Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Sadism på scenen

Gottar sig nobelpristagaren Elfriede Jelinek i förintelsens fasor när hon gång på gång använder nazismen som tema i sina verk? Margareta Flygt undrar efter teaterbesöket i München.

Från "Rechnitz (Der Würgeengel)" på Münchner Kammerspiele. Foto: Arno Declair
Elfriede Jelinek har gjort det igen. I sin senaste pjäs "Rechnitz (Der Würgeengel)", "Rechnitz (mordängeln)", som nu spelas på Münchner Kammerspiele i regi av Jossi Wieler, beskrivs vad som hände en kväll i mars 1945 på slottet i Rechnitz vid österrikiska-ungerska gränsen. Jelinek har tagit en verklig händelse, klätt den i sin suggestiva språkdräkt och skrivit en pjäs som verkar så tillskruvad och pervers att man helst vill tro att det bara är sjuka fantasier.
Verkligheten överträffar även Jelineks värsta mardrömmar.
Den unga grevinnan Margit von Batthyány, ett barnbarn till industrimagnaten Thyssen, hade bjudit in höga SS- och Gestapoofficerare till en sista fest innan Röda armén ryckte närmare. Grevinnan arrangerade först en orgiastisk tillställning, kvällens höjdpunkt var sedan en regelrätt avrättning av närmare 200 judiska tvångsarbetare. Innan de sköts, misshandlades och förödmjukades de, som ett slags makaber underhållning för gästerna. Grevinnan sägs ha skurit huvudet av en av de mördade, satt det på en påle och burit hem den som en jakttrofé, likt de hjortkronor som hängde i salongerna.
Jelineks text vill krypa gärningsmännen under huden, för att försöka förstå hur detta kunde ske. Vilken handling är värst – den som sker på order, eller den som görs av ren sadism för nöjes skull?
Äcklet gestaltas på scenen, skådespelarna bär snart bara underkläder - frossande, juckande och skrattande. Det påminner om en klump daggmaskar som oberäkneligt slingrar sig, vars språk vindlar i cirklar och brer ut sig som en associationsmatta.
Det är även vass kritik mot vår tids minnesarbete av Holocaust. En rollfigur utbrister: ”Jag vet ju, att de är som hypnotiserade av denna förskräckliga tid, de är inte intresserade av något annat, och när de stirrar på det fruktansvärda detta land förbrutit, görs Tyskland åter till världens medelpunkt”.
Gör inte Jelinek själv likadant, när hon gång på gång använder nazismen som tema i sina verk? Vad ger det oss att en kväll se en grupp sadister, så långt ifrån de flestas föreställningsvärld? Lär man sig något, förfasas man eller är det så att vi njuter av att se iscensatt sadism? Blottlägger teatern bara vår egen voyeurism?
Vi berörs alltid mer av det som ligger oss geografiskt nära – nazismen personifierar det onda och ligger ändå på betryggande avstånd i tid. Skulle teaterpubliken och författaren bry sig lika mycket om massvåldtäkterna i Kongo, folkmorden i Darfur? Platser där brott fortfarande kan förhindras.
Pjäsens titel anspelar på Luis Buñuels film med samma namn, om en fest där alla vill gå hem men tvingas stanna kvar på grund av en osynlig kraft i hallen.
Men ville någon lämna Rechnitz? Engagerar vi oss verkligen för fred i dag? Elfriede Jelinek för oss åter till våra mörkaste sidor, vi konfronteras med dem, för inse vårt mänskliga arv att kunna bli monster.
Grevinnan själv levde gott på sitt schweiziska stuteri fram till 1989. Den vetskapen äcklar mer än mycket på scenen.
Margareta Flygt
frilansskribent och lektör
Gå till toppen