Sedo Sebe. Byn Sedo Sebe i östra Senegal har bestämt sig: Vi slutar med könsstympning av flickor. Och med barnäktenskap. I en stolt och festlig deklaration som samlade ett par tusen personer manifesterades beslutet en het dag i november.

– Vi är stolta idag i Sedo Sebe. Vi kvinnor har visat att vi vill och att vi kan ändra saker, för nu har vi gjort det, säger Awa Sarr, 38-årig trebarnsmor och änka.

Seynebou Thiogane nickar instämmande. Både Awa och Seynebou är lite ovanliga, för de vågade tidigt säga ifrån när det gällde könsstympning, vilket inte alls var lätt förut.

Även om många sedan länge insett att stympning skadar flickorna både fysiskt och psykiskt och leder till stora faror för dem senare i livet som barnaföders­kor, så levde traditionen tills nyligen stark. Det var något alla gjorde.

– Jag flyttade som ung till en stad vid kusten, berättar Seynebou, som är 39 år och har sex barn.

– Där märkte jag att omskärelse inte alls är något som alla gör. Så när jag fick en dotter bestämde jag att hon inte skulle göra det.

Men det blev tufft för Seynebou när hon med sin familj och den då femåriga dottern flyttade tillbaka till Sedo Sebe. Byn ligger i Foutaregionen, i det senegalesiska inlandets mitt emot gränsen till Mauretanien. Fouta präglas av stark traditionsbundenhet och en spridd misstänksamhet mot idéer utifrån. Den stora folkgruppen här är pular, där könsstympning av flickor är vanlig. Just Sedo Sebe befolkas av wolof, och bland wolof brukar inte flickorna könsstympas. Men eftersom wolofbefolkningen är i minoritet här har wolofbyarna anammat traditionen.

Seynebous mamma och kvinnorna i byn blev upprörda när Seynebou sade att dottern inte skulle omskäras. Men Seynebou stod på sig, fast de andra kvinnorna och även hennes mor slutade tala med henne ett tag.

Awa Sarrs berättelse är lite omvänd. Hon är uppvuxen vid kusten och flyttade till Sedo Sebe senare. Hon är därför inte könsstympad, något hon är mycket nöjd med. Numera.

– Men när jag var tolv år var jag på besök hos min faster. Där träffade jag alla de andra flickorna från släkten och när vi tvättade oss tillsammans retade de mig och ropade: ”Va! Har du inte gjort det?”

– Det var jättejobbigt. Då ville jag också göra det. Jag skämdes för att jag var annorlunda.

För, som Awa säger: Alla vill göra som de andra gör. Man vill inte vara ensam.

Så Awa kände sig tvingad att låta könsstympa sin dotter.

Men det var svårt, säger hon. När omskärerskan kom till byn och mödrarna samlats med sina småflickor, några månader gamla spädbarn, var hon väldigt stressad.

– Jag bad omskärerskan skära bara pyttelite, säger hon och gör en min.

I dag är allt förändrat i Sedo Sebe. Efter bara några år håller det ”som alla gör” på att vändas i sin motsats: De som vill hålla kvar traditionen är i minoritet. Den 11 november i år gjorde byn tillsammans med 74 andra byar den stora deklarationen där det nya blev allmän norm och ny tradition.

Awa och Seynebou är mycket nöjda med byns beslut. Det togs efter att hela Sedo Sebe, unga, gamla, män och kvinnor, följt organisationen Tostans tvååriga utbildning i mänskliga rättigheter. Det är alltså ingen kvinnokurs. Och könsstympning är inte heller något som männen driver på, förklarar Awa och Seynebou.

– Inte alls! Det är kvinnorna som upprätthåller traditionerna. Jag vet många män som blivit arga när de hört att deras fru låtit omskära dottern, säger Awa.

Men varför driver kvinnor på en tradition som är plågsam och farlig för just dem?

Awa och Seynebou slår ut med händerna i en vet inte-gest. Mamma gjorde det, farmor och mormor gjorde det, alla gjorde det. Det var nödvändigt för att bli gift.

Kursen hålls på det lokala språket och undervisar om mänskliga rättigheter, demokrati, konfliktlösning, hygien och hälsa. Läskunnighet samt enklare företagsekonomi ingår också. Målet är att ge befolkningen redskap för att skapa den förändring de själva vill ha. Att sluta med könsstympning finns inte i programmet. Det kom som en spontan följd, första gången 1997 i byn Malicounda Bambara. Byn bestämde helt enkelt att lägga ned de hälsovådliga traditionerna könsstympning, barnäktenskap och tvångsäktenskap, och uttalade beslutet i en stor gemensam deklaration. Nu har 3 373 byar gjort samma sak.

Genom att man lär sig att alla har rätt till god hälsa och alla deltar i diskussionerna följer beslutet oftast logiskt, liksom att flic­kor får gå i skolan eftersom alla människor har rätt till utbildning enligt de mänskliga rättigheterna. Kunskap om hälsa och hygien leder till att man numera bättre vet hur man skyddar sig mot sjukdomar som diarré, malaria och hiv.

Tostan, som betyder genombrott eller egentligen äggkläckning på wolofspråket, startades av amerikanskan Molly Melching 1991. Tillsammans med senegaleser utvecklade hon ett utbildningsprogram för landsbygdsbefolkningen. Unicef har varit den stora bidragsgivaren, men även privata sponsorer och svenska Sida har gett stora stöd.

Upplägget med deltagaraktivitet och diskussioner leder till att även kvinnor kommer till tals. Enligt traditionen har kvinnor en mycket underordnad ställning, i Sedo Sebe såväl som i hela Senegal och i omgivande länder. Kursen har gett kvinnor och unga en del i beslutsfattandet. Det är en stor förändring.

En ung man bekräftar det omvälvande i det.

– En viktig sak jag lärt mig av Tostan är att flickor och kvinnor också har åsikter och måste få uttrycka dem. Det förstod jag faktiskt inte förut, säger Mbacké Diop, 19 år.

– Det viktigaste inför framtiden nu är att alla vi unga, flickor också, får bra utbildning, säger Athiva Ndow, 20 år.

Så har det inte varit. Flickor brukar börja skolan, men slutar tidigt för de behövs i hushållet och har blivit gifta tidigt, inte sällan som 12-åringar. I Senegal är 70 procent av befolkningen analfabeter, men 80 procent av kvinnorna.

Vad som händer när Tostan lämnat byn är upp till byborna själva. På ytan har inget revolutionerande hänt förutom den stolta deklarationen. De lever i stor fattigdom och är beroende av fortsatt bistånd utifrån. Beslutet att sluta med könsstympning kan komma att ifrågasättas av konservativa röster som finns kvar.

Det som kanske ger bättre möjligheter är de att organiserat sig demokratiskt på basnivå och lärt sig problemlösningsmetoder. Dessutom vet kvinnorna nu att de har samma rättigheter som män och de är med i besluten.

– Ja, förut sade inte kvinnorna något, men nu säger alla vad de tycker. Förut sade männen ”Äh, ni är kvinnor, ni kan inte göra något”. Nu har vi visat att vi kan det, säger Awa Sarr.

Frivilligorganisationen startades 1991 och uppbär stöd från Unicef, Sida och privata donatorer. Tostan är baserat i Senegal men har verksamhet i en rad andra, främst västafrikanska, länder. Grundare och verksamhetschef är Molly Melching. www.tostan.org och www.tostan.se.

Grundverksamheten är en trettio månaders informell utbildning på lokala språk om mänskliga rättigheter, demokrati och problemlösning, hygien och hälsa samt läs- och skrivkunnighet, matematik, enklare företagsekonomi och odling.

Kvinnlig könsstympning är förbjudet enligt lag i Senegal sedan 1999, men förekommer i vissa områden av landet till 80–90 procent. Senegals regering har nyligen beslutat att göra Tostan­metoden till nationell metod för att till år 2015 helt ha utrotat könsstympningspraktiken i landet.

Fyra små Anna Lindh

Under början av 2000-talet stödde Sida ett Tostanprojekt med fyrtio byar. Folk hörde talas om Sveriges utrikesminister som en person som engagerade sig för de mänskliga rättigheterna, inte minst kvinnors och barns.

När Anna Lindh mördades upprörde det människorna. Direkt efter mordet döptes fyra nyfödda flickor till Anna Lindh, som en hedersbetygelse. Något senare bildades på lokalt initiativ i byn Sedo Abbas föreningen Association Anna Lindh, vars mål är att verka för de mänskliga rättigheterna. Föreningen har medlemmar i 33 byar och är mycket aktiv.