Kultur

Ett teaterinstituts uppgång och fall

I våras gjorde Institutet entré i Malmös teaterliv med buller och bång. För drygt två veckor sedan förlorade de sina lokaler. Vad var det egentligen som hände? Och vad säger det om kulturklimatet i Malmö 2008? Läs hela dramat om Institutet, akt för akt.

Akt 1: Hunden dör
I vilken Teater Terrier föds och dör och Ludvig Uhlbors gör entré på Norra Vallgatan.
På scen: Teater Terrier (Anders Carlsson, Erik Olsson, Susanne Karlsson, Monica Wilderoth, Dennis Sandin m fl). Ludvig Uhlbors dyker upp som gubben i lådan i mitten av akten. Malmö kulturförvaltning håller sig än så länge i bakgrunden. JR Ewing, återuppstånden Dallaskaraktär, den här gången med förstorad rumpa.
Det var en gång en teatergrupp som hette Teater Terrier. Den föddes år 2000 av fyra nybakade skådespelare från Malmö teaterhögskola. När Teater Terrier bara var en valp förde gruppen en ambulerande tillvaro, som nystartade teatrar ofta gör. De ville inte sitta vackert, utan göra teater kring frågor i samhällsdebatten.
2004 fick Teater Terrier flytta in i den gamla brandstationen på Norra Vallgatan, kommunens enda lokaler för fri vuxenteater.
2005 gör DI-studenten Ludvig Uhlbors entré på Teater Terrier, som praktikant.
– Han och jag hade samma syn på det svenska teaterklimatet och vi ville syssla med samma saker, säger Anders Carlsson.
2006 kommer Uhlbors tillbaka till Malmö och skriver manus till föreställningen ”Den sista människans resa gjord obrukbar”. Fredrik Pålsson recenserade i Sydsvenskan: ”...deras kollegor juckar mot scenen iklädda amerikanska fotbollsdräkter. Jag lovordar ambitionen att utforska teaterns form och kritiskt granska teatern som maktmedel, men man kommer inte särskilt långt med det.”
– Här svalnade kritikernas känslor för den fina teatergruppen Teater Terrier, säger Anders Carlsson. Och kulturförvaltningen hörde av sig med försiktiga undringar: ska det utvecklas såhär?
Inom gruppen blev det tydligt att medlemmarna inte längre strävade mot samma mål. Under 2007 droppade de av en efter en.
– Vi rymdes inte konstnärligt under samma tak längre, säger Dennis Sandin.
– Vi hade alla förändrats under årens gång, säger Erik Olsson. Jag hade fått erbjudande från stadsteatern. Teater Terrier hade anslag till och med 2008. Det är klart att det var meningsskiljaktigheter.
Deras verksamhetsstöd från Malmö stad var då 830 000 kronor plus lokalen, vilket utgjorde två tredjedelar av stödet till de fria teatergrupperna i Malmö.
Med Anders Carlsson och Ludvig Uhlbors i spetsen gjorde Terrier sin sista föreställning, ”Best of Dallas”, som hade premiär i november 2007. JR Ewing ifrågasatte mansrollen genom att onanera på scen, utrustad med dildo och jätterumpa.
Akt 2: Skandal
I vilken Terrier blir Institutet, Anders Carlsson ordnar kurser i sadomasochism, Romarriket flyttar in på Norra Vallgatan och skandalerna tar fart.
På scen: Anders Carlsson, Institutets konstnärlige ledare. Ludvig Uhlbors, Institutets husdramatiker. Fredrik Pålsson, teaterkritiker på Sydsvenskan, som går till attack och attackeras. Anna Lyrevik, chef på Malmö kulturstöd, med bakgrund som frilansande dansare. Samt metafysisk närvaro av den franske dramatikern Antonin Artaud (18961948) med flera.
Ludvig Uhlbors och Anders Carlsson trivs inte på vanliga teatrar. Och det börjar blåsa vindar från Berlin i Malmö, som inspireras en teatertradition där franske dramatikern Antonin Artaud är ledstjärnan, med sina idéer om ”grymhetens teater”, som genom bland annat sadism vill kasta åskådarna in i händelsernas centrum.
Anders Carlsson anordnar workshops i sadomasochism och strippstångsdans och 28 februari spelas ”Romarriket föds i blod” för första och enda gången. En skådespelare blir nedsprutad med mjölk och hängs upp i taket – en åskådare försöker hjälpa henne loss men stoppas. Publiken uppehåller sig längs väggarna i ett helkaklat scenrum och den som vill köpa vin måste gå över scengolvet, bland piskor och fejk-sperma. Festen varar i fem timmar.
En som inte festade var Sydsvenskans teaterkritiker Fredrik Pålsson.
– Jag upplevde den första föreställningen som både grund och konventionell. Texten var ganska taskigt skriven, kanske onödigt raljerande. I den andra recensionen hyllade jag dem. I ”De galna orgiernas era” hade de ett tydligt koncept. Idén om att ska man ha orgier måste någon ordna dem. Publiken fick en del av det, att göra den här stora tårtan, timmars förberedelser. Som följdes av en koncentrerad extatisk scen som avslutades med att den nakne kejsaren hissades ner i tårtan för att kissa på den.
Föreställningarna var en publiksuccé men Anders Carlsson menar att serien om Romarriket blev totalt missförstådd.
– Det är ett problem att teaterkritikerna inte intresserar sig för samtida teaterkonst i ett internationellt perspektiv. Jag hade hoppats att kritikerna skulle ha en medlande och tolkande funktion. Men i stället har de kollektivt försvarat det gamla.
I sista föreställningen går de till motattack.
”Fredrik Pålsson, vad tycker vi om Fredrik Pålsson?”, skanderar Anders Carlsson, och läser upp stycken ur Fredrik Pålssons första recension.
– Visst tyckte jag att det var jobbigt att sitta där och höra dem prata om mig, säger Fredrik Pålsson. Men de gjorde ju bara samma sak som jag gjorde mot dem. Mest blev jag trött på att en recension jag skrivit får plats i en föreställning jag ska recensera. Är världen inte större än så?
Vad tyckte du om det du såg, sammantaget?
– Scenspråket var spännande med musiken och scenografin – och jag uppskattar att de ville utmana invanda föreställningar om vad scenkonst är. Samtidigt tycker jag inte att de konventioner de gör uppror mot är så dominerande, om vi ser till all scenkonst som produceras. För publiken tror jag att värdet avgörs av hur upplevelsen leder vidare till ens eget liv.
Ett par veckor in i april, när Malmös eget Romarrike står på toppen av sin festyra, kommer vändpunkten – ett meddelande från Malmös kulturnämnd. De har beslutat att frysa en tredjedel av Institutets verksamhetsstöd på grund av att de spelar för få föreställningar.
Akt 3: Teatern vs. makten
I vilken Institutet häcklar stans högsta kulturtjänstekvinna offentligt, skjuter skarpt och slår på de svaga.
På scen: Anna Lyrevik, kulturchef som mot sin vilja blir omslagsflicka för Institutets kampanj mot makten. Anders Carlsson, besegrad härskare. Ludvig Uhlbors, besegrad husdramatiker.
Den 28 april är det dags för femte och sista föreställningen: ”Allting går under civilisationens död!” Institutet tapetserar stan med affischer med Malmö kulturstöds chef Anna Lyreviks porträtt.
Ludvig Uhlbors: – Romarriket gick under på grund av barbarer utifrån. Vi tyckte att det var intressant att belysa Anna Lyrevik. Att exponera henne är att synliggöra makten inom kulturpolitiken. Det var inte personligt.
Anders Carlsson: – Man hinner alltid hisna inför sådana beslut. Men det var ju verkligt. Vad är det som hotar vårt Rom just nu? Det var likadant med katapultskjutningen.
Inför sista föreställningen har konstnären Linnea Carlsson byggt en fem meter lång katapult. I en bombastisk grande finale får publiken se när Anders Carlsson avfyrar ett skott genom en fönsterruta på Teatr Weimar.
Anders Carlsson: – Det var en konkret konstnärlig handling. Vi ville säga att våld föder våld. Den starkare hade slagit oss och då borde vi slå på någon svagare, en annan teater. Det hade varit tråkigt att dra av ett skott mot kommunhuset. Då hade vi varit rebeller.
I ett samtalsrum i Malmö kulturstöds lokaler i Mazettihuset berättar Anna Lyrevik hur det var att bli uthängd:
– Det är trist att de gjorde något som var olagligt, att de publicerade min bild utan att fråga mig. Det är klart att det kändes kränkande för mig som individ, även om kritiken riktades mot min yrkesroll.
Kort efter Romarrikets undergång beslutas att alla Malmös fria teatrar ska kunna ansöka om lokalerna på Norra Vallgatan. Hänger det ihop?
– Det är klart att jag inte kände mig glad där under några dagar. Men vi måste bedöma vad man gör och inte vem man är som person. De ska granska makten om de vill det. Men olagligt är inte kul, kränka individ är inte kul. Gå på min roll, det får vem som helst göra.
Akt 4: Finalen
I vilken Institutet slängs ut från Norra Vallgatan och flyttar in i en husvagn.
På scen: Anders Carlsson, hemlös konstnärlig ledare. Ludvig Uhlbors, hemlös dramatiker. Anna Lyrevik, fortfarande chef för Malmö kulturstöd. Matthias Thorbjörnsson, konstnärlig ledare på Teater InSite. Fredrik Pålsson, teaterkritiker.
Det är höst och det blåser i Malmös kulturliv. Anna Lyrevik och hennes kollegor har svettats över elva ansökningar.
Torsdagen den 13 november klubbas att Teater InSite och Teater Foratt ska få ta över lokalerna under en treårsperiod. Teaterfästets nya namn blir Bastionen.
InSites Matthias Thorbjörnsson är glad att ha fått en lokal men vill inte uttala sig om hur det känns att flytta in efter Institutet.
Vad tycker du om att frigrupperna måste konkurrera?
– Jag tycker inte att man ska se det som en tävling. Malmö stad tror på vår vision. Men börjar man styra vad vi ska göra, då lever vi i ett riktigt farligt klimat som jag inte vill jobba i. Det finns såna tendenser på andra ställen i landet, och i Danmark.
I Köpenhamn har teaterdirektören för Camp X, Mette Hvid Davidsen, avgått på grund av krav uppifrån på mer klassiskt scenbunden teater och mindre mångfald.
Men finns liknande symptom i Malmös kulturliv? En teater som vill göra något nytt ersätts av två mer traditionella grupper, som spelar fler föreställningar. Mångfalden blir mindre om Institutet försvinner.
Men är det så enkelt att kulturnämnden tycker att Institutet är för smalt? Att den inte förstår det nya och spännande?
– Jag hoppas att nämndens beslut inte beror på att man är rädd för det utmanande. Om det här är slutet för postdramatisk teater i Malmö vore det tragiskt, säger Fredrik Pålsson. Men problemet är att det finns för få scener för fria teatrar – att man måste välja mellan grupper och genrer. Men om Malmö är en bondhåla som inte förstår internationella strömningar – det vet vi inte förrän om fem år.
Ludvig Uhlbors tror att det är Institutets arbete som har skapat situationen och hotat etablissemangets identitet .
– I Teatersverige vill ingen ha ögonen på sig. Folk är rädda att förlora de bidrag de har. Vilken grupp som än får lokalerna på Norra Vallgatan blir konstnärlig gisslan: Gör inte som Institutet.
Anna Lyrevik har en annan syn.
– Institutet verkade spännande. Vi hade, och har, stort förtroende för Anders Carlsson. Men vi förväntade oss samma omfattning som Teater Terrier haft.
Anders Carlsson sitter i ett av rummen på Norra Vallgatan. Han förebereder sig för den teaterfestivalen Mit-demo.
Det har spekulerats i att Institutet kommer att tjäna på utanförskapet, att inte ha lokaler?
– Just nu har jag svårt att se fördelar med att lämna Norra Vallgatan. Jag ser stora problem med en halverad budget man tappar kompetens.
Vad ska ni göra nu?
– Ärligt talat, jag vet inte. Vi kommer att föra en nomadisk tillvaro. Vi letar efter ett kontor. Vårens projekt är att köpa en husvagn som Institutet kommer att utgå ifrån. Det blir en symbolisk handling.
Ridå

Institutet – så gick det till

Teater Terrier ombildades och bytte namn till Institutet. Institutet fick behålla lokalerna och verksamhetsstödet (1,4 miljoner inkl lokalen) – men fick veta att stödet skulle omprövas efter ett halvår.
Under våren spelades den omskrivna serien Romarrikets uppgång och fall.
I april fick Institutet neddraget verksamhetsstöd med 290 000 kronor – på grund av att de spelar för få föreställningar.
I maj kom beskedet att alla frigrupper kan ansöka om lokalerna på Norra Vallgatan.
13 november klubbades att Institutet skulle ut och InSite och Foratt in, vid årsskiftet.
10–14 december spelas de sista föreställningarna av Triptych on Essence Tomteland Lieland Ridflickeland.
Under helgen pågår den internationella teaterfestivalen Mitdemo på Institutet.
I dag lördag gör Mit-demo en intervention om brott på Triangeln. Klockan 11–14. Passa på!
Gå till toppen