HÖGANÄS. – Vi ville skapa ett bra inomhusklimat, med naturliga och rena material, säger Gunilla Axelsson. Sen hänger det ofta ihop med ett mer allmänt miljötänkande.

Att det skulle bli ett korsvirkeshus behövde inte ens diskuteras. Både Pelle Nilsson och Gunilla Axelsson driver egna företag med inriktning på byggnadsvård. De har sysslat med korsvirkeshus med vasstak, både byggt nya och renoverat gamla.

De ville ha gott om utrymme, en funktionell planlösning och högt i tak. Mellan de grova takbjälkarna, tillverkade av småländska furor som de själva var med och fällde, är takhöjden 2,70.

Huset i Döshult, några kilometer söder om Höganäs, består av två längor. Bostadshuset på 220 kvadratmeter, verkstaden och garaget på drygt 70 kvadratmeter.

Målet har varit att kombinera moderna krav på isolering och ventilation med traditionella byggmetoder och naturliga, gärna återvunna material: lera, kalk, tegel, sten och vass. Merparten av det återvunna materialet kommer från gamla rivningshotade hus och gårdar runt om i Skåne. Vackert åldrade material som de flesta byggfirmor skulle riva ner och kasta bort, men som Pelle och Gunilla lagt oräkneliga timmar på att försiktigt plocka ner och forsla hem.

– Verkstaden är byggd av lertegel från ett gammalt torp. Takbjälkarna kommer från Scalabiografen i Helsingborg. Innerväggarna i bostadshuset är byggda i gammalt tegel, och gatstenen på gården kommer från ett hus utanför Laröd, berättar Pelle Nilsson.

Man skulle kunna tro att båda är uppväxta med murarslev i hand, men så är det inte. För inte så längesedan arbetade hon inom vården medan han var steward på SAS. De träffades på en utbildning i traditionellt bygghantverk i Helsingborg. När de så fick nys om en tomt i Döshult bestämde de sig för att bygga ett hus tillsammans.

De inledde bygget med att såga till stommen av kraftiga ekstockar. Ek är att föredra i korsvirkeskonstruktioner eftersom det är ett hårt träslag, som om det underhålls rätt kan stå i hundratals år.

Efter att ha gjutit en sula för ytterväggarna lade de ut hörnstenarna och murade resten av grundmuren av mindre stenar. Innanför grundmuren fyllde de på med makadam, sedan lösa lecakulor och sist en tio centimeter tjock platta av lera där de lade slingor för vattenburen golvvärme.

– Fördelen med lecakulor, jämfört med cellplast, är att de tillåter en viss fuktvandring, förklarar Pelle Nilsson. Samma sak gäller plattan, som alltså är gjord av lera och inte betong. Genom att fukten kan vandra får man ett jämnare inomhusklimat.

– Problemet när man isolerar med cellplast i en del gamla hus är att det blir för tätt. Istället för att vandra upp genom golvet rör sig fukten utåt och upp i väggarna.

De planerade att göra även ytterväggarna i lera blandad med lecakulor, men en bekant väckte idén att använda träullit, plattor av cementbunden träull. De har god isoleringsförmåga och är dessutom bra putsbärare. För Gunilla och Pelle, som ägnar veckorna åt att rota i gamla hus, kändes det som ett betydligt enklare alternativ än lera.

Efter att ha provputsat ytterväggen med lerbruk övergav de även den tanken.

– Vi vill ha ett hus som är lätt att underhålla, därför blev det kalkputs istället, berättar Gunilla Axelsson.

Hennes stora projekt har varit husets många fönster, fjorton stycken med 40 små rutor i varje. Bågarna är nytillverkade, men glaset är munblåst och kommer från gamla fönster.

– Jag har skurit ut alla rutorna för hand ur gamla glas och sedan satt in dem i de nya bågarna.

Fönstren, i gammal modell med inner- och ytterbåge, är öppningsbara både inåt och utåt. Den breda luftspalten mellan rutorna gör, tillsammans med de många spröjsarna, att luften står stilla, vilket bidrar till en god isoleringsförmåga.

Mellan ytterväggen och den putsade tegelväggen på insidan har huset en 25 centimeter bred luftspalt fylld med lösa lecakulor - en isolering som möjliggör en naturlig fuktvandring och ett jämnare inomhusklimat. Är det något de ångrar är det att de inte ökade avståndet mellan ytter- och innervägg. Merkostnaden hade varit försumbar jämfört med den förbättrade isoleringsförmågan, konstaterar Pelle Nilsson.

De använder ungefär tiotusen kilowattimmar per år, inklusive hushållsel. Sommarhalvåret värms allt vatten av solfångare på taket. Från oktober till mars används den murade spisen i vardagsrummet, en Heikiugn med efterbränningskammare där temperaturen stiger till 900 grader. I anslutning till den finns en ackumulatortank på 750 liter som levererar tappvarmvatten och värme till golven. De har kompletterat med el för att kunna hålla en jämn temperatur på golvvärmen när de är bortresta.

– Under vinterhalvåret eldar vi en gång om dagen, det räcker normalt för att värma hela huset, säger Pelle Nilsson. Genom att vi bränner upp rökgaserna i efterbränningskammaren är vi dessutom skonsamma mot miljön.

Taket är isolerat med ekofibrer. Ytterst ligger vasstaket som även det har en isolerande effekt. Huset ventileras med självdragsventiler och ett mekaniskt ventilationssystem för våtutrymmena.

Huset tog ett år och sju månader att bygga. Fortfarande återstår bland annat att inreda ovanvåningen. Att skynda långsamt är något de rekommenderar:

– Förr hade man ett annat tidsperspektiv. Man tog lång tid på sig och byggde hus som skulle stå i flera hundra år. Idag lovar hustillverkarna ett underhållsfritt hus och lämnar tio års garanti. Problemet med många moderna hus är att de inte går att underhålla, menar Pelle Nilsson.

– Fördelen med att ta tid på sig är att man hinner känna efter och rätta till saker under resans gång, säger Gunilla Axelsson. Det är en sak att se huset på en ritning, en helt annan att uppleva det i verkligheten.