Kultur & Nöjen

Finns den nationella identiteten?

Är en extra frysbox ett tecken på bristande integration, undrar David Wästerfors, doktor i sociologi.

Det är solig förmiddag på E22:an. Liftaren jag nyss tagit upp sätter sig till rätta. Han är från Danmark och har liftat ganska mycket i Sverige. Nästan inga svenskar stannar. De som stannar är invandrare, säger han.
Jag tänker på denne danske liftare, och den smygstolta stämning av att vara ”osvensk” respektive ”odansk” som vi snart arbetar upp där i bilen, när jag läser två mycket olika böcker om nationella identiteter: Kjell Goldmanns Identitet och politik (SNS Förlag) och Leili Falsafis Frysboxen i sovrummet – eller integrationsfällan som slog igen (Optimal förlag).
Kjell Goldmann hade inte gett mycket för min association. Att den danske liftaren och jag snickrar på nationella identiteter, och att det sker på ett slags inverterat sätt (genom förnöjsamma suckar om det typiskt svenska i att strunta i liftare), hade Goldmann betraktat som anekdotiskt.
Anekdoter saknar bevisvärde, skriver Goldmann. Dessutom måste beskrivningar skiljas från konstruktioner. Något bevisvärde finns inte ens i människors beteenden, menar han, utan det som gäller är gemenskapskänsla, gemenskapsbild och värdegemenskap. Och enkätstudier visar att svenskars kollektiva identitet i dessa bemärkelser är förvånansvärt mager. Svenskar har svag värdegemenskap och ”begränsad” gemenskapsbild.
Goldmann är statsvetare och den kollektiva identitet han intresserar sig för ska kunna ”förklara politik”. Ibland är det rentav ”kollektivets politik” som ska förklaras, som om politiska beslut i princip skulle kunna emanera ur eller härledas från folks identitetsuppfattningar, även om nu Goldmann inte tror att det är fallet. Han menar tvärtom: den kollektiva identiteten i Sverige rymmer inte särskilt mycket och kan därför inte förklara särskilt mycket. Politik bör snarare förklaras utifrån vilka de styrande är och den situation de befinner sig i.
Där har Goldmann onekligen en poäng. Men vad gör vi med människors beteende bortom enkäter? Deras sätt att söka sig till och återskapa sina ”likar”, deras sätt att markera gemenskap i umgänge, sysselsättning, boende, konsumtion – skulle det sakna bevisvärde?
Leili Falsafis bok ”Frysboxen i sovrummet” tillhör en annan genre. Falsafi är proffsdebattör i nationens integrationsindustri och hennes berättelse är dråplig men också tragisk. Genom hela livet har hon försökt ”integrera sig”, skriver hon. Man bör då älska den svenska skogen och skärgården, slänga ut sin extra frysbox, inte uttala en enda svensk stavelse fel och, intressant nog, inte ha för många eller för stora mattor hemma. Svensk estetik ”föredrar exponering av golv”, skriver Falsafi.
Leili Falsafi tycker att hon nästan, men bara nästan, har lyckats. Hon skulle helst vilja att det var slutintegrerat för hennes del ”så att jag kan börja koncentrera mig på annat”.
Jag stryker under den meningen och tänker att varje invandrare i varje land borde tillåtas exakt det. Men varje nytt möte, skriver Falsafi, innebär att invandraren på nytt måste bevisa ”sin” integration. Då spelar det ingen roll att även min svenska farmor hade en frysbox under trappan för att lagra kött, nästan som vilken iransk familj som helst. Det är Leili Falsafis föräldrars frysbox som räknas. Den frysboxen blir tecknet.
Här anas alltså en förståelse av identitet som en och annan statsvetare verkar ha svårt att ta på allvar. Men nog är den verklig, ändå.
David Wästerfors, doktor i sociologi
Gå till toppen