Kultur

"Hemskt om uzbekerna inte får läsa den"

Elin Jönsson, Sveriges radios röst i Ryssland, har flyttat hem till Malmö. Vi har träffat henne för att prata om upproret i uzbekiska Andizjan den 13 maj 2005 och om att vara journalist i en diktatur.

Jyldyz Bekbajeva är född 1977 och bor i Osj i Kirgizistan. Hon var producent för filmen "Long distance love" i Kirgizistan. Elin Jönsson är född 1973 i Saltsjöbaden och bor i Malmö. Hon har jobbat som Sveriges Radios korrespondent i Ryssland, Tjetjenien, Uzbekistan, Kirgizistan, Georgien. Matlyuba Azamatova är 43 år och bor i Helsingborg där hon studerar svenska som andraspråk.Bild: Foto: Åsa Sjöström
Vi ska mötas på ett café på gamla Väster i Malmö. Några minuter för sent kommer Elin Jönsson inrusande. Hon hittar ingen parkering till bilen. Hennes kollegor, uzbekiska Matlyuba Azamatova och kirgiziska Jyldyz Bekbajeva sitter just nu och vaktar bilen på förbjuden plats.
Vi bestämmer hastigt att vi ska åka hem till Elin i stället. Jag betalar mitt odruckna te och följer med.
– Det här blir på uzbekiskt vis, säger Elin, när jag öppnar dörren till baksätet och pressar mig in bredvid Matlyuba och Jyldyz.
I framsätet står Elins sons barnstol så vi får trängas. Matlyuba och Jyldyz pratar ryska. När Elin svänger vänster vid Pildammsparken förvandlas den för ett ögonblick till bergspasset mellan Andizjan och huvudstaden Tasjkent. Hon berättar att det är första gången de båda kvinnorna träffas. De är berömda journalister i sina respektive länder, och har hört mycket talas om varandra där på varsin sida gränsen.
Nu möts de i Malmö. Jyldyz är på besök från Kirgizistan – hon regisserade Elins film ”Long distance love” som nyligen hade premiär på filmfestivalen Nordisk Panorama. BBC-journalisten Matlyuba tvingades fly från Uzbekistan till Sverige efter den massaker i Andizjan som Elin beskriver i boken ”Konsten att dölja en massaker”. Nu bor hon med sina tre barn i Helsingborg och pluggar svenska.
Matlyuba, Vad hade hänt om du hade stannat kvar?
– Jag hade gripits och fått minst tio års fängelse, om jag inte hade blivit mördad. Ofta ser regimen till att obekväma personer som har djupa insikter i massakern försvinner. Min vän och kollega greps och torterades och har genomlevt ett helvete. Till exempel får de en läkare att ge en falsk cancerdiagnos och sedan blir du invalidiserad av operationen. De förstör människors liv så att de inte kan arbeta längre. Och min äldre bror blev mördad i oktober 2005. Han var businessman i Tasjkent och inte politiskt aktiv. Men det räckte att han var min bror, säger Matlyuba.
I huset i Sofielund i Malmö har Elin fler uzbekiska prylar än Matlyuba och Jyldyz någonsin skulle ta in i sina hem. Matlyuba häller teet fram och tillbaka mellan den blåblommiga kannan och en kopp och jag känner igen proceduren från boken.
Scenen då Elin ville prata allvar med chefredaktören på den regeringsvänliga tidningen Daraktji, och han satte igång traditionell uzbekisk te-ceremoni för att förhala diskussionen. En typisk händelse – men den gången fick Elin nog.
Hon slutade jobbet och började hos sina kompisar på den illegala sajten uznews.net i stället.
Även om mycket är svårt framställer boken journalistlivet i forna Sovjet som mycket mer spännande än livet i Sverige...
– Jag har en fantastisk redaktion på Utbildningsradion här i Malmö. Men det känns som om jag gör mer nytta när jag jobbar i Ryssland. Det jobb jag gör där skulle ingen annan kunna göra, jag har levt ett så urryskt liv – och inte haft kontakt med så många svenskar. Jag tror att det har gjort att jag har fått så nära kontakt i intervjusituationer, att jag kan prata sån slangryska.
Elin Jönsson var bara 17 år när hon åkte till Moskva som utbytesstudent första gången. Det var 1991, två veckor före den stora kuppen. Hon bodde i en familj där pappan jobbade för KGB.
När pansarvagnarna började rulla fram längs Moskvas gator skickade KGB-familjen iväg Elin på pionjärläger tillsammans med ungdomar från hela Sovjet.
Bara några månader därefter stängdes alla gränser till Ryssland – därför hade hon och hennes vänner bråttom att åka till Centralasien.
– Det var första gången jag var i Uzbekistan. Det var en galen livsfarlig resa. Sovjetunionen var en svår erfarenhet för mig och när jag kom till Sverige kände jag mig gammal jämfört med mina klasskompisar. Men Ryssland blev viktigt för mig. Jag är mer intresserad av Ryssland än av journalistik.
Varför blev du journalist då?
– Mamma skickade artiklar ur DN om vad som pågick i Sovjetunionen. Jag blev så upprörd av vad som hände och när jag läste den ironiska tonen i de flesta artiklarna kände jag att jag ville berätta om mitt Ryssland. Jag skrev ett brev till DN och de ville att jag skulle skriva för dem. Men när jag fick deras svar hade jag redan kommit hem till Sverige och det var för sent. Jag utbildade mig till journalist och nästa gång jag åkte till Ryssland för att plugga började jag frilansa för radion.
Elin, när jag gick journalistutbildningen på Skurups folkhögskola och du föreläste för oss berättade du att du jobbade på tidningen Stolitjnaja Vetjernaja Gazeta. Där rättade de inte dina ryska språkfel för att det var gulligt med en utländsk tjej som skrev tafflig ryska...
– Ja, haha. Jag hade inte skrivit på ryska på flera år. Min ryska var usel. Jag började jobba med en stilist sen, för att utveckla en egen stil på ryska.
Och du blev mediekändis...
– Jag bodde med den ryska superkändisen Tutta Larsen. Hon var verkligen en superkändis. Fråga Jyldyz och Matlyuba, de vet också vem hon är. Jag fick sitta med i paneler och vara med i tv. Det var kul att leva så – men jag tröttnade på situationen. Det är dyrt att bo i Moskva och livet är hårt.
Hur då?
– I Moskva är alla rädda – det är en djungelkänsla. Systemet är som det är – människan är fortfarande inte värd något, men till skillnad från förr när man ofta hjälpte varandra känner sig människorna sig istället hotade av varandra. Invånarna har fått det bättre men alla är så rädda för att förlora vad de har – det har de gjort förr, säger Elin.
– Moskva är så likt västerlandet. Jag skulle vilja jobba ute i regionerna... jag tycker om människorna där, gemenskapen. Det är en känsla av att vara vi mot dem, säger Elin.
Uzbekistan då, hur är situationen där nu?
– Jag brukar skriva till mina kompisar där på internet. Men internetcaféerna kontrolleras – för att inte en dålig bild av Uzbekistan ska spridas. Men jag tror att situationen är lite bättre nu, säger Matlyuba.
– Tror du? säger Elin. Min åsikt är att man släppt ett gäng människorättsaktivister som var kända i väst. De torterades och tvingades lova att aldrig mer syssla med journalistik. Det är missvisande att tala om töväder. Det är bara ett spel för gallerierna för att förbättra relationerna med EU.
– Men presidenten har lugnat ner sig lite, säger Matlyuba. Det finns bara lydiga medborgare kvar i landet. Alla som stack ut har flytt till andra länder. Uzbekistan har blivit ett slutet samhälle där det inte finns någon som kan sprida information inom landet.
– Det finns intresse för Uzbekistan från väst, säger Elin. Men man vill bara se den positiva utvecklingen – ingen pratar om det som hänt. De problem som ledde till händelsen i Andizjan finns kvar. Det är till exempel fortfarande svårt med el och gas för invånarna. Många pekar ut Centralasien som nästa stora konfliktområde.
Uzbekistan är ett rikt land med enorma oljetillgångar och bomullsproduktion - men invånarna lever i diktatur och fattigdom. Vad gör Sverige för Uzbekistan?
– Det har funnits bistånd och vissa utbyten, säger Elin. Men ... hela EU är beroende av Uzbekistan. Nato har sin bas där, till exempel. Många svenska företag har kontakt och gör affärer med Uzbekistan. Och vi är beroende av oljan, via Ryssland.
– Det har varit total okunskap om Centralasien i Sverige, säger Matlyuba. Först nu när Elins bok och film kommit har folk börjat säga något.
Klockan har blivit halv sex och det börjar bli skumt runt köksbordet och knappt om tiden. Elins son Arild måste hämtas. Och innan affärerna stänger måste vi ner på stan.
Jyldyz, som Elin beskriver som en tuff kvinnlig journalist i macholand och vars välmanikyrerade rosagnistrande naglar jag inte kan hålla ögonen ifrån, ska flyga hem till Kirgizistan imorgon och måste köpa souvenirer.
När Arild är hämtad packar vi in oss i den blå Honda Accord igen. I baksätet pratar vi om Elins bok:
– När uzbeker berättar om det här möts vi med misstro, säger Matlyuba. Det är viktigt att en europé skriver om det här. Då lyssnar folk. Jag hatar att det är så.
– Men att Elin kommer från Sverige gör att hon har en helt annan approach än vad jag eller Matluba skulle ha haft, säger Jyldyz.
– Innan boken kom ut blev jag intervjuad av fem olika utländska medier, bland annat BBC, innan de svenska började höra av sig, säger Elin.
– Jag tror att Karimov kommer att bli mycket arg på din bok, säger Matlyuba. Hahaha.
Elin, du kan inte åka till Uzbekistan va?
– Inte just nu i alla fall, när det varit så mycket uppmärksamhet kring boken. Men jag längtar ständigt dit och ofta minns jag ljud eller dofter från Uzbekistan. Det måste vara ettav världens vackraste länder. Men jag kan åka till Kirgizistan, jag och Jyldyz var ju där och filmade. Men i flyktinglägrena blev vi hotade av den uzbekiska säkerhetstjänsten.
I din bok skriver du om två verkligheter. Dels aktivisternas verklighet, ni och alla andra som kämpar mot regimen. Men också vanliga uzbeker, som shoppar och fikar och är ovetande om vad som pågår. Kommer boken att översättas till uzbekiska?
– Alla vill att den ska översättas, säger Matlyuba. Men om någon skulle gripas med den skulle den personen råka illa ut.
– Det är ett svårt dilemma, säger Elin. Låt uzbekerna känna till sanningen! skriver många uzbeker i sina inlägg om boken. Samtidigt skulle boken spridas illegalt och jag skulle medverka till brott. Men det vore hemskt om uzbekerna inte får läsa den, det vore att bidra till deras isolering.
Elin kör runt runt på parkeringen på Stortorget. Inga platser. Och det är panik. Souvenirer MÅSTE inhandlas INNAN hon och Jyldyz ska på prisutdelningen för Nordisk Panorama.
Till slut ställer hon bilen i ett hörn som inte är tänkt som parkering.
– Julia, har du körkort? Bra. Du får vakta bilen och köra iväg om polisen kommer. Elin tar Arild i famnen och Jyldyz under armen och jag kliver in i förarsätet.
– Haha. Du blir som vi när du är med oss, säger hon. Så här är det jämt när vi jobbar. Kaos.

Uzbekistan

Före detta Sovjetrepubliken Uzbekistan ligger i Centralasien, längs det som en gång var sidenvägen.
Landet har 27 miljoner invånare och gränsar till bland annat Kirgizistan, Kazakstan och Afghanistan.
Kirgizistan är det minst odemokratiska landet i Centralasien, dit många uzbeker flytt efter upproret i Andizjan.
President Islam Karimov, som i praktiken har all makt, har sitt säte i huvudstaden Tasjkent (cirka 2 miljoner invånare).
Landet har stora olje- och energitillgångar, och är världens tredje största bomullsproducent.
Andizjan, som ligger i Ferganadalen, har cirka 300 000 invånare.
Landet beräknas hysa minst 6 000 politiska fångar och FN har anklagat regimen för att systematiskt använda sig av tortyr i fängelserna.

”Konsten att dölja en massaker”

13 maj 2005 mejades fredliga demonstranter i staden Andizjan i Uzbekistan ner av president Karimovs pansarvagnar.

Elin arbetade i Tasjkent och begav sig till Andizjan, där hon rapporterade åt Rapport och P1 och blev – liksom ögonvittnen och andra journalister – hett byte för säkerhetsstjänsten.

I boken reder hon ut anklagelserna om att upproret skulle ha varit islamistisk terrorism – när demonstranterna i själva verket var småföretagare och vanliga människor.

Så här skrev Expressens Per Wirtén om boken: ”Telia Sonera och andra företag är tillbaka och gör affärer med regimen. Hela styrelsen borde få Elin Jönssons bok i silkepapper. Den är både en journalistisk triumf och en frihetshandling.”

Gå till toppen