Kultur

Lotta Lundberg: En lysande lögn

”I en av ruinerna i Warszawas ghetto, mitt bland högar av förkolnad sten och rester av människoben, hittades följande testamente, skrivet av en jude vid namn Jossel Rakover under ghettots sista timmar och gömt i en liten butelj ...” Så inleds Zvi Kolitz lilla flaskpost ”Jossel Rakovers samtal med Gud”.

Det är en oförglömligt stark text om en from man som timmarna innan han också ska ”gå upp i rök” nertecknar en svidande uppgörelse med sin Gud: Ondska, lidande, sadism; allt ställer han Gud till svars för utan att ändå ge upp sin tro.
En del finner sådana tankar trösterika, andra blir kanske utmanade, medan ateisterna, som så väl vet vad de ska ha den Gud till som de inte tror på, blir förbannade. Men alla oavsett konfession har gripits av textens kvalité; smärtan, närvaron, det nakna modet och den lysande litterära gestaltningen.
Texten spreds efter kriget och användes i synagogor och på universitet världen över. Hyllades, avhandlades och njöts.
Och så en dag fick en tysk journalist fatt på författaren.
Han var för det första inte död. För det andra hade han aldrig satt sin fot i gettot. Han hade suttit på ett hotellrum i Buenos Aries och hittat på alltihop.
Och jäklar vilket liv det blev. Först ville man skjuta budbäraren, den grävande journalisten, sedan ville man ha den ljugande författarens huvud på ett fat, man talade om förfalskning och svek. Hela raseri-resan finns beskriven i den svenska utgåvan av boken (Arcus förlag 2005, övers Margareta Brogren).
Men mig veterligen läses boken fortfarande världen över. Krasst sagt: Rena ljuget även på akademisk nivå. Hur är det möjligt?
Jo, något friskt nästan organiskt trädde plötsligt in: Tanken på att en text kan överträffa sin författare. I det här fallet var författaren, där han satt på sitt hotellrum, begåvad med det som kallas inlevelse. Och vad kan vara större än intensiv förståelse och medkänsla?
Tja, om man följer den svenska debatten så är svaret: sanningen. Trenden som vi ser i Sverige idag där verkligheten hela tiden lyfts fram på diktens bekostnad är oroande. Vad händer om förlagen bara vill ge ut det som är sant? Vad händer med fiktionen när läsaren bara kan ta till sig verklighet?
Är inte fiktion oändligt mycket större än verklighet?
I fiktionen bor ju fantasin och i fantasin föds empatin. Där kan såväl läsare som författare byta roll med en annan människa och gå in i en påhittad värld, identifiera sig, skapa förståelse eller ta avstånd. Det är mekanismer som vi känner igen från barnets lek. Vi vet också att lek föder förståelse och bara genom större förståelse kan vi finna förlåtelse.
Det mellanrum som uppstår när vi läser och skriver fiktion krymper farligt snabbt om vi ska fortsätta att bara runka blogg, publicera dagböcker och ropa efter sanningar. Att sitta i Berlin och referera svensk litteraturdebatt är inte bara pinsamt. Det gör ont. Varför denna realitetshunger? Vad är det som håller på att hända i Sverige? Avser vi avskaffa platsen där igenkännande och fantasi föds? Vill vi begå våld på det som är förutsättning för växt – medkänsla?
Bra litteratur föds ur brist, för konst är längtan och det är längtan som leder oss vidare.
Istället för att ropa på syndabockar och sanning, varför ropar vi inte: Håller jag? Håller världen? Eller för att tala med Zvi Kolitz: var finns den som är större än jag, om jag inte tillåter tvivel?
Jag menar: vem blir bättre om en roman är sann?
Gå till toppen