Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Nyheter

Hon är Lisbeth Salander

När Noomi Rapace läste Stieg Larssons bästsäljare tänkte hon att detta kunde bli bra film. Och att hon ville spela Lisbeth Salander.

Bild: Foto: Lars Dareberg
Vad vill du? frågar Noomi Rapace med irriterad röst.
Det är adresserat till ”Kalle jävla Blomkvist”, som Lisbeth Salander kallar sin motspelare i filmen ”Män som hatar kvinnor”.
Vid ett ljudbord på Filmhuset i Stockholm sitter denna sena kväll Niels Arden Oplev. Han är regissör till första filmatiseringen av Stieg Larssons Millenniumtrilogi, som går upp på de svenska biograferna den 27 februari.
Skådespelerskan Noomi Rapace står i ett bås omgärdat av tunga svarta draperier som håller störande ljud borta. Framför sig har hon en stor bioduk där scenerna rullar som hon nu ska lägga eftersynk på, det vill säga läsa in repliker till de rörliga bilderna. Hon gäspar. Sedan tidig morgon har hon gett intervjuer till nordiska magasin. Kvar av arbetsdagen återstår ett par timmar i studion.
Det krävs några omtagningar innan Niels Arden Oplev är nöjd.
– Skitbra, säger han på dansk-svenska. Du har en skidegodt attityd när du röker.
Noomi Rapace muttrar över berömmet.
När hon för några år sedan läste de första böckerna om den märkliga datahackern Lisbeth Salander och journalisten Mikael Blomkvist tänkte hon film, att det här kan bli riktigt bra film. Hon tänkte att hon ville göra rollen som Lisbeth Salander.
– Allt för ofta är personer förenklade i manus. Karaktärer skildrar en människosort snarare än en hel komplicerad människa. Lisbeth Salander är en extremt svår person, hon är osympatisk och jävlig och svår att greppa. Jag gillar det, säger Noomi Rapace.
En dag blev hon uppringd av rollbesättaren som ville att de skulle ses. Hon kallades sedan till provfilmning och efter tredje träffen tog Niels Arden Oplev med henne på en fika och sa att han ville att hon skulle göra rollen som Lisbeth Salander.
– Det är fruktansvärt att provspela, att visa upp sig, övertyga andra om att man ska vara med. Om att man är den de söker. Jag hatar det. Därför kände jag mig jätteglad för att jag lyckats göra ett bra jobb.
Termer som bra eller dålig skådespelare värjer hon sig för. För Noomi Rapace är det viktigare hur en viss människa funkar i en viss relation, om man passar i sammanhanget.
– Jag kan aldrig säga att jag är en bra skådespelerska, jag kan bara lova att göra mitt bästa i den rollen jag ska spela.
Regissören Niels Arden Oplev lutar sig tillbaka i stolen och ler mot henne, när hon för sjuttioelfte gången läst in repliken ”Kons­tigt att kvinnonamn alltid leder till porrsajter”. Flera gånger snubblar hon på orden och får göra om. När repliken slutligen är exakt synkad med de rörliga bilderna öser Niels Arden Oplev beröm över henne. ”Du gör alltid ditt bästa”, säger han. ”Så proffsig.”
Noomi Rapace muttrar över hans utfall, vilket får dansken att skratta högt.
– Du kommer att bli storstjärna i Europa, säger han.
Noomi Rapace muttrar igen, nu högre.
– Det är din akilleshäl, säger regissören. Att man inte får säga att du är bra, för då blir det inte lika bra nästa gång.
Till slut är arbetsdagen över. Magen ekar tom. Noomi Rapace sätter sig i en taxi för att hitta mat. På Restaurang Prinsen känner garderobiären igen henne. Han tilltalar med förnamn och breder ut sitt leende när han tar emot hennes svarta jacka. Det är inte så ofta hon blir igenkänd, säger hon. Eller snarare, det är inte så ofta människor kommer fram och säger något.
– Jag kan tänka mig att jag inte utstrålar ett inbjudande.
Noomi Rapace figurerar inte i kändiskretsar. Hon går inte på galor och inte på premiärer, mer än när hon måste för att hon själv är med. Förra året tilldelades hon två danska filmpriser, en Robert och en Bodil, för bästa kvinnliga huvudroll. Det var för rollen i Simon Stahos drama ”Daisy Diamond”. Hon åkte inte till prisutdelningen.
Kändisskap har inget egenvärde, säger hon. Att ställa upp på intervjuer för att skapa intresse kring en film är helt OK. Det ingår i jobbet att prata om jobbet. Men hon vill slippa bli en ”slit- och slängperson” som syns i varje tidning och sitter i varje tv-soffa för att prata om sitt privatliv och ha synpunkter på andras.
Det är svårt, tycker Noomi Rapace, att föreställa sig vad rollen som Lisbeth Salander kommer att leda till. Vad det kan få för konsekvenser för henne. Stieg Larssons Millenniumböcker har sålts i sju miljoner exemplar i 34 länder. Biofilmen har redan gått på export
– Sådana tankar ställer sig bara i vägen. När jag spelar måste jag befria mig från and­ras åsikter, förväntningar och kritik. Jag kan inte se på mig själv med andras ögon. Jag gör filmerna för att jag älskar mitt jobb, för att jag vill spela.
Det var nattinspelningarna i isländska vikingafilmen ”Korpens skugga”, av Hrafn Gunnlaugsson, som lockade in Noomi Rapace i skådespelaryrket. Hon var sju år gammal, hennes mamma Nina och styvpappa Hrafnkell agerade ridande statister. Själv fick hon håret inkletat med smuts och fett, hon minns ett brinnande hus som statisterna sprang ut ur och en stor fest, där alla skålade och drack. En blodig kärlekshistoria som gjorde avtryck.
– Jag gick rakt in i en fiktiv verklighet och jag var lycklig.
Blodet rinner längs näsbenet och höger öra är igentäppt av jord och smuts. Noomi Rapace stoppar i sig en leverpastejmacka medan sminkörerna förvandlar henne till en sönderslagen Lisbeth Salander. Efter en kort natts sömn har hon hämtats av filmteamet till spelplatsen för dagen, en lada en dryg halvtimme utanför Stockholm där en av de blodigaste scenerna i trilogin utspelar sig. Det kretsar kring när Lisbeth Salanders bror och pappa försökt mörda henne. De har grävt ner henne i en grav som hon lyckats ta sig ur. Hon är svårt sargad. Hon gömmer sig i en lada, vid en vedhög, och när hennes pappa dyker upp köttar hon en yxa i honom.
Några veckor tidigare påbörjades inspelningen av scenerna. Det var kallt och jävligt och när arbetsdagen var slut sprang en frusen Noomi Rapace över en äng till filmteamets sminkbod en bit bort. Hon var blodig och smutsig och hade en binda virad om huvudet.
Vid landsvägen intill saktade en Porsche ner farten och följde henne långsamt. Så stannade den. En kvinna steg ur bilen.
– Hon ropade till mig och frågade om jag behövde hjälp. Hon sa att hon var läkare. När jag sa att vi spelade in film verkade hon inte riktigt tro mig, hon stod kvar en lång stund och följde mig med blicken.
Också den här inspelningsdagen sliter kylan i henne. Någon i teamet sveper en dunjacka om henne mellan tagningarna i ladan, och knyter med jackärmarna. Det gäller att inte sabba sminkningen. Flera vill berätta för oss hur bra Noomi Rapace är att jobba med. Att hon aldrig klagar eller gnäller, hur ansträngande, geggigt eller kylslaget det än blir. Att hon alltid är väl förberedd vid inspelningarna. Att hon är helt befriad från divalater.
– Faktiskt den bästa skådespelare jag jobbat med, säger sminkören Jenny Fred, som varit med ett tag.
Det är strävan att få fram människan i Lisbeth Salander som driver henne. Mycket i böckerna är banalt, fjantigt och övertydligt, tycker hon. Nästan en karikatyr; Salander är tanig, men omänskligt stark, ful men sexig och ett fullständigt socialt ufo.
Det som gör henne intressant är mörkret hon bär inom sig. Som gör att det hela tiden uppstår konfrontationer och konflikter kring henne.
Noomi Rapace tycker om det svåra, säger hon, för att livet är svårt. För att det är svårt att vara människa, att leva i den här världen. Och då måste teater och film spegla verkligheten.
– Det är ett hån mot människorna när du bara skildrar det vackra, luktfria och sköna. Jag hatar förenklade lyckliga slut. Men jag älskar att se filmer som är oförutsägbara och oväntade. Om det råkar bli ett lyckligt slut, så varför inte?
Det är inte första gången som Noomi Rapace gestaltar det komplicerade. Senast var i ”Daisy Diamond”, den danska filmen om en ensam mamma som slits sönder av sin kamp att få ett skådespelaruppdrag i Köpenhamn. Mamman tar livet av sitt spädbarn. Året innan spelade hon Cate på Dramatens scen Elverket, i pjäsen ”Bombad” av den brittiska dramatikern Sarah Kane (som tog livet av sig 28 år gammal). En helvetespjäs, har den beskrivits som, där Noomi Rapaces karaktär utsätts för brutalitet och sex­övergrepp.
Svärtan, mörkret och ångesten i rollerna hon gör är inget ändamål i sig. Däremot är det livsviktigt att det som skildras är på riktigt, säger hon. Att människors kamp mot monstren inombords gestaltas. Att sprickorna blottas.
Noomi Rapace nämner som exempel det rumänska abortdramat ”Fyra månader, tre veckor och två dagar” av Cristian Mungiu som kom 2007.
– Det handlar inte om att gegga runt i självömkan utan att ta reda på hur människan hanterar trauman, sorg och övergrepp. Att det är autentiskt, komplicerat. Att det vidgar och öppnar dörrar.
– Hellre att man hatar ”Daisy Diamond” än att man likgiltigt tittar, äter chips i soffan och mår bra.
Sommaren när Noomi Rapace spelade in ”Daisy Diamond” var jättejobbig, säger hon. Att djupdyka i den ensamma mammans undre och brutala värld, att ge sig hän en helt ensam kvinna lämnad till sitt öde med ett spädbarn hon inte kan ta hand om, där hon mer och mer förlorar greppet och kontrollen om tillvaron.
– Det var extrema situationer jag jobbade med. Dag efter dag efter dag.
I den stunden, när man är mitt i, kan det vara svårt att se hur det påverkar. Förstå hur hårt det drabbar.
– Jag kunde vakna på morgnarna, kolsvart inuti, och undra varför allt kändes så jävla hopplöst. Det är som att jag i stunden inte kopplar ihop hur jag mår med det jag jobbar med.
Hon försöker att hitta sätt att inte låta det ta för mycket plats i henne. Lära sig att släppa när hon är ledig. Samtidigt vill Noomi Rapace att det hon gör ska kosta.
– Jag är inte säker på att jag vill hålla distansen, det känns viktigare att välja sådant där jag känner att det är värt det, att jag tror på det.
Hennes val av roller har skapat offentliga bilder av henne som en svart och ångestfylld person, tycker hon. Bilder hon inte känner igen sig i, men till viss del själv bär skuld till. Som ung romantiserade hon svärtan, tyckte att sargade själar var de vackraste.
Så tycker hon inte längre. Däremot ser hon desperation som en källa.
– Det bästa i konst, böcker, filmer och musik kommer ur den absoluta viljan att få ur sig något, som jag tror uppstår i ett läge där allt inte är bra. Just nu tänker jag på Island, ett kollapsat samhälle i finanskrisen. Jag tror att vi kommer att få se mycket spännande konst därifrån i teater, böcker och film.
Sitt eget liv talar hon om i ljusa färger. Livet har inte känts meningslöst en enda gång, säger hon, sedan 5-årige sonen Lev föddes. Det är så hon vaknar varje morgon, med barnkramar och hopp till dagen. Föräldraskapet gör henne modigare som människa. Att tydligt välja vad hon vill göra och våga stå för det.
Nästa val, när rollen som Lisbeth Salander är färdigspelad, leder henne tillbaka till Dramaten, där hon första gången spelade som 19-åring. Det är väninnan Ingela Olssons debutregi och Noomi Rapace ska spela en nyskriven version av ”Medea”, ”Medea­land”, skriven av Sara Stridsberg. Också det ett verk med förtvivlan, svärta och bråd död.
– Teater och film är inte så stor skillnad för mig. Det kräver samma allvar. Insatsen är densamma. Jag strävar alltid efter att nå fram i ögonblick av total närvaro. Låta nuet ta över.

Noomi Rapace

Född: 1979.
Familj: Maken Ola, sonen Lev Rapace och bonusdottern Line Lava Norell. Mamma Nina Norén, styvpappa Hrafnkell Karlsson, systrarna Saerun och Vala Norén.
Teaterpjäser i urval: ”Fadren” på Teater Plaza, ”Godkänd” på Stadsteatern, ”Kameliadamen” på Orionteatern, ”Det epileptiska riktmärket” på Teater Galeasen, ”Den älskade” på Elverket. Allt i Stockholm.
Filmer och tv-serier i urval: ”Labyrint” (2007), ”Daisy Diamond” (2007), ”Du och jag” (2006), ”Blodsbröder” (2005), ”Älskar, älskar och älskar” (2004), ”Capricciosa” (2003), ”Sanning eller konsekvens” (1997), ”Tre Kronor” (1994).
Aktuell: Premiär på Dramatens scen Elverket 21 februari i rollen som Medea, samt som Lisbeth Salander i första Stieg Larsson-filmen som går upp på biodukarna 27 februari.

Noomi Rapace om:

...att bli skådespelare: Ett tag avskydde jag teater. Min mamma är skådespelare och dramalärare och på vår gård utanför Blentarp satte hon och min styvpappa upp ”En midsommarnattsdröm”. Jag vägrade spela teater med mina föräldrar. Sen flyttade jag till Stockholm. Då kom lusten tillbaka. Jag gick bland annat på Södra Latins teaterlinje. Mamma är med i första Millenniumfilmen, hon spelar Lisbeth Salanders mamma.

...att ha noll koll: En journalist frågade mig ifall jag tror att Lisbeth Salander kommer att få betydelse för andra kvinnor, ungefär som Carrie Bradshaw i ”Sex and the City” fått. ”Vem sa du?”, frågade jag. Då insåg journalisten att jag inte vet vem rollkaraktären Bradshaw är, och att jag aldrig sett ”Sex and the City”. Jag har inte fattat grejen med det där. Det är många som frågat vad jag tror att filmerna kommer att göra för kvinnorna. Sånt kan jag inte svara på, jag tycker inte det är en intressant diskussion. Jag hatar förenklad feministisk debatt där kvinnor definieras utifrån en offerroll. Ta Salander, hon blir brutalt våldtagen, men hon våldtar också själv brutalt och gör illa. Då går det inte att diskutera henne som ett offer.

...att säga nej till medie­cirkusen: När jag var med i ”Labyrint” i TV4 krävde jag i avtalet att jag skulle slippa prata med kvällstidningsjournalister. Jag har mött så mycket skit. Jag fattar inte varför så många journalister citerar fel. Ofta är det helt förvanskat. En gång när jag var sexton och med i tv-serien ”Tre Kronor” hamnade jag ensam med en reporter som förvanskade mina ord så att jag blev helt chockad. Vi pratade om en sexscen och då sa reportern: du kanske hellre hade velat göra den med Johnny Depp. Jag blev förvånad och sa ’kanske det’. Sen blev rubriken att jag drömde om sexscener med Depp. Helt sjukt. Jag säger oftast nej till intervjuer.

Gå till toppen