Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Familj

Paul Newman död

Skådespelaren Paul Newman är död. Han avled i cancer i sitt hem på fredagen, uppger amerikanska medier. Med Paul Newman försvinner ett av Hollywoods pålitligaste dragplåster, skriver Jan Aghed.

Hans psykologiskt djuplodande spelstil, nyanser av humor och ironi och kraftfulla, magnetiska närvaro på bioduken ledde till fördelaktiga jämförelser med den ett år äldre rivalen Marlon Brando.
Han var född 1925 i Cleveland, Ohio, där fadern, som var av judisk härkomst, hade en sportaffär. Efter dramakurser vid Yaleuniversitetet, krigstjänstgöring som radiooperatör i marinens flygvapen, fortsatta teaterstudier för Actors Studio-gurun Lee Strasberg och småroller i television debuterade han på Broadway i William Inges pjäs Picnic.
Därifrån hämtades han till Hollywood i Brandos och James Deans kölvatten för att lanseras i Silverbägaren, 1954, ett bibelepos hälsat med så usla recensioner att han självmant återvände till New York-scenen.
Två år senare var materialet bättre: Gatans kung (Somebody Up There Likes Me, regi Robert Wise, 1956), en verklighetsgrundad skildring av proffsboxaren Rocky Grazianos väg från slummen till VM-tronen i mellanvikt. Newmans emotionellt intensiva, fysiskt imposanta spel etablerade honom med ens i toppen av lovande stjärnämnen.
Porträttet av Graziano representerade en rollkaraktär som låg precis rätt i tiden i 1950-talets amerikanska film: outsidern, rebellen. Newman tog den på entreprenad som en speciell inmutning med intressanta variationer på bägge sidor om lagen i sina mest minnesvärda roller - under en skådespelarbana där det inte saknades filmer som missbrukade hans talang.
Regissören Otto Premingers pompösa försök att skildra staten Israels födelse i superproduktionen Exodus, 1960, gick till exempel under i ett hav av propagandistiska och romantiska klichéer, bland de senare en kärlekshistoria mellan Newman och Eva Marie Saint.
De regissörer som arbetade mest med honom var Martin Ritt, George Roy Hill och Stuart Rosenberg. Den förre signerade sex filmer med stjärnan, av vilka Vildast av dem alla (Hud) och Hombre blev de bästa.
Ritts Skändaren (The Outrage, 1964) var däremot en tvättäkta katastrof - en alltigenom dum idé för en nyinspelning av Akira Kurosawas klassiska Rashomon, där Newmans mexikanska banditversion av Toshiro Mifunes oförglömlige stråtrövare i japanens mästerverk framstod som direkt parodisk.
Ett annat misslyckat projekt var Hitchcocks En läcka i ridån (Torn Curtain, 1966), vars manus, bakgrundsprojicerade Skandinavienmiljöer och totala brist på kemi mellan huvudrollsinnehavarna Newman och Julie Andrews gjorde denna agentskröna om det kalla krigets spioner till ett av de svagare numren i thrillermästarens katalog.
Till de titlar som självklart måste nämnas hör dessa:
1958: Lång, het sommar (The Long Hot Summer, regi Martin Ritt), Billy the Kid (The Left-Handed Gun, Arthur Penn) och Katt på hett plåttak (Cat on a Hot Tin Roof, Richard Brooks).
1961: Fifflaren (The Hustler, Robert Rossen).
1962: Ungdoms ljuva fågel (Sweet Bird of Youth, Brooks).
1963: Vildast av dem alla (Hud, Ritt).
1966: Hombre (Ritt).
1967: Rebell i bojor (Cool Hand Luke, Stuart Rosenberg).
1969: Butch Cassidy och Sundance Kid (George Roy Hill).
1970: WUSA (Rosenberg).
1971: Sometimes a Great Notion (Paul Newman).
1972: Häng dem snabbt (The Life and Times of Judge Roy Bean, John Huston).
1973: Blåsningen (The Sting, Hill).
1975: Ett fall för Harper (The Drowning Pool, Rosenberg).
1976: Buffalo Bill och indianerna (Buffalo Bill and the Indians, Robert Altman).
1982: Domslutet (The Verdict, Sidney Lumet)
1986: The Color of Money (Martin Scorsese).
1990: Mr and Mrs Bridge (James Ivory)
1994: Nobodys Fool (Robert Benton).
1998: Twilight (Benton.
2002: Road to Perdition (Sam Mendes).
Ett offentligt och livslångt sociopolitiskt engagemang från Newmans sida yttrade sig i aktivism för 1960-talets medborgarrättsrörelse och demokraternas presidentkandidat Eugene McCarthy, i protester mot Vietnamkriget, med vidhängande placering på Richard Nixons beryktade fiendelista, hängivet arbete för nedrustning och i en uttalad avsky för George Bush d.y.
Ett förbisett opus i just denna liberala anda var hans egen produktion WUSA, 1970, en intelligent politisk satir byggd på Robert Stones roman A Hall of Mirrors om en högerextremistisk sammansvärjning i New Orleans.
Efter sju Oscarnomineringar erövrade han trofén för The Color of Money. Han var en passionerad och meriterad racerförare och drev dessutom ett lukrativt företag för matprodukter, som skänkte miljontals dollar till välgörande ändamål.
Sedan 1958 var han gift med en av USA:s främsta aktriser, Joanne Woodward.
De spelade mot varandra i flera utmärkta filmer, däribland Mr and Mrs Bridge, under det att hon hade huvudrollen i en ypperlig trio som Newman regisserade: Rachel, Rachel (1968), Gammastrålars effekt på ringblommor (Effect of Gamma Rays on Man-in-the-Moon Marigolds, 1972), och Glasmenageriet (The Glass Menagerie, 1987).
Paret fick tre döttrar. En son till honom i hans första äktenskap dog av en drogöverdos år 1978.
Gå till toppen