Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Politiken på banan

Under fredagen spelas den första Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel. Bo Reimer menar att försöken att skilja på politik och idrott är meningslösa och dömda att misslyckas.

VM-final i fotboll 1966. England mot Västtyskland på Wembley Stadium. 2–2 vid full tid. Några minuter in i förlängningen skjuter engelsmannen Geoff Hurst ett skott som träffar ribban, studsar rakt ned mot mållinjen och sedan ut på plan. Var den över linjen? Den schweiziske domaren är osäker. Men inte den sovjetiske linjemannen Tofik Bakhramov. Bollen var i mål! England blir världsmästare.
Hur kunde Bakhramov vara så övertygad? Han stod inte mycket bättre placerad än domaren. Förklaringen gav han flera år senare. Och det räckte med ett enda ord: ”Stalingrad”.
Slaget om Stalingrad 1942–43 har gått till historien som ett av det blodigaste någonsin, med uppemot två miljoner döda, varav många civila. Bakhramov var från Baku i nuvarande Azerbajdzjan, inte långt från Stalingrad. Han var sexton år när slaget inleddes. Många stupade var från Azerbajdzjan. För Bakhramov erbjöd VM-finalen ett tillfälle till en politisk och rituell hämnd.
Samtidigt som slaget om Stalingrad pågick spelade det svenska fotbollslandslaget en uppmärksammad landskamp. I en artikel i tidskriften Fokus skildrar Christer Isaksson hur ett plan med svenska spelare den 19 september 1942 lyfte från Bulltofta för att, eskorterade av tyskt jaktflyg, flyga till Berlins Tempelhof. Dagen efter mötte man på Olympiastadion Tyskland inför 90 000 åskådare. De flesta i publiken var soldater på permission. Innan matchen kom igång valde den danske domaren att göra en politiskt korrekt Sieg Heil-hälsning. På läktaren saknades Fotbollsförbundets överledare Ceve Linde. På grund av tidigare kritik mot naziregimen hade han inte fått inresevisum. Men det hind­rade inte svenskarna från att spela matchen.
När blir idrotten politik? I den ofta citerade artikeln ”The Sporting Spirit” från 1945 menade författaren George Orwell att det är kopplingen till nationalism som gör idrotten politisk. Och farlig. Artikeln skrevs efter det att Dynamo Moskva hade spelat ett antal vänskapsmatcher i fotboll i Storbritannien. Matcherna var våldsamma och ledde Orwell till slutsatsen att idrott var war minus the shooting (krig i alla bemärkelser, med undantag av skjutande).
Enligt Orwell föder landskamper och evenemang som OS alltid hat. Någon ska vinna; andra ska förlora. Den slutsatsen kan ifrågasättas. Sportsliga möten kan naturligtvis också stärka gemenskapen mellan länder. Den svensk-tyska fotbollsmatchen 1942 är ett uppenbart exempel på detta. Men Orwells analys är ändå viktig. Han placerade tidigare än de flesta idrotten i en politisk kontext. Idrotten är visserligen inte grunden till nationalism. Men den kan förhöja dess politiska verkan.
Vad är det då som utgör en politisk handling? Den sovjetiske linjemannen Bakhramovs handling var uppenbart politisk. Men var det han som politiserade evenemanget? Eller förtydligade han bara dess i grunden politiska karaktär?
När Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel idag inleds kommer ingen att behöva förtydliga just detta sportevenemangs politiska karaktär. Det är redan gjort. Även de som inte anser att politik och idrott hör ihop har redan i förspelet till denna match själva bidragit till att politisera den.
Vad kan vi då säga om matchen? Sverige möter en nation för vilken det symboliska och rituella värdet av att delta i globala idrottssammanhang är enormt stort. Vi gör det i ett läge då Israels behov av att tillhöra en internationell gemenskap är större än på mycket länge. Det är en politisk handskakning.
Men matchen belyser också det faktum att idrott och politik inte bara handlar om nationalism. Det handlar även om andra maktrelationer; i det här fallet även relationen mellan huvudstad och uppstickarstad. Ur ett perspektiv som närmast tycks inspirerat av Fox News fördomsfulla skildring av Malmö som en sönderfallande stad menar Stockholmspolitiker att bara huvudstaden klarar av att anordna ett evenemang som detta. Och man assisteras av sin press. Som DN:s ledarskribent Lisa Bjurwald uttrycker det: ”i huvudstaden är vi mer toleranta – och vet dessutom att skilja på sport och politik”.
I Stockholm ställer man sig över politiken. En position man enbart kan inta från en privilegierad läktarplats.
Gå till toppen