Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Coco Moodysson har växt upp

Hon berättar bara sanna historier. Inspireras fortfarande av The Cure och hyser en djup kärlek till konståkning. Sydsvenskan träffade Coco Moodysson i en hotellbar i Malmö för att snacka om nya seriealbumet ”Aldrig godnatt”.

Bild: Foto: Johan Karlström Andebratt.
När Coco Moodysson var tolv skrev hon en dagbok full av lögner.
– Som att jag gick på ridskola. Var ett normalt barn liksom. Jag längtade efter det normala när jag var liten. Efter O’boy och att bo i radhus.
Idag utgår hon från sanningen. För Coco Moodysson finns inget annat sätt att berätta en historia på än det självbiografiska. I boken ”Aldrig godnatt” som kom tidigare i höst tecknar hon den verkliga bilden av tolvåriga Coco. Den handlar om att ha en ensamstående mamma som ränner till Café Opera om kvällarna och en pappa som bor i Göteborg och är som en främling. Om hur det är att vara mittemellan barn och tonåring på Söder i slutet på 70-talet och början av 80-talet: bilfria fester, fritidsgårdar och fiskpinnar. Passa in eller inte passa in.
– Det var precis innan puberteten, vi var mer åt barnhållet. Jag gillar den åldern, att man har den där friheten. Det öppnar sig nya världar bakom dörren. Samtidigt är man kvar i den barnsliga världen.
Skildringen är lika drastiskt humoristisk som mörk.
– Albumet är balanserat på de två komponenterna. De reaktioner som jag har fått är antingen ”vad sorgligt” eller ”vad roligt”. Själv tycker jag att det är både och. Men humorn är jätteviktig, annars skulle det bli olidligt.
Musiken blir räddningen för Coco och hennes två bästa vänner Klara och Matilda. De upptäcker The Clash och punken, bildar band och fixar taggiga frillor. Första fyllan följs av första hånglet. Framförallt handlar boken om vänskap.
– De är fortfarande mina bästa vänner. Vi fortsatte att spela några år i band. Höjdpunkten var när vi spelade förband åt Sator, fast då hette de Sator Codex, säger Coco Moodysson och skrattar.
Seriealbumet (Coco Moodysson gillar inte ordet ”serieroman”, hon tycker det förminskar seriegenren) är en enda lång sammanhängande berättelse gjord på Coco-vis.
– Jag försöker alltid hålla texten minimalistisk. I bilderna vill jag brodera ut mycket detaljer. Jag jobbar mycket med ögonkast och mimik, med händernas rörelser och ansiktsuttryck.
– Jag tycker att det är kul med detaljerna. Jag är inte så skicklig på det tekniska så jag kompenserar med detaljer.
Coco Moodysson går grundligt tillväga när hon väver ihop sin historia. Berättelsen om uppväxten vid Mariatorget, långt innan den trendmedvetna medelklassen flyttat in, är ett precist tidsdokument.
– Jag har tagit med affischer som jag minns eller som det finns foto på. Och alla matvaror och prylar är från den tiden. Jag har tittat i gamla årgångar av tidningen Vi, Schlager och Kamratposten. Men också modebilder från nu, jag har hittat en hel del inspiration i Elle. Kläderna är viktiga.
Varje fasad och hustak i albumet finns på riktigt.
– Innan brukade jag åka till platserna och fotografera. Nu har jag inte så mycket tid så nu letar jag upp bilder på Gula sidorna på nätet.
Coco Moodysson var 32 år när hon debuterade med albumet ”Coco Platina Titan Total”. Innan dess jobbade hon som undersköterska i många år. När hon bodde på landet utanför Örebro och jobbade med kor (men slutade för att det var för jobbigt) ville hon bli teckenspråkstolk. I Örebro ligger riksgymnasiet för döva och hon fascinerades av gängen utanför McDonald’s som snackade teckenspråk med varandra.
– Det såg häftigt ut. Där ville jag vara. Men jag var för dålig på teckenspråk. Jag trodde att man skulle vara bra på språk men man ska vara bra på tydlighet i ansiktet och mimik. Det är ett svårt och speciellt språk.
Det är så Coco Moodysson gör – dyker in i grejer som hon fängslas av. För utmaningens skull.
– Jag väljer alltid ”fel väg”. Både med teckenspråkstolkandet och serierna har jag velat göra något jag inte kan. Det är aldrig någon som har sagt ”du borde bli serietecknare när du blir stor”.
Punkattityden finns där, ständigt i bakgrunden.
– Jo, det är ju samma princip. Med punken så kunde man spela fastän man inte kunde. Så är det med serier också. Jag började med seriefanzine och där finns ju likheter med punken. Man tar en penna och ett papper och en kopiator och gör en tidning.
Coco Moodysson bor i Malmö med tre barn och sin man Lukas, filmregissören. 2005 kom deras gemensamma bok ”Vårdcentralen Fontanellen”, en blandning av text och bild. Mest jobbar de på var sitt håll, och tiden räcker ofta inte till för att ge den andra feedback. Men Coco Moodysson säger att de givetvis påverkar varandra i vad de gör.
– Vi har så mycket gemensamt så det är oundvikligt. Vi har varit tillsammans i fjorton år.
Ett tema som båda återkommer till är barnperspektivet – det övergivna barnet och den sökande tonåringen. Det som är så tydligt i ”Aldrig godnatt”.
– Jo så är det nog. Men det är svårt att säga varför det är så.
Intervjun kommer in på Coco Moodyssons familj eftersom hon plötsligt berättar att hennes serietecknande från och med nu kommer att byta riktning.
– Det är färdigt med det förflutna i mina serier. Nu ska allting vara om 2000-talet.
Det självbiografiska knappar alltså in på nutiden. Vart går då gränsen till det privata? Hon tänker en stund.
– Det är en fånig klyscha men jag skulle hellre använda ordet personlig än privat. Det personliga har en större allmängiltighet.
I sin första bok berättade hon bland annat om hur hon som 15-åring hade sex med en kille som var 28.
– Fast det finns ändå alltid en distans till det där. Även om det finns mycket av mig själv i serierna är jag en helt annan person idag. Men det kanske har med tid att göra också.
Så vi får inte följa med in i din och Lukas sängkammare nu på 2000-talet?
– Nä nä nä!
Coco Moodysson skrattar. Sedan glittrar ögonen till. Frågan om hon fortfarande gillar Robert Smith, den svarthårige depprockikonen som inger hopp i det sista kapitlet i ”Aldrig godnatt” har ett självklart svar.
– Jag gillar två saker förutom mitt jobb. The Cure och konståkning. Jag var och såg The Cure på deras turnéavslutning i juni, och nu lyssnar jag inte på något annat.
Konståkningen är ett nyare intresse, en sådan där grej hon dök ner i.
– Det var på EM i Malmö, när jag kom in genom dörrarna skulle Lina Johansson precis åka sitt kortprogram. Det var en otrolig spänning i luften.
Plötsligt tittar hon på klockan:
– Det är faktiskt på tv nu. Grand prix från Kina. På Eurosport.
När det snackas om konståkning finns det ingen hejd på Coco Moodysson.
– Det är en så fascinerande sport – när åkaren åker in ensam på isen, det är så nu eller aldrig. Det är japanerna som är våra nya härskare. Det går dåligt för ryssarna nu. Men jag gillade megastjärnan Jevgenij Plusjenko, han som var med i Eurovision Song Contest och var pinsam. Han har slutat nu men han är otrolig. Han åkte med sådan självklarhet och sådan kraft!
Men ett seriealbum om konståkning blir det nog inte.
– Det är oerhört svårt att rita. Då hade jag fått ta hjälp av någon som ritar Buster.
Däremot blottar hon, halvt på skämt, ett sådant där nytt Coco-spår. Felvägen.
– Sportjournalist på tv med konståkning som inriktning, det vill jag bli.

Coco Moodysson om:

att göra ­feministiska ­ serier:
”I Sverige finns just nu väldigt många kvinnliga serietecknare men på förlagen är det männen som har maktpositionerna. Det är irriterande och sorgligt. När jag gjorde boken ville jag att de tre små tjejerna skulle vara tuffa, våga ta för sig och gå emot sina rädslor. Och när det gäller punken, för mig är den befriad från förutfattade meningar om hur tjejer och killar ska vara. Stilidealen var väldigt lika för båda könen. Därför är tjejerna inte typiskt tjejigt tecknade. Jag tycker om tanken att man skulle kunna missta dem för små killar.”
varför hon fortfarande älskar ­Robert Smith i The Cure:
”Det är fascinerande att se hur människor som är femtio år och har hållit på i så många år sjunger med sådan glöd. Det är intressant att se ett så långt verksamt liv som låtskrivare, att det finns så väldigt mycket dåligt också. De har stått där i ur och skur, folk har kastat äpplen på dem och nu tycker alla att de är dåliga. Men de fortsätter!”
när det kommer ett seriealbum om Malmö:
”Oj, det var svårt. Kanske att man måste ha växt upp här om man ska göra det albumet, om man ska kunna göra Malmö till en kuliss. Jag älskar Malmö. Men det känns som att jag alltid är här på besök. Det jag gillar är att det finns någon slags ro här. Folk bryr sig inte. Det är skönt. Har du hört den där historien om Zlatan och tatueraren? Zlatan gick till en tatuerare och bad om att få tatuera sig. Men han fick svaret: ’Nej nej, tre månaders kö. Ställ dig i drop-in-kön på lördag morgon som alla andra.’ Det är roligt. Det säger mycket om Malmö.”
Gå till toppen