Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Arkiv: När marken skälver

Per Svensson om en jordbävning med trivselfaktor.

Jordbävningsskada: pepparkakskyrkan klarade inte skalvet.
Denna text publicerades år 2008.
Det började som en skakning vid nedre sänggaveln. Och så mycket mer blev det inte.
Rapporter om jordbävningens effekter strömmar in. En pepparkakskyrka krossades, en julgranskula gungade oroväckande i en tv-studio, någon vittnar om att hon eller han först trodde att katten kräkts i sängen.
Inte direkt i nivå med Grevinnan Spastaras död:
”Gud – Ack! rädda mig – Hur jag förskräckes! / Hemsk af nattens djup jag betäckes./ Det blixtrar – hvad gnistror de spritta, de spraka:/ Hväsande svafvelregn störta sig ner, / Darrande jordens inelfvor braka; / Des grundvalar skaka.”
Horace Engdahl har, om jag minns rätt, beskrivit skalden Bengt Lidner som en upphetsad katastrofreporter i direktsändning. Lidners dikt var inspirerad av jordskalven i Messina 1783. Han hade visserligen inte varit där själv, men väl läst en tidningsnotis och hade som alla goda reportrar livlig föreställningsförmåga.
Jordbävningen i Skåne den 16 december 2008 lär knappast ge upphov till sublima skaldestycken. Den kommer snarare att leva vidare som en av många gamla prydnader i lådan med julsaker, en oftast bortglömd men då och då framplockad förevändning för mysig nostalgi. Kommer ni ihåg? Hela sängen gungade! Kalle sov som en julgris, missade alltihop.
Suget efter sådana på en och samma gång spännande och trygghetsskapade gemensamma upplevelser är stort. Medieindustrin lever på det. Rusningen till nyhetssajternas kommentarspalter i går vittnar om dess kraft. Alla vill vi berätta för varandra. Det dånade i hela huset. Jag trodde att det var en långtradare eller ett godståg eller en sopbil körd av en sadist_¿
Ungefär så lät det för övrigt redan för 250 år sedan. Strax efter midnatt den 22 december 1759 skakades södra Sverige av ett svårt jordskalv som varade i flera minuter. Ingen kom dock till skada. Vetenskapsakademien antecknade i sina handlingar att skalvet hade givit sig tillkänna ”såsom då en myckenhet vagnar hastigt köra förbi på en stengata”.
Om detta kan man läsa i idéhistorikern Gunnar Brobergs innehållsrika och tänkvärda essäbok ”Tsunamin i Lissabon. Jordbävningen den 1 november 1755, i epicentrum och i svensk periferi” (Atlantis). Den gavs ut 2005, mot bakgrund av den oerhörda tsunamikatastrofen i Sydostasien julen 2004. Sverige, vars modernistiska kultur rymmer en starkt idylliserande syn på naturen – alltid löfte, nästan aldrig hot – tvingades smärtsamt och naket erfara att i en globaliserad värld är också naturkatastroferna gränslösa.
Gunnar Broberg påminner i sin bok om hur den stora jordbävningen i Lissabon 1755 förändrade européernas sätt att se på sig själva och omvärlden. (Voltaires roman ”Candide” brukar lyftas fram som den klassiska gestaltningen av detta paradigmskifte). Tron på Guds försyn fick sig en knäck. Människan blev ensammare, men kanske också myndigare.
Men Broberg visar samtidigt att idén om naturkatastrofer som meningsbärare, som budskap från högre ort, ändå levde vidare (och fortfarande gör det). Naturen kunde uppfattas som Guds egen loggbok i vilken han registrerade sina humörsvängningar. När Gud var missnöjd med människan lät han åskviggarna ljunga och marken skälva.
I dag är det snarare Naturen själv som kräver lydnad och underkastelse, som har ”feber” eller gråter över överdriven konsumtion av handväskor och bostadslån. Återstår dock att se om också gårdagens trivselskalv trots allt kan förvandlas till klappret från de apokalyptiska ryttarna. Inte väl?
Gå till toppen