I det nya public service-betänkandet ”Kontinuitet och förändring”, som presenterades i förra veckan, föreslår utredaren Rose-Marie Frebran att kravet på att minst 55 procent av allmänproduktionen i Sveriges Radios och Sveriges Televisions rikssändningar ska ske utanför Stockholm tas bort.

Frebran har rätt i att en procentsats är ett trubbigt instrument. Kravet skulle till exempel kunna uppfyllas genom att göra 55 procent av alla program i Göteborg. Det skulle knappast leda till en rättvisande skildring av den mångfald som finns i landet, ett av huvudskälen till kravet.

Men utredaren använder sig även av ett andra argument. Hon menar att kravet på produktion utanför Stockholm kan komma i konflikt med ambitionen att SR och SVT i allt högre utsträckning ska använda sig av externa produktionsbolag. Sådana bolag, som till exempel Strix och Jarowski, finns nämligen framför allt i Stockholm.

Med detta argument visar hon att hon, liksom så många politiker och utredare före henne, helt har missförstått den samhälleliga och kulturella roll som public service spelar.

Rose-Marie Frebran utgår från sändningstillståndens formulering om att public service ska ”spegla landet”; bolagen ska på ett neutralt sätt återge det som sker. Men public service speglar inte landet. Public service formar och utvecklar landet. Där public service finns händer saker. Förmedlandet är i sig en samhällelig och kulturell aktivitet.

SR:s och SVT:s närvaro i en region har alltså mer än en speglande betydelse. SR och SVT påverkar konkret skeenden. Till exempel leder SVT:s flytt till Västra hamnen nästa år till att andra verksamheter också flyttar dit. Hela området utvecklas. De val public service gör får alltid politiska, kulturella och sociala konsekvenser.

Det blir därför helt felaktigt när utredaren menar att kravet på produktion utanför Stockholm är oförenligt med kravet på ökat samarbete med externa produktionsbolag. Skälet till att det idag inte finns fler produktionsbolag för SR och SVT att samarbeta med utanför Stockholm är ju just att SR och SVT inte satsar regionalt! Om man skulle göra det, skulle man upptäcka att externa medieaktörer ofta redan finns och kan utvecklas.

Rose-Marie Frebrans uppgift har varit att analysera den roll public service roll spelar i ett föränderligt mediesamhälle. Vid en snabb genomläsning framstår SR och SVT närmast som passiva rollinnehavare i ett förlopp som de inte kan påverka. Och i det perspektivet verkar utredningen främst handla om att rädda det som räddas kan.

Men vad utredaren faktiskt gör är att hon osynliggör den betydelse public service har för utvecklingen av både mediebranschen och samhället i stort. Och när hon väl har gjort det, lägger hon ett förslag som leder till en ökad Stockholmskoncentration både för public service och för annan medieproduktion. Mot en sådan bakgrund ett nog så självklart, för att inte säga välmenande, förslag.

Det är när utredare lägger fram självklara och harmlösa förslag som man måste blåsa i visselpipan.

BO REIMER