Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Svart på vitt om Tio Fotografer

Per Lindström speglar gruppen Tio Fotografer i en diger volym. Peter Cornell har tittat, läst och funnit tio individer som fångat samma tidsanda.

Svart på vitt om Tio Fotografer

Author: Per Lindström. Publisher: Historiska Media. PublishYear: 2008.
Övre raden från vänster: "Flykten från Seoul, Korea" av Hans Malmberg, 1950, "Salvador Dalí" av Harry Dittmer, 1953, "Peru" av Sven Gillsäter, 1970. Undre raden från vänster: "Basisten" av Georg Oddner, 1957, "Paris 1948¿1958" av Tore Johnson, "Carl Sandburg" av Hans Hammarsköld, 1959.
Tio unga fotografer i kostym, blazer och slips, alla herrar. Så såg det ut 1958; sedan dess har det hänt en hel del både inom fotografi och jämlikhet.
Att vara reportagefotograf var på den tiden ett modernt machojobb med resor till alla världens hörn. Typiskt nog konstituerade sig gruppen på Bromma Flygplats. Där fanns flera namnförslag på vad man skulle kalla sig inför utställningen ”Fotokonst 58” på Lunds Konsthall samma år: Proffs, Swedes, Faktum, Kassett, Argo, Kvadrat och många fler. Det blev till slut Tio Fotografer. På en gång kollektiv och individer.
Så har också Per Lindström lagt upp sin bok ”Svart på vitt om Tio Fotografer”; en diger samlingsvolym baserad på tio enskilda biografier: avspänt berättade, myllrande, anekdotiska, ibland pratiga men oftast givande.
De tio unga männen var vänner men avstod från ett gemensamt estetiskt program. Där skiljer de sig från motsvarande konstnärsgrupperingar som brukar lansera sig med ett högljutt manifest: allt som gjorts före oss är kasst! Tio Fotografer har en mer pragmatisk hållning, mer av en ekonomisk förening än en estetisk/ideologisk, ja, medlemmarna var nog inte ens överens om att det var konst de ägnade sig åt.
Men framför allt var det en skicklig marknadsföring som bör ha gjort konkurrenterna gröna av avund. Bulletiner producerades och den snygga loggan av Lennart Olsson blev snart känd, bland annat genom ett julkort där de tio tågar på rad i snön som sandwichmen, var och en med gruppens logga.
Om de moderna konstnärerna ofta var specialiserade inom ett revir, så satte Tio Fotografer en ära i att arbeta över genregränserna: ena dagen reportage i Afrika, andra dagen reklam, ena dagen författarporträtt, den andra modefoto eller industrireportage. Det var bilder gjorda för att brukas i en tid då tv ännu inte hade slagit ut de stora bildtidningarna. Världen var alldeles för spännande för att man skulle ägna sig åt ”ren fotografi” som målarna i ateljéns elfenbenstorn ägnade sig åt ”rent måleri.”
Georg Oddner kajkade omkring i ett Sovjet som knappt öppnats för turister, i indianernas Peru eller Francotidens Spanien. Hans Malmberg fotograferade från fronten i Koreakriget med risk för eget liv, Rune Hassner bevittnade Ungernrevolten och reste i Afrika och Maos Kina.
Och påfallande många hade redan tidigare sammanstrålat i Paris, under några romantiska och fattiga hundår, med den bohemiske Tore Johnson, son till Eyvind, i centrum. Paris representerade en konstnärlig pretention i fotografin, som – även om de tio inte pratade så mycket om den – ändå är själva andningen i deras verk. För mig är den särskilt märkbar hos Georg Oddner och Sten Didrik Bellander; båda har en sinnlig följsamhet, ett säreget inre drömmeri som befruktar den yttre världen.
Men det har alltså hänt en hel del sedan gruppfotot av de unga männen 1958. En rad framträdande kvinnliga konstnärer har numera gjort fotografiet till sitt medium: Cindy Sherman, Francesca Woodman, Annika von Hausswolff och Miriam Bäckström. Samtidigt har det postmoderna tänkandet och syndafallet berövat fotografiet dess oskuld. Mediet tas inte längre för givet utan undersöks, kritiseras, analyseras och beläggs med misstanke: det, förlåt uttrycket, dekonstrueras – precis som måleriet. Den nya fotografin ifrågasätter invanda föreställningar om troskyldig äkthet, naturlighet, spontanitet och dokumentärfotografiets sanning.
Från den utsiktspunkten kan vi urskilja draget av schema, konstruktion och konvention också hos Tio Fotografer. Dramaturgin utgår från myten om det fångade ögonblicket: det kan vara en regnig gata i ett lite sjabbigt Paris, ett anekdotiskt sammanträffande, som utkristalliserar sig i något på en gång stoiskt och hjärtknipande.
Deras bildvärld speglar också tidens förväntningar hos deras publik och uppdragsgivare, antingen det är den mer spektakulära bildtidningen Se eller den folkhemsprogressiva humanismen i tidningen Vi. Ett sådant postumt perspektiv formuleras aldrig i Per Lindströms text men ger underförstått relief åt Tio Fotografer. Det förminskar inte på något sätt deras storhet; de rörde sig helt enkelt, på gott och ont, inom sin tids horisont.
PETER CORNELL
konstkritiker
Gå till toppen