Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

"Inga tabletter kan ge en livsglädjen tillbaka"

Varje år får närmare 2 000 svenskar sin tillvaro och sina livsvillkor radikalt begränsade. I en serie artiklar berättar Sydsvenskan om tvångs-psykiatrisk vård.

LUND. I elva år har Emma åkt in och ut från psykiatrisk tvångsvård. Hon har bältats, tvångsmedicinerats och fråntagits rätten till permission och att använda sin mobiltelefon.
Själv säger hon sig ha varit beredd att ta emot vård frivilligt.
Porten flyger upp och 40-åriga Emma far ut. Vi har stämt träff men det kan inte bli någon pratstund. I vart fall inte just nu. Hon har precis pratat med avdelningen och måste dit, nu.
– Annars säger de att jag är manisk och de låser in mig. Jag är på tvångsvård nu, men har permission. Jag måste göra som de säger. Ring mig sen.
Lite senare samma dag får vi åter kontakt med Emma. Det blir vårt första samtal med henne. Under några veckor framåt träffar vi henne vid olika tillfällen. Hon vill gärna berätta om sina elva år som patient inom psykiatrin. Men hon vill absolut vara anonym, säger hon. Skälen är flera. Bland annat att hon inte vill att hennes läkare ska få veta att hon pratar med journalister. Det kan vändas emot henne, säger hon.
”Senast de tog in mig var i augusti. Jag ringde min läkare på öppenvården, det är meningen att jag ska göra det ibland. Jag berättade att jag skulle träffa mina barn dagen efter. Jag hade inte träffat dem på länge och var så glad och förväntansfull, lite uppjagad för att hinna städa och göra fint tills de skulle komma.
Läkaren tyckte att jag lät uppskruvad. Hon sa att jag skulle ta en Zyprexa (neuroleptika) och ringa tillbaks nästa dag. Det gjorde jag. Nästa dag tyckte hon att jag fortfarande lät uppskruvad. Fast jag kan inte hålla med om det, jag var förväntansfull och extra energisk. Hon sa att jag skulle ta en tablett till. För att varva ner. Om en läkare säger att jag ska ta medicin är det bara att göra det, så jag gjorde som hon sa, mitt dumma fån.
Jag vill inte ta neuroleptika och det har jag sagt massor av gånger. Man blir helt knäpp av den medicinen, okoncentrerad och ologisk, tänker en halv tanke och förlorar fokus. Min läkare lovade komma förbi med en annan medicin. När hon kom ville hon att jag skulle åka till Sankt Lars. Jag sa ok, bara jag slapp bli inlåst, jag ville ju träffa mina barn.
På Sankt Lars tog en annan läkare över och skrev vårdintyg. Jag blev helt stirrig. Allt var ju planerat för barnen. Nu var jag tvungen att fixa någon annan som kunde möta dem vid tåget. Och så fick jag ändå inte träffa dem.”
Emma vill inte att vi ska komma hem till henne. Det är för stökigt där. Hon skäms över sitt hem, över alla kassarna och tidningshögarna och röran. När Emma är deprimerad orkar hon inte städa, knappt äta eller gå ut.
Istället träffas vi på ett kafé. Sist vi sågs var hon stridbar, nästan triumferande. Då skulle hon skaffa jobb och ett nytt liv. Nu är blicken jagad och uppgiven.
”Det var när jag och min pojkvän började bråka som jag blev tvångsintagen allra första gången. Vi var på semester i Grekland och missade vårt plan hem till Sverige på grund av vårt gräl. Vi tog oss till svenska konsulatet för att be om hjälp, och något i mitt beteende fick personalen att kontakta en läkare. Jag fick flyga hem med SOS International och sedan blev det ambulans direkt till Sankt Lars.
Där träffade jag en läkare. Efter en stund sa han; ’nu blir det tvångsvård’. Jag fattade inte att de kunde göra så. Jag ringde polisen, ja, alltså för att jag blivit inlåst mot min vilja. Jag trodde de kunde hjälpa mig, men de bara skrattade åt mig.
Jag hade inte haft kontakt med psykvården förut. Då viss­te jag inte ens vad ett vårdintyg var. Jag har läst nittio poäng juridik och kände till lagen om tvångsvård, så juridiskt förstod jag – men inte hur det kunde gälla mig. Att jag kunde bli inlåst och inte ha någon möjlighet att påverka, inte ha någon makt över mitt eget liv.”
Jag låg nog inne två–tre månader. Fick massor med mediciner. Blev som en zombie. Till slut rymde jag. Stack till Malmöfestivalen och hade kul. Jag höll mig borta kanske en hel vecka och när jag kom tillbaka blev jag utskriven.
En läkare sa att ’om du klarat dig själv ute en vecka utan mediciner så behöver du ju inte den här vården’.”
Egentligen började det redan innan Emma reste till Grekland. Hon var ensamstående med tre barn, läste juridik och jobbade samtidigt. Hon säger att hon var prestationsinriktad och sönderstressad och att hon till slut fick svåra ätstörningar. En läkare gav henne antidepressiv medicin, som hjälpte mot ätstörningarna.
Efter ett par månader blev hon ”lite manisk och psykotisk”. Hon skyller på medicinen. Sedan dess har Emma blivit tvångsintagen flera gånger.
Hon har svårt att förklara hur det känns att vara inlåst. Någon annan som bestämmer allt. Om man får gå ut en halvtimme eller inte, hämta saker i lägenheten, ringa med mobiltelefonen. Frustrerande. Ofta svårt att förstå hur de som bestämmer fattar sina beslut.
”Det värsta är de här jävla medicinerna. Man blir sjuk på riktigt av dem. När jag är inlagd får jag hur mycket mediciner som helst, man blir som en zombie.
Jag får jättemycket biverkningar, men på sjukhuset tycker de att jag överdriver. När jag får neuroleptika kan jag inte läsa. Efter fem minuter är koncentrationen slut. Det kryper i benen. Jag kan inte sitta still. Får jag besök är jag fokuserad en kort stund, sen måste jag röra på mig, blir som en idiot, bara rusar runt, kan inte hålla en vettig tanke i huvudet.
När de sätter ut neuroleptikan blir jag deprimerad. Då får jag antidepressiva igen. Det tar alltid några veckor innan de börjar fungera. Den tiden är jobbig. Då hinner jag deppa ner mig igen.”
Emmas mamma Cecylia drar en liten resväska på hjul efter sig. Den är tung av urklipp, domar, utskrifter, journaler och anteckningar. Allt rör Emma. Det finns inte ett vårdbeslut under de senaste tre fyra åren som inte Cecylia har överklagat till länsrätt, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd och kammarrätt. Ibland flera gånger om.
Cecylia säger att läkarna förgiftat hennes dotter med alla mediciner. Att de experimenterar med Emma så att hon blir sjuk. Emma håller inte med. Några gånger börjar hon skrika åt sin mamma. ”Du kommer och håller på som en jävla manisk själv.”
Till oss säger hon: ”Hon kom till en rättegång och förde sånt liv att hon blev utvisad ur rummet.”
Cecylia teaterviskar, mellan Emmas utbrott: ”Det är inte så hon är egentligen. Det är medicinerna som gör henne sån.”
”Jag vet att jag är sjuk. Och att jag behöver mediciner. Ibland får jag fruktansvärd ångest. Den river och sliter i mig. Då blir jag helt apatisk. Kan sitta hemma i min soffa i flera dagar utan att kunna ta mig för något. I sådana lägen är det skönt att få komma på avdelning. Men det är skillnad när de tvingar in mig. Då handlar allt om att ta sig ut igen.
Det känns ofta som att de tar in mig för säkerhets skull. Förebyggande när de tror att jag ska bli manisk. Som jag ser det har de aldrig kunnat belägga att jag utgör fara för andra. Inte för mig själv heller. Det känns mer som att de använder tvångsvården som ett maktmedel. Att om jag inte gör som de säger så tar de in mig. En gång låg det en lapp innanför brevlådan där hemma att jag skulle meddela mig till avdelningen före klockan 14 den dagen annars skulle de utfärda ett vårdintyg och ta in mig.”
Emma hamnar i ett vakuum. Hon tar inte längre neuroleptika som när hon tvångsvårdades. De antidepressiva hon äter har inte börjat verka. Den ångestdämpande medicinen gör henne sänkt. Hon bokar av våra träffar flera gånger. Ringer i god tid i förväg, förklarar sig, ursäktar sig. Med släpig röst: ”ångesten river i mig, jag orkar inte ens gå utanför dörren, fast jag vet att det vore det bästa”, säger hon.
Efter en vecka vänder det. Hon vill gärna ses. Emma ska till biblioteket och träffa sin stödperson. Hon pratar oavbrutet i nästan två timmar, andas knappt mellan orden, associationerna far hit och dit.
Innan vi skiljs den dagen säger hon: ”Om min läkare hade sett mig nu hade hon sytt in mig direkt.”
”När jag blir utsläppt kommer jag ut till ingenting. Det blir som en ond cirkel. Antingen är jag inlagd och tvångsmedicineras, eller så är jag ute och då snurrar jag lätt till det. Jag har kontakt med min läkare inom öppenvården när jag är ute. Hon är empatisk, bra på alla sätt. Men hon uppfattar mig som väldigt skör. När jag själv säger att jag vill ta itu med saker, då pushar och coachar hon inte utan säger istället att jag ska dra ner på farten.
När någon som är läkare säger att man är skör och sjuk, då tänker man att de är ju läkare och så tror man på dem. Och då är det lätt att bara låta tiden gå. Det händer ingenting. Ibland behöver man en spark därbak. Hade jag haft någon som stöttat mig mer så hade jag kanske kunnat komma tillbaka till ett hyfsat vardagsliv, kunna jobba och fungera rätt så bra.
Som det är nu har jag inget att vara nöjd med. Jag sitter hemma och känner mig värdelös. Jag kan inget. Blev inte klar med min juristutbildning, tar inte hand om mina barn. Jag är bara till besvär, det enda jag duger till är att andra kan titta på mitt öde och känna sig framgångsrika. Man blir ett avskräckande exempel.”
– Det finns inga tabletter som kan ge en livsglädjen tillbaka, säger Emma.
Det krävs andra saker, konstaterar hon. Sådant som utbildning, att ta examen, att ha ett jobb. Ibland ser hon framåt och undrar ifall hon ska ”sitta såhär tills jag blir 65”.
– Och sen gå i pension från ingenting. Vad är det för ett liv?
”Jag överklagar alla beslut om tvångsvård. Och jag betalar aldrig mina sjukhusräkningar när jag är intagen på tvång. De lägger in mig mot min vilja och sen kräver de att jag ska betala för det. Man ska betala 80 spänn om dagen. Jag vägrar betala. Det är mitt sätt att protestera.”

Utdrag ur journalen:

080825: ”Pat har återinsjuknat i ett maniskt skov med vanföreställningar, ökat tempo, uppvarvning och viss agitation. Pat har en viss insikt i sitt tillstånd, men denna är inte fullgod. Då pats tillstånd också är svängande bedömer jag (läkaren) det som viktigt att vården tillgodoses för pat. Pat verkar heller inte ha insikt i att hon behöver en tids stabiliserande vård utan verkar vilja avbryta vården snarast. Således föreligger det en allvarlig psykisk sjukdom.”

Utdrag ur länsrättens dom:

Ur länsrättens dom, efter muntlig förhandling 080828:
”NN (som Sydsvenskan kallar Emma) yrkar att tvångsvården skall upphöra och anför bland annat följande. Hon kom frivilligt till kliniken och samtycker till vård. Hon behöver dock inte vara inlåst. Hon stannar kvar så länge det behövs. Hon har ingen allvarlig psykisk störning i lagens mening.
Chefsöverläkaren anför bland annat följande: NN lider av en allvarlig psykisk störning till såväl art som grad. NN kan inte fatta ett grundat ställningstagande till behövlig vård. Hennes symptom och beteende kräver att vården måste bedrivas med stöd av lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT.
Överläkaren som har hörts som sakkunnig i målet, anser att intagningsbeslutet togs på korrekta grunder och att det fortfarande föreligger ett vårdbehov.
Enligt Länsrättens mening är förutsättningarna för tvångsvård av NN alltjämt uppfyllda.”
FAKTA/Lagen om psykiatrisk tvångsvård:
Tre kriterier ska vara uppfyllda för att lagen om tvångsvård, LPT, ska kunna tillämpas:
Patienten lider av en allvarlig psykisk störning. I första hand menas tillstånd av psykotisk svårighetsgrad. Även svårare personlighetsstörning med psykoskaraktär räknas.
Patienten måste ha ett oundgängligt behov av heldygnsvård på grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom inläggning.
Om patienten motsätter sig erbjuden vård och behandling eller patientens psykiska tillstånd ger anledning att anta att vården inte kan ges med hans samtycke.
En legitimerad läkare skriver ett så kallat vårdintyg där man redogör för patientens tillstånd och orsak till tvångsåtgärden. Här anges också patientens farlighet gentemot sig själv och andra och om hur patienten ställer sig till vård och beslutar om kvarhållning, vilket betyder att patienten inte lyder under LPT, men är intagen för observation.
Chefsöverläkaren på psykiatrisk klinik måste sedan fatta ett intagningsbeslut enligt LPT, inom 24 timmar sedan patienten tagits in. Patienten ska få information om möjligheter att överklaga beslutet.
Om läkaren anser att behovet av tvångsvård sträcker sig längre än fyra veckor måste en ansökan lämnas till länsrätten, som efter förhandling ska avgöra om tvångsvård är nödvändigt.
Under förhandlingen, som sker på de psykiatriska klinikerna, deltar, förutom behandlande läkare och rättens medarbetare, också patienten och dennes juridiska ombud, eventuellt anhöriga samt en sakkunnig läkare som inte träffar patienten i förväg, men läser journalerna.
Länsrätten kan besluta om tvångsvård sex månader framåt.
Gå till toppen