Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

SD växer inte ifrån sina bruna rötter

Sverigedemokraterna kan som första parti med rötter i nazismen ta en plats i Sveriges riksdag. Men det är ännu inte säkert att det blir så, menar Petter Larsson, som i tre artiklar granskar partiet.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson firar med sina partikamrater efter valet 2006.Bild: Arkiv: Åsa Sjöström 2006
”Vi är ett parti på uppgång, och det märks när man åker runt i landet ... Överallt bekräftas känslan av att vi är på väg mot någonting stort.”
Det är den ljusa bild partiledaren Jimmie Åkesson målar när han utvärderar Sverigedemokraternas gångna år i sitt nyhetsbrev.
Det stora som ska hända är förstås att de 2010 som första parti någonsin med rötter i nazismen tar plats i den svenska riksdagen.
Det är långt ifrån klart att de lyckas.
På pappret ser det förstås bra ut. Bakom sig har partiet 20 år av obruten framgång. De 1 118 röster man fick 1988 har undan för undan vuxit till 162 463. Idag har SD mandat i varannan svensk kommun och en kassa fylld med fräscha partistödsmiljoner. Här finns rutin, skolade aktivister och numera också viss erfarenhet av politiska församlingar.
Inför förra valet hävde dessutom flera tidningar sitt annonsförbud mot SD och etablerade politiker debatterade med företrädare för partiet. Efter valet har det rullat på. Stora partier har ställt upp i tv-debatter och Ekot släppte in Åkesson i en lång utfrågning. Nu guppar partiets opinionssiffror kring de magiska fyra procenten i mätning på mätning.
Att det framförallt är Sverigedemokraternas paradfråga – avskyn mot invandring och mångkultur i allmänhet och muslimer och islam i synnerhet – som attraherar är nog helt klart. Medan en förkrossande majoritet av väljarna överlag tycker att det är en ganska oviktig fråga, i alla fall om man jämför med vård, skola, skatter eller till och med energipolitik, så är invandringen den viktigaste frågan för SD-väljarna, följd av brott och straff.
I centrum för SD:s idévärld står familjen, fäderneslandet och nationen – det infödda folket – vars goda värderingar, språk och religion sedan årtionden hotas av moraliskt förfall, kriminalitet, fusk, flum och EU-byråkrater, men framförallt av ”massinvandring” från muslimska länder. Eller med Jimmie Åkessons egna ord: ”Den omfattande muslimska invandringen till Sverige har bevisligen lett till etniska enklaver, sociala problem, kriminalitet och ökad svenskfientlighet och antisemitism. Utöver otryggheten detta medför så kostar det givetvis svenska skattebetalare åtskilliga miljarder i skattekronor” (Dagens Nyheter 26 januari 2008).
Dessa hot lovar SD att mota tillbaka genom att stänga gränserna så gott det går och kasta ut så många invandrare som möjligt, genom mer historia i skolan, utträde ur EU, längre straff och fler poliser. Ja, när mindre oroligheter utbröt i Rosengård för en tid sedan ville Åkesson bussa nationella insatsstyrkan, beväpnad med sina k-pistar och prickskyttegevär får man förmoda, på stenkastarna.
Det är en klassisk reaktionär hållning, som spelar på och driver fram rädsla hos människor. Man skriver om sociala problem till disciplinära eller moraliska problem och man önskar på ett nästan rörande sätt tillbaka ett inbillat ”folkhem” av homogenitet, solidaritet och samförstånd.
Kärnfrågorna och folkhemsretoriken – som man strösslar rikligt med – kombineras dock med ett i stora stycken allmänborgerligt program. SD är bland annat motståndare till fastighetsskatt och förmögenhetsskatt. Eftersom ”facken fått alltför stort inflytande” vill man avskaffa MBL och LAS. Partiet driver på för privatiseringar och pigjobb, vill avskaffa friåret, ha hårdare tag i skolan och tidigare betyg.
På det stora hela borde Jimmie Åkesson och hans kamrater vara ganska nöjda med politikens inriktning under nuvarande regering. Flera av deras idéer är ju redan genomförda.
Denna högertunga politik är partiets första stora problem, som kan hindra dem från att nå de eftertraktade fyra procenten.
Andra högerradikala partier, som belgiska Vlaams Belang, norska Fremskrittspartiet, eller franska Nationella Fronten har nått betydande framgångar därför att de gjort inbrytningar i arbetarklassen, en arbetarklass som ofta inte har så mycket till övers för hata-facket-retorik och för vilka förmögenhetsskattens avskaffande kanske inte står högst på önskelistan.
Det har partiet nu insett. Jag skulle tro att de med de nya handlingsprogram som kommer att presenteras inför nästa val offrar en del av sin marknadsliberalism. Vad är väl några företagare i utbyte mot chansen att attrahera LO-kollektivet?
Till partikongressen förra året inkom en motion om att det vore ”synnerligen olämpligt att ändra LAS och MBL, det är de lagarna som är till för att ge arbetarna trygghet i sin anställning och inflytande över sin arbetssituation”. Partistyrelsen gjorde ett välvilligt utlåtande och Jimmie Åkesson lovade en översyn av saken. ”Jag tror att vår trovärdighet i arbetsmarknadspolitiken kommer att – åtminstone delvis – vara avgörande för våra chanser att nå våra högt satta mål” sa han.
Sverigedemokraternas andra stora problem skulle faktiskt kunna vara finanskrisen.
Det kanske låter underligt. Många teorier – som ofta hämtar sin näring från 30-talets erfarenheter – går ju ut på att SD skulle gynnas när finanskrisen nu slår ut i massarbetslöshet inför nästa val. I protest mot en regering som inte kan hantera krisen skulle de lågutbildade massorna främst vända sin håg till ett oprövat alternativ och göra landets invandrare till syndabockar.
Men nutida forskning visar inga klara samband mellan arbetslöshet och framgångar för högerradikala partier. Resultaten går åt olika håll i olika undersökningar. Och paradoxalt nog kan det till och med fungera på motsatt vis. Så länge socioekonomiska frågor – traditionella höger/vänsterfrågor– dominerar den offentliga debatten har de högerradikala partierna rätt små chanser. De driver ju egentligen bara vad som brukar kallas värderingsfrågor: invandring, brott och straff, familjepolitik. Jens Rydgren, docent i politisk sociologi med högerradikala rörelser som specialitet, föreslår rent av i en studie att det faktum att vi inte har något framgångsrikt högerradikalt parti i Sverige kan bero på att 90-talskrisen innebar att arbetslöshet, välfärd och skatter hamnade högst på den politiska dagordningen.
Om det nu är kris igen, så blir värdefrågorna mindre viktiga och striden kommer, som vanligt, att stå mellan höger och vänster. SD: s enda chans är att försöka koppla ihop arbetslösheten med invandringen. Men då måste de lyckas slå i oss att de amerikanska finanshajarnas girighet och staternas brist på regleringar på något sätt skulle ha med irakiska eller afghanska flyktingar i Sverige att göra. Det är en uppgift som borde vara en rejäl utmaning även för SD-strategernas fantasi.
Men sen finns det ett problem till, som är mycket värre än alla andra: partiets historia.
SD bildades 1988 ur organisationen Bevara Sverige Svenskt i ett försök att ge den svenska gatunazismen ett snyggare ansikte. Här samlades skinnskallar, gamla nazister från 1930-talet och folk som slagits i Nazitysklands armé – även på ledande poster. Långt in på 90-talet var man i allt väsentligt en nazianstruken sekt och många medlemmar var dubbelorganiserade i öppet nazistiska grupper. Under slagord som ”Utrota svartskallarna” och ”judejävlar” organiserade man demonstrationer. Flera medlemmar dömdes för hets mot folkgrupp och överfall på invandrare och vänsteraktivister.
Med tiden har partiet försökt rensa i de egna leden i syfte att uppnå det slags anständighet som skulle göra det valbart. Men så sent som i januari förra året avslöjade tidningen Expo att flera SD-politiker skänkt pengar till eller var medlemmar i nazistiska grupper som Info 14, Svenska Motståndsrörelsen och Nationalsocialistisk front.
Dessa kopplingar är och förblir partiets största problem.
I nästa del i artikelserien berättar jag varför det ännu inte går att vinna val med Hitler på väggen i Europa.
Petter Larsson, journalist
Gå till toppen