Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Vittnesmål från en sluten värld

Henrik Petterssons ”Jehåvasjäveln” handlar om att växa upp som ett Jehovas vittne. En fängslande roman som ger en trovärdig och nyanserad inblick i den religiösa sektens slutna universum, anser Oline Stig.

Jehåvasjäveln

Author: Henrik Pettersson. Publisher: Forum. PublishYear: 2008.
Henrik Pettersson föddes 1976 i Sollefteå, men har växt upp i Märsta och i Malmö. Han är bosatt i Osaka i Japan. Foto: Tobias Bill
Varje berättelse har sin ton. Det gäller att hitta rätt klang, eller kalla det tilltal, innan berättelsen hittar sin form och kan ta fart. Författare kan prata om det i timmar. Det är vagt och svårgripbart, och just därför så intressant. För det handlar inte bara om språk utan om hela gestaltningen – och om hur formen samspelar med innehållet i en text, eller medvetet bryter mot det.
Jag tänker på det när jag läser Henrik Petterssons debutroman ”Jehåvasjäveln”. Det är en jagberättelse som i korta kapitel, med en enkel och rättfram prosa, talar om hur det är att växa upp som ett Jehovas vittne. Den har en form som passar perfekt för det den vill berätta.
”Jag är ledsen om jag stör, men den här boken innehåller goda nyheter om en underbar framtid”, säger Jens och håller fram sin Bibel innan dörren smäller igen framför honom. Han börjar predika redan som tioåring, klär sig i kostym och slips och lär sig tidigt att han tillhör en utvald krets. Han vet att slutet är nära och att paradiset bara tillkommer dem som känner Sanningen. Han behöver inte ställa några frågor eftersom han redan har alla svar.
Romanen har två tidsplan, ett när Jens är vuxen och utesluten ur församlingen, ett när barndomen i Malmö återberättas. Och, nej, det är alls ingen olycklig barndom som skildras. Föräldrarna är kärleksfulla, församlingen ger trygghet och gemenskap. Det finns en befriande enkelhet med att veta hur allt ligger till.
Svårigheterna kommer när världen tränger sig på. Som när dagisfröken får alla barnen att sjunga ”Ja må han leva” för Jens, trots att han inte firar födelsedagar, eller när han själv inte kan gå på barnkalas, fast han är bjuden. Skräcken att bryta mot reglerna får honom till och med att stanna i klassrummet när skolan har brandövning.
Styrkan med Petterssons roman är att den lyckas frammana både smärtan och lyckan med att vara annorlunda. Och trots att Jens barndom, i alla fall för mig, framstår som ytterst exotisk, får Petterssons skildring den att verka nästan normal. Den är ju det, för Jens.
Verkligheten rämnar när han blir tonåring och träffar Emma. Hon är också vittne, men ifrågasätter allt, inte bara församlingens klädkoder och stränga regler utan själva trons fundament. Bit för bit sluts församlingens trygga famn och förvandlas till ett skruvstäd. De äldstes förhör är förment vänliga men undertexten glasklar. Den som bryter mot reglerna och följer Satan blir utesluten och förvandlas till luft. Församlingsmedlemmar tillåts inte ens hälsa på avfällingar. Man måste välja sida.
Om Petterssons roman hade handlat om något mindre intressant hade jag kanske retat mig på den lite pratiga och ibland redovisande rakt-ur-hjärtat-prosan. Men inte nu. Konstlösheten är skenbar, bakom det tillsynes enkla berättandet döljer sig en skickligt uppbyggd historia som med sina dubbla skikt höjer sig över den banala bekännelsen.
”Jehåvasjäveln” är en fängslande roman som ger en trovärdig och nyanserad inblick i den religiösa sektens slutna universum.
Gå till toppen