Rebecca Grahn var en av mer än hundra Sydsvenskanläsare som reagerade på gårdagens nyhet om att moderaterna vill maximera barnens dagar i förskolan till fyrtio timmar per vecka.

Hon mailade genast en kommentar till sydsvenskan.se:

”Jag är tvungen att arbeta 40 timmar i veckan för att få verkligheten att gå runt. Jag tar 30 minuters lunch och en timmes körning per dag. Jag har ingen släkt som kan hjälpa till och vi har ingen pappa som kan hjälpa. Hur ska jag kunna ’tänka till’ för att lösa detta?”

Rebecca Grahn jobbar med receptionstjänster och bokningar på en konferensanläggning i Kävlinge och har inte tid att träffa Sydsvenskan för en intervju.

Mellan arbetsuppgifterna hinner hon dock att besvara några frågor på telefon och mail. Hon beskriver vardagen som en blandning av arbete och pendlarstress.

– Jag pendlar från Malmö. En bra dag med bra väder och fina vägar tar det ganska exakt en halvtimme. Jag kryssar mellan lastbilarna och småspringer från bilen till dagis. Varje minut känns livsviktig, framhåller hon.

Rebecca Grahn tycker att moderaterna ”sprider ångest” bland ensamstående småbarnsföräldrar genom att indirekt kritisera dem för att barnen är allt för länge på dagis.

– Jag har konstant dåligt samvete för att jag inte löst vardagen bättre. Samtidigt vet jag och försöker påminna mig själv om att jag faktiskt gör mitt yttersta. Situationen känns knappast bättre när man läser om sådana här förslag.

Rebecca Grahn säger att hon fortfarande hade lämnat Isabella på förskolan där hon trivs – även om de varit miljonärer och fritt fått välja barnomsorg. Men hon säger att det i så fall knappast blivit nio timmars arbetsdag och fem dagars arbetsvecka.

I början av veckan är det inga bekymmer med långa dagar. I slutet av veckan är det segt för både mor och dotter. Men de långa dagarna är ett nödvändigt ont.

– Det finns inte mycket kraft över hos någon av oss när vi kommer hem om kvällarna, säger Rebecca, som berättar att hemkomsten oftast präglas av en lätt och snabb maträtt samt Bolibompa på tv.