Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Long distance love

”Long Distance Love” är ingen film som skriver åskådaren på näsan och använder starka ord. Som publik måste man avläsa bilderna och dra egna slutsatser, skriver Annika Gustafsson.

OriginalTitle: Long Distance Love. Genre: Dokumentär. DirectedBy: Regi: Elin Jönsson och Magnus Gertten.. Country: Sverige. PublishYear: 2008.
Jag skriver inte ”spelar huvudrollerna” eftersom det rör sig om en dokumentär där filmarna i mer eller mindre gestaltad form skildrar verkliga händelser.
I ”Long Distance Love” törs jag påstå att formen är mer gestaltad, något som också en genomarbetat dramaturgi, noggrann klippning och välgjort efterarbete med ljud och inte minst musik bidrar till. I det här fallet är det Magnus Jarlbos utsökta, stämningsladdade kompositioner.
Visste man inte att ”Long Distance Love” var en dokumentär skulle man kunna ta den för en starkt dokumentärt präglad spelfilm.
Det ligger ingen negativ kritik i det omdömet. Tvärtom, det är upplyftande att se en dokumentär med ett så väl komponerat visuellt språk där både bildernas innehåll och rika atmosfär understruket av färg och skiftande ljus fördjupar berättelsen.
Redan dokumentärfilmens förgrundsfigur, amerikanen Robert Flaherty, använde sig av den gestaltade formen. I Sverige har bland andra Stefan Jarl gått i samma spår och varit en förespråkare för dokumentär gestaltning i motsats till exempelvis den mer obearbetade journalistiska reportagefilmen.
Alisher tillhör de 25 procent av Kirgizistans arbetslösa som beger sig till Moskva för att försöka hitta jobb och kunna skicka hem pengar till försörjningen. Sedan den forna sovjetrepubliken blev självständig har fabriker och arbetstillfällen försvunnit. Tomma fabrikshallarna och nedmonterade verkstäder vittnar om det.
Den verklighet som möter Alisher i Moskva stämmer inte med hans förväntningar. Tillsammans med 15-20 andra i samma situation trängs han i en trång lägenhet, jobben infinner sig inte och när de slutligen gör det har han nästan gett upp. Cigaretter och öl blir följeslagare i den deprimerade situationen.
”Long Distance Love” är ingen film som skriver åskådaren på näsan och använder starka ord. Som publik måste man avläsa bilderna och dra egna slutsatser. Det vill säga filmen kommunicerar alldeles ypperligt med en öppen, nyfiken publik.
Vi ser aldrig att Alisher blir trakasserad för sitt mörka hår och sina mörka ögon men Jönsson/Gertten låter oss däremot upptäcka en demonstration med hakkorsflaggor. När Alisher är ute i den hårda Moskvanatten ”råkar” han filmas mot bakgrund av en affisch för ”Sex & The City”, också det en bildkomposition där kontrasten mellan den rika världens konsumtionshets ställs i kontrast till hans utsatta ekonomiska läge.
Filmen har en mycket tydlig början och ett tydligt slut, överraskande optimistiskt. Också den finalen visar att gränsen mellan spel- och dokumentärfilm ibland är hårfin.
Gå till toppen