventioneras medan Gambro, som placerat sin nya dialysavdelning just här, betalar desto mer.
Situationen är paradoxal: den som flyttar till en ”orörd” plats gräver tveklöst den råa industrikaraktärens grav. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Ett områdes popularitet bland konstnärer medför i slutänden alltid att de ideella kulturverksamheterna, pionjärerna, skuffas bort. Till förmån för en välavlönad kultursektor med sofistikerad smak – som bidrar med tillväxt och lockar ännu fler av samma sort. Ett fenomen som Richard Florida populariserade i boken ”Den kreativa klassens framväxt”(2006). Pionjärerna tvingas i stället flytta till nästa oexploaterade ställe. Där de förmodligen inte heller får vara i fred.
Där gentrifieringsresåren dras åt kring en stad byts ruffigheten ut mot turistisk pittoreskhet. Vi har redan sett hur alternativa New York-bor lämnat Manhattan för Brooklyn och Queens. Hur Prenzlauer Berg i Berlin blev chict och undergroundkulturen drog till Friedrichshain. Hur hela Paris snart ser ut som i filmen om Amelie från Montmartre.
På lilla Möllevången händer samma sak men i mindre skala. Vi bara väntar på att Starbucks ska konkurrera ut Vet ni klackning!-butiken på hörnet vid Smedjegatan. Galleri Signal har svårt att få verksamheten att gå ihop och Mazettihusets speciella karaktär gick förlorad i renoveringen på grund av alla bygg- och brandregler. Dessa fabrikslokaler, där unga konstintresserade ordnade klubb på 90-talet, är i dag så välmålade och dyra att nästan bara kommunen själv har råd att vistas i dem. Medelklassifieringen gör att städerna planeras sönder, blir tråkiga och likformiga. Detta är den synliga effekten av gentrifieringen – den som syns på ytan.
Men vad gentrifieringen också kommer att medföra i Malmö är att barriären mellan Rosengård och centrum suddas ut när bandet av industriområden förtätas – Emilstorp, Norra Sorgenfri och Södra Sofielund. För Malmös stadskärna måste oundvikligen växa när det kommer 5 000 nya invånare per år till nästan inga lediga bostäder.
Fascinationen över bortglömda industriområden i ruffigt tegel har övergått i besatthet. Att Jan Jörnmarks bok ”Öde platser” blev en sådan succé att han i augusti kommer med en uppföljare är bara ett exempel på att den som uppnått ett visst ekonomiskt och kulturellt välstånd börjar förakta allt som är blankt och välordnat – inklusive kafétäta gamla arbetarklassområden som Söder i Stockholm. Som om alla bostadsbilagor och fondväggar står folk upp i halsen börjar man i stället jaga äkthetskänslan, det outforskade. Det fula blir fint. Rostiga plåtväggar och färg som flagnar. I enlighet med denna smaknorm vill kommunen bevara den malmöitiska industrikaraktären när Norra Sorgenfri långsamt görs om.
Gott så, problemet är inte kommunens planer. Med tanke på konstnärstätheten är det ganska förutsägbart att det är just Norra Sorgenfri som Malmö stad tänker omvandla till den nya kreativa stadsdel som det i dagsläget finns behov av.
Problemet är snarare att kulturverksamheterna i Malmö inte har, som kollegorna i Berlin och New York, nya oexploaterade platser att ta i anspråk när ateljén blivit för dyr (för det kommer den att bli – Cirkulationscentralen har redan problem med hyreshöjningar vid Nobelvägen).
Utanför industriområdena börjar höghusen och villorna, sedan kommer slätten. Precis som Lund på 90-talet, då kulturlivet inte fick plats och flyttade till Malmö, riskerar nu även Malmö att bli för litet.
Man ska inte måla fan på väggen – processen tar lång tid. I Sverige är det fortfarande ganska nytt att ge sig ut bland gamla fabriker för att titta på konst. Men det går redan nu att spekulera i vart kultureldsjälarna ska ta vägen när Malmös industrilokaler blivit för dyra och ligger mitt i smeten.
Ett alternativ är att upprepa vad konstnärerna gjorde under gröna vågen. I orter som Landskrona, Teckomatorp och Lövestad är husen billiga och verkligheten både osminkad och äkta.
Stadsplaneraren kan också slå två flugor i en smäll. Gentrifieringen är de utskällda höghusområdenas chans till revansch.
Kreativa konstnärer kan bli den hippa räddningen för en nergången miljonprogramskvart, och den billiga hyresrätten tillflyktsort för konstnären som vill stanna i stan. För det tar faktiskt bara tio minuter på cykel till Rosengård.
JULIA SVENSSON
medarbetare på kulturredaktionen

GENTRIFIERING

Ordet är en försvenskning av engelskans gentrification (gentry = övre medelklassen).
Gentrifiering kallas det som sker när ett samhälle förändras på den köpstarka medelklassens villkor. Gentrifieringen tar sig många olika uttryck, men gemensamt för dess former är att de nya markanvändarna är både socialt och ekonomiskt starkare än de tidigare och att det sker nyinvesteringar i den byggda miljön.
Gå till toppen