Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Inpå livet

Radioreportern bytte bana och blev begravningsentreprenör

Radiojournalisten Erika Norberg ledsnade på sin arbetssituation och bestämde sig för att omskola sig till begravningsentreprenör. Nyligen praktiserade hon hos Fonus i Lund.

LUND. Vi befinner oss på patologen i Lund, där de döda förvaras i väntan på svepning och kistläggning. Längs korridoren löper en lång rad av kylar och lappar på varje dörr anger de avlidnas personuppgifter och namn.

Idag är det en äldre person som ska svepas och förberedas för sin sista färd. Ansiktet är fridfullt och ögonen slutna, som hos någon som sover lugnt. Fonus medarbetare Nina Palmqvist och Anna Nilsson kammar det grånade håret och lägger de kallnade händerna i kors över magen.
Erika Norberg hjälper till att lyfta över kroppen i kistan, och att skruva igen kistlocket. Patologen är en av de platser som hon fått stifta bekantskap med under sin praktikperiod i Lund. Hon studerar på landets första yrkesutbildning för begravningsentreprenörer och har tagit ett kliv in i en helt ny bransch.
Det var en lång process som gjorde att Erika Norberg bytte bana. Hon lämnade en fast anställning som reporter på Sveriges Radio P4 Kalmar, där hon gjort sig känd för sina långa människonära reportage. Men arbetet präglades av de senaste årens tuffa neddragningar inom lokalradion, och hon trivdes inte.
– Jag kände att det stod stilla, att jag inte fick möjlighet att göra den journalistik jag ville göra. Så jag började tänka på att göra något helt annat.
Erika satte sig ner och listade sina egenskaper, helt krasst. Nyfiken på människor, humanist, estetiskt och praktiskt lagd. Hon funderade på bröllopskonsult, eller festfixare, men sökte något med mer innehåll än yta.
Tanken på att arbeta med begravningar dök upp på juldagen, i ett samtal med familjen. Någon vecka senare såg Erikas mamma en annons i tidningen om den nya yrkesutbildningen i Sensus regi.
– Jag började tänka på det som en möjlighet, att det faktiskt skulle kunna passa mig. Det handlar mycket om att få göra någonting som är viktigt i människors liv och att få bekräftelse för det man gör.
I sitt liv och i arbetet som journalist har Erika Norberg mött många människor som delat med sig av kriser och upplevelser. Med åren har hon också insett att hennes eget liv är skört och för kort för att slarvas bort.
– När det är kris är jag ofta den som tar tag i situationen, gör något praktiskt. Det finns på sätt och vis något stärkande i att ta del av en annan människas erfarenheter av svåra saker, säger hon.
Erika Norberg började bolla sina idéer med utvalda vänner och folk som hon inte kände så väl. När hon väl bestämt sig för att gå utbildningen i Uppsala och flytta till Stockholm, kändes det helt rätt. Men många i hennes omgivning ställde sig frågande.
– Jag hade ju ett bra jobb, och nu börjar jag plugga med studiemedel igen. Så visst förstår jag att folk undrade. Men livet är för kort för att man bara ska göra samma sak hela tiden.
– Jag hade inte gjort det om det inte hade känts helt rätt. Och man orkar inte bli ifrågasatt och behöva rättfärdiga sig hela tiden. Just nu är jag bara jättepeppad inför att börja jobba med det här.
Under sin praktikmånad har Erika Norberg fått se människor som avlidit i hög ålder, men också i olycksfall. Det är fortfarande ovant att se och känna doften av döda.
– Men det här arbetet är så mycket mer. Man möter anhöriga, sköter bokningar och beställningar, ordnar visningar, dekorerar och skriver minnespärmar. Det är så många olika roller samtidigt.
Första gången Erika Norberg såg en avliden var när klassen var med vid en obduktionsdemonstration i Uppsala.
– Det är ju obehagligt och kan vara svårt att se döda kroppar. Man vet inte riktigt hur man ska reagera, det är så många intryck hela tiden. Jag tror att det handlar om erfarenhet, att göra det om och om igen, titta och fråga dem som varit med länge.
Trots alla omvälvande upplevelser den senaste månaden har hennes tankar kring den egna dödligheten inte förändrats särskilt dramatiskt.
– Jag tillhör inte dem som tror på ett liv efter döden, och jag tänker ofta på att jag bara har ett liv. När jag var omkring tjugo var jag jätterädd för döden. Men på senare år har jag börjat acceptera att vi kan dö, när som helst.

Utbildning tillmötesgår nya behov

Landets första yrkesutbildning för begravningsentreprenörer startade i augusti och hade 108 sökande till 25 platser. Utbildningen är ettårig och berättigar till studiemedel. Den är förlagd till Uppsala och drivs i studieförbundet Sensus regi som en så kallad Kvalificerad yrkesutbildning, KY. Studenterna läser bland annat begravningskunskap, psykologi, juridik, livsåskådning och marknadsföring.
Tanken är att utbildningen också ska tillgodose de nya krav som finns i ett mångkulturellt samhälle där man även tar hänsyn till religionstillhörighet, eller icke-tillhörighet. Branschen har tidigare använt sig av lärlingssystem och internutbildningar.
Gå till toppen