Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Rachel Getting Married

”Rachel Getting Married” är en välkommen påminnelse om att film kan handla om vuxna personer som har en förvillande likhet med människor i det verkliga livet, skriver Jan Aghed.

OriginalTitle: Rachel Getting Married. Genre: Drama. DirectedBy: Jonathan Demme. Actors: Anne Hathaway, Rosemarie DeWitt, Bill Irwin, Debra Winger, Tunde Adebimpe. Country: USA. PublishYear: 2008.
Jonathan Demmes första spelfilm på fem år, efter en serie dokumentärer, beskriver de sammanflätade relationerna – till stor del dysfunktionella och neurotiska – mellan deltagare och gäster som samlats till bröllopsfestligheter i brudens föräldrahem på landet i Connecticut.
Det är en hektisk, ganska kaotisk affär, där det visserligen är Rachel (Rosemarie DeWitt) som ämnar gifta sig, med en ung svart man som är klassisk yrkesmusiker, men där i stället hennes syster Kym (Anne Hathaway) ser till att hamna i fokus för intresset.
Hon är före detta knarkare, för första gången på länge ute i friheten på ett dygns permis från en avvänjningsklinik. I en överlag toppklassig ensemble utmärker sig Hathaway för sin studie av en invärtes sårig ung kvinna, fylld av skuldkänslor för en familjetragedi i det förflutna, självupptagen, frustrerad, sarkastisk, destruktiv och med ett akut behov av att stå i centrum för andras uppmärksamhet.
På det hela taget en typ av vandrande tidsinställd bomb som alla de övriga i ett medelklasslandskap överbefolkat av individer med nerverna utanpå huden hoppas ska låta bli att brisera innan själva vigselceremonin är över och brudparet hunnit sätta sig i säkerhet.
Bra manus, skrivet av regissören Sidney Lumets dotter, en tät, engagerande intrig och begåvade skådespelare, av vilka somliga – det är filmens svaghet – borde getts mer utrymme för att utveckla och nyansera sina rollkaraktärer. Dit hör Debra Winger, som spelar Rachels och Kyms frånskilda mor.
Det är en skön kick bara att återse Winger, som inte på åratal förgyllt amerikansk spelfilm med sin närvaro och unika intensitet. Men frånsett en kort, i och för sig starkt spelad, ömsesidigt paradoxalt våldsam och kärleksfull konfrontation med familjens svarta får, alltså Kym, är hon tyvärr bara med i marginalen.
I eftertexterna avtackar Demme den bortgångne regissören Robert Altman, som var en god vän men även i hög grad en mentor. Altmans ”Oh, vilket bröllop!”, (1978) har liknande motiv och teman, men i societetsinramning.
Demmes tack gäller snarast den inspiration han hämtat från Altmans karakteristiska formspråk: förkärleken för naturalistiskt ensemblespel i långa, oklippta tagningar som ställer höga krav på skådespelarna och överhuvudtaget för en fritt utforskande, lös, oförutsägbar bildstil, där en steadycam-kamera växlar mellan intim följsamhet och snabba dykningar rätt in i karaktärsvimlet från oväntade vinklar.
Med sina – om också ibland lite otillräckligt fördjupade – karaktärsporträtt, sin nästan dokumentära känsla, sina ovanliga, dominerande kvinnoroller och med en dramatik präglad av insiktsfull psykologi och humor plus en slående brist på muslimska terrorister, amerikanska marinsoldater, CIA-agenter, ninjor, maffiagangsters och självmordsbombare är ”Rachel Getting Married” en välkommen påminnelse om att film kan handla om vuxna personer, som med sina smärtsamma minnen och sina emotionella och psykiska problem har en förvillande likhet med människor som vi ser omkring oss i det verkliga livet.
Gå till toppen