Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Bakom kulisserna

Offentlig konst får nya dimensioner på Skissernas museums utställning, skriver Carolina Söderholm.

Några av GuiltyGuiltys fejkade löpsedlar.
Konst. Från plats till plats – nyförvärv och projekt. Skissernas museum, Lund. T o m 6.1 2009.
När Marie-Louise Ekmans gråtande Brons-Gösta skulle placeras i Malmö orsakade den hetsig debatt och hamnade mitt i en förödmjukande flyttkarusell. På liknande vis utlöste danska Kirsten Ortweds Raoul Wallenberg-monument i Stockholm en folkstorm – hur skulle dessa till synes formlösa bronsklumpar kunna göra rättvisa åt andra världskrigets förlorade hjälte?
Få företeelser i stadsrummet väcker så häftiga känslor som ny offentlig konst, och faktum är att den aldrig varit mer spännande. Så intensivt engagerad i sin samtid och omgivning, så full av sinnrika lösningar och oväntade grepp.
På Skissernas museums utställning ”Från plats till plats” visas ett urval offentliga konstprojekt från de senaste femtio åren, och det är en fascinerande exposé. Framför allt blir det tydligt vilken utveckling som har skett. Hur modernistiskt väggmåleri och figurativa skulpturer successivt ersatts med ett öppnare och mer experimentellt förhållningssätt till material och tekniker, och hur platsen kommit att spela en allt centralare roll.
Det handlar inte längre om att placera en naken bronskvinna på en stensockel, eller (åtminstone inte fullt så ofta) en abstrakt marmorkoloss på ett öppet torg. Snarare är det intressanta med dagens offentliga konst hur den aktivt knyter an till stadsmiljöns och arkitekturens specifika förutsättningar, men också hur den tänjer på gränserna mellan det permanenta och temporära, det officiella och inofficiella med graffiti, posters, videoinstallationer och ljud- och ljuskonst.
Konstnärsgruppen GuiltyGuilty frågar inte om lov när de tar gaturummet i anspråk. Med sina anonymt uppsatta löpsedlar, förvillande lika kvällstidningarnas original, ifrågasätter de det offentliga samtalets innehåll och nivå. Här drivs pseudonyheternas skandalrubriker in absurdum, men faktum är att bland de löpsedlar som täcker väggarna på Skissernas museum, är det inte helt lätt att skilja överdrift från verklighet. Så är de också alla ihopmonterade av faktiska rubriker, vars delar bara kombinerats på nya sätt.
Installationen säger en hel del om vår tids medieklimat, men blir också – åtminstone sedd så här i sin helhet – både lite tandlös och övertydlig i sitt ironiska grepp. Jag kan däremot tänka mig att idén fungerar avsevärt bättre när en enstaka blufflöpsedel smyger sig in bland de övriga på tobaksaffärens fasad.
Om det finns svårigheter med att göra den offentliga konsten rättvisa i mer traditionell utställningsmiljö, finns det även fördelar. Genom att följa skapelseprocessen i skisser, anteckningar och modeller får det färdiga verket fler och djupare dimensioner.
Det gäller till exempel Anna Nordenskiölds ganska stillsamma målningar för Värmlands tingsrätt. För mig växer de betydligt när jag tar del av hennes tankar kring uttryck och motiv, samtidigt som de tydligt förankras i domstolens speciella atmosfär. Dessa drömskt grådisiga vyer av flygplan, skogslandskap eller båtar på ett stilla hav tar fasta på den känsla av utsatthet och längtan bort som människor ofta upplever inför rättsprocessens pressade situation.
Mycket har hänt sedan Atti Johansson på 1970-talet målade sina färgstarka muralmålningar med politiskt budskap, en svensk pionjär inom genren, starkt engagerad i kvinno- och miljöfrågor. Men viljan att dra in omvärlden och samtiden i den offentliga konsten finns kvar. Eva Kochs storskaliga videoinstallation för Södertörns högskola visar folkmassor i rörelse i Bombay, Hongkong och Jerusalem, och placerar betraktaren mitt i en myllrande global värld.
”Från plats till plats” är en sympatiskt spretig utställning, som rymmer allt från årets spektakulära betongpaviljong vid Kivik Art Centre till avväpnande gosedjursskulpturer, skapade i samarbete med skolbarn. För mig är dock dess starkaste kvalitet möjligheten att kika in bakom kulisserna och följa hur tankar och idéer tar form. Jag skulle önska att den processen oftare gick att ta del av också i konstverkets slutliga miljö. Med fler genomarbetade pedagogiska presentationer är jag övertygad om att nyfikenheten och toleransen skulle öka för en djärvare offentlig konst.
CAROLINA SÖDERHOLM
konstvetare och kritiker
Gå till toppen