Opinion

MarieLouise Samuelsson: Det gäller att tillhöra rätt segment

Vem vill egentligen bli betraktad som ”ett segment”?

Europride i Stockholm innebär att vi återigen får höra att hbt-grupperna har blivit så väldigt intressanta som konsumenter, att de utgör ett köpstarkt så kallat segment. Det går rakt av att jämföra med hur man i medieoffentligheten, med samma ivriga tonfall, talar om äldre, främst 40-talister, vilka också framhålls som särdeles köpstarka och därför en intressant målgrupp.

Resonemangen ångar av välvilja, men undertexten är obehaglig, det är köpstyrkan som både definierar gruppen och liksom legitimerar närvaron i offentligheten.
Samtidigt försöker man förse segment- och målgruppsresonemangen med lite finare förtecken än pengar. När radions P1 nyligen hade ett inslag om ”livsstilsboendet” Victoria Park i Malmö talade företagets representant om att man vänder sig till dem som vill bo bra. För övrigt är denna vilja något som tillskrivs de marknadsintressanta hbt-grupperna, att de har höga krav på sitt boende. Jaha. Man skulle bra gärna vilja veta vilka individer eller grupper som inte vill bo bra. Vad man alltså inte låtsas om är att Victoria Park (självfallet) vänder sig till dem som har råd att bo bra. ”Livsstil” betyder i det här och de flesta andra sammanhang ett liv som kostar mycket pengar.
Den som inte har pengar kan möjligen bli intressant – som del av målgrupp eller segment – genom att vara ung, genom att representera något annat än det gamla.
Inte bara räknat i ålder, utan något annat än det gamla lika med något annat än det invanda. Det invanda och etablerade är lika osexigt som att vara fattig.
Regelbundet hör man präster som vill förnya kyrkans arbete och det slår aldrig fel, förnyarna tänker ge sig ut ”i krognatten”, detta för att nå dem kyrkan aldrig når annars. Det är naturligtvis en vacker, närmast oantastlig tanke. Men man kan konstatera att man aldrig hör präster som berättar att de tänker söka upp icke-kyrkobesökande åldringar på servicehusen eller barnfamiljer i något stillsamt radhusområde. Kanske görs också sådana, mindre spektakulära satsningar. Kanske hör man aldrig talas om det beroende på att det hamnar i medieskugga, eftersom vi journalister kräver något mer spännande, som kittlande kontraster mellan Kyrkan och Krogen.
Men jag misstänker, tyvärr, att också kyrkan sätter likhetstecken mellan nysatsningar och unga målgrupper, snarare än att förutsättningslöst och åldersneutralt söka upp de numera rätt många som aldrig går i kyrkan.
Det är ungefär som när bibliotekarier entusiastiskt berättar att de måste förnya verksamheten, med hänsyn till ”våra ändrade vanor”. Vad gör biblioteket då? Ja, lika förutsägbart som att präster öppnar krogfilial är att biblioteken vill anpassa sig så att det passar unga. Och man menar i själva verket inte alls att locka några som ”ändrat vanor” lika med ha slutat låna böcker, man vill snarare locka dem som, oföränderligt, alltid har varit helt ointresserade av skönlitteratur, åtminstone i form av tryckta böcker, som står i hyllor. Trofasta besökare, oavsett om det gäller kyrkor eller bibliotek, har blivit påfallande ointressanta i den förändringsyra som jag misstänker ofta handlar om prästens eller bibliotekariens egen lust att förändra sin gamla vanliga, vardagliga lunk, knappast om att kyrkbänkarnas äldre damer eller litteraturälskande boklånare skulle ha ”ändrat sina vanor”.
Den sortens oföränderliga ”stamkunder” är inte längre intressanta, inte ens i icke-kommersiell verksamhet. Och varje gång någon beskäftigt fröjdar sig åt att hbt-grupper och 40-talister är viktiga och intressanta för att de har så mycket pengar och stora krav, måste man fråga sig vad det innebär för omvärldens syn på fattiga pensionärer eller de ur hbt-grupperna som inte alls har råd att konsumera så där livsstilsmässigt som numera förväntas av ”segmentet”.
marielouise.samuelsson@comhem.se
Läs alla artiklar om: Victoria Park
Gå till toppen