Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Idrott och politik i frontalkrock

SVT:s försök att dubbelbevaka OS-invigningen 1968 blev ett fiasko, skriver Bo Reimer.

Mediebevakningen inför OS har både handlat om idrott och om politik. Fast sällan samtidigt. Idrotten har återfunnits på sportsidor och i sportprogram, analyser av Kina, demokrati och mänskliga rättigheter på andra sidor och i andra program.
Är detta bra? Att idrotten är en del av samhället och att den har politiska konsekvenser är det få som skulle förneka. Samtidigt har det funnits en strävan att peka ut idrotten som en frizon, som en arena där man åtminstone tillfälligtvis kan bortse ifrån motsättningar. Låt oss behandla sport som sport och inte som något annat, har det hetat.
Förspelet till Peking-OS har uppvisat många likheter med upptakten till de olympiska spelen i Mexico City år 1968. Även då var det politiska perspektivet framträdande, och även då var frågan om mänskliga rättigheter central.
Sommaren 1968 i Mexico City hade varit orolig, med ett flertal sammandrabbningar mellan polis och demonstranter, framför allt studenter. Händelseförloppet fick sin kulmen enbart tio dagar före invigningen av OS, då polis och militär öppnade eld mot en studentdemonstration vid Plaza de las Tres Culturas i centrala Mexico City. Flera hundra närvarande sköts ihjäl. Samtidigt höll Internationella olympiska kommittén, med den gamle Hitler-beundraren Avery Brundage i spetsen, hårt på det opolitiska: ”Om de olympiska spelen ska stoppas varje gång politiker bryter mot de mänskliga rättigheterna, kommer vi aldrig kunna ha internationella tävlingar.”
Men med studentoroligheter och dödsskjutningar i färskt minne var det svårt för svenska medier att behandla spelen som vilka tävlingar som helst. Inför invigningsceremonin, det inslag under ett OS som alltid lockar mest publik, tänkte därför Sveriges Television nytt. Man kompletterade sportreportern – Sven ”Plex” Petersson – med en politisk reporter – Per Grevér. Tillsammans skulle de ge en heltäckande bild av evenemanget.
Uppgiften visade sig vara mycket frustrerande för de båda reportrarna. Och resultatet ofrivilligt komiskt. Utdraget här nedan är typiskt för den två timmar långa sändningen:
”Plex” Petersson: Den algeriska truppen är på inmarsch där. Och sen kommer Argentina efter. Med damer i förtjusande ljusblått och vita hattar och vita skor. Det ser trevligt ut! Argentina har 117 man anmälda i spelen. Herrarna är kanske inte så färgglada. De har mörka kavajer och mörkgrå byxor.
Per Grevér: De makthavande har visat upp det här till en fredens olympiad medan studenterna här i landet har en helt annan karakteristik. På ett av demonstrationsplakaten för en tid sedan stod det ”68: brutalitetens olympiad”.
”Plex” Petersson (avbryter): Australien i bild. 137 man uppgår den truppen till. Flickorna i läckra gula klänningar, herrarna i grönt och vitt. Gröna kavajer som australiensare ofta brukar ha i såna här sammanhang. Och vita hattar med grönt band. Såg mycket välvårdat ut...
Per Grevér: ...jag såg imorse i tidningen att Olympiska kommittén vädjar till hela världen att iaktta fred och fredlig samlevnad under de femton dagar olympiaden pågår. Som sagt, man har dekorerat hela staden med fredsduvor. Men man kommer inte ifrån, det är lite, det man får nästan säga, lite groteskt att se beväpnade soldater till tänderna med fredsduvor på armarna, en egendomlig paradox.
”Plex” Petersson (avbryter): Gentlemen i korta byxor! Kommer från Bermudas.
Tittarstorm följde. Och missnöje i SVT-ledningen med Grevérs alltför kritiska synpunkter. Petersson och Grevér skulle även ha delat på avslutningsceremonin men Grevér plockades bort. Experimentet hade misslyckats.
Detta var inte enda gången under Mexiko-OS som tv-sporten hamnade i politiskt blåsväder. Den viktigaste händelsen under hela spelen, Tommie Smiths och John Carlos Black Power-demonstration på prispallen efter 200-metersfinalen, ägde rum på natten svensk tid och sändes därför inte i tv.
När tv-sporten morgonen efter gjorde sin vanliga sammanfattning av nattens händelser valde man att inte nämna händelsen över huvudtaget! För detta blev man anmäld till Radionämnden. SVT:s försvar var att man inte hade haft tillgång till bilder. Men detta var förmodligen inte sant; åtminstone hade alla andra svenska sportredaktioner tillgång till det spektakulära bildmaterialet.
Det troligaste är att tv-sporten inte visste hur man skulle handskas med händelsen och därför avstod från att kommentera den överhuvud taget.
Visst, det är svårt att handskas med idrott och politik samtidigt. Men att SVT inte rapporterade från prispallsdemonstrationen var en blunder som bara kan förklaras med handlingsförlamning. Försöket med två kommentatorer, en idrottslig och en politisk, var å andra sidan handlingskraftigt. Ambitionen var att myndigförklara idrotten; att ta den på allvar. Och kanske det hade fungerat med ett annat par, bättre förberett och med ett annat tilltal?
Att hitta detta tilltal är en utmaning för dagens sportredaktioner.
BO REIMER
professor i medie- och kommunikationsvetenskap, K3, Malmö högskola
Gå till toppen